I alla tider har folk haft en känsla av att den unga generationen män är sämre än sina fäder. Den romerske poeten Horatius (65–8 f.Kr.) beklagade sig i sina oden över de samtida ynglingarnas dåliga karaktär. ”Våra fäders tid var värre än våra farfäders. Vi, deras söner, är värdelösare än de; så i vår tur ska vi ge världen en avkomma som är ännu mer korrupt”, skrev han bland annat.
Även i dag har många en känsla av att dagens män är sämre än gårdagens. Men det känns genant att erkänna att vi vill se mer av tapperhet, lojalitet och självbehärskning.
För det första har många av termerna kommit att förknippas med något negativt. Inte minst gäller det ordet heder, som genom ett bisarrt nyspråk har kommit att förknippas med män som mördar sina döttrar. Därtill finns det metafysiska problem. Det är något suspekt med att uppehålla sig vid så ogripbara dygder, kanske rentav ett tecken på en ovetenskaplig världsbild.
Därför söker vi något konkret, som kan fungera som surrogat för de saknade dygderna. Med tiden har lotten fallit på hormonet testosteron. Denna molekyl, påstås det, är den biokemiska grunden för allt vi vill se hos en man.
Och mycket riktigt har nivåerna sjunkit – enligt vissa forskare så mycket som 50 procent under de senaste fem decennierna. Manligheten befinner sig alltså i kris.
Och den här gången är det sant; män i vita rockar har bevisat det. Under de senaste åren har testosteronet inte minst uppmärksammats av den amerikanska högern. USA:s hälsominister Robert F. Kennedy Jr tar själv tillskott som en del av vad han kallar en anti-aging-terapi. Han har även informerat om att presidenten har nivåer i blodet som hör till de allra högsta. Krigsminister Pete Hegseth har å sin sida tidigare krävt att samtliga landets rekryter ska lämna regelbundna prover, för att försäkra sig om att de ska förbli – som han uttrycker det – i dödlighetens absoluta framkant.
Både män och kvinnor har alltså en kroppsegen testosteronproduktion. Det finns dock en betydande skillnad i omfattning.
Och även på svenska vårdcentraler har efterfrågan på hormontillskott blivit större, vittnar mina kolleger och bekanta i läkarkåren om. Man kan fråga sig vad som utmärker denna eftertraktade substans.
Testosteronet är ett steroidhormon, vilket betyder att det bildas från kolesterol. Till denna grupp räknas också stresshormonet kortisol, liksom det aldosteron som reglerar kroppens saltbalans, men även östrogenerna. En av de viktigaste formerna av kvinnligt könshormon, östradiol, kan i själva verket bildas med testosteron som bas. Både män och kvinnor har alltså en kroppsegen testosteronproduktion. Det finns dock en betydande skillnad i omfattning, där män i snitt har cirka 20 gånger så hög koncentration i blodet. Det beror på att ungefär 95 procent av männens testosteron har sitt ursprung i testiklarna. Därav namnet.
Hormonet har flera effekter. Redan under fosterstadiet spelar det en viktig roll för utvecklingen av såväl kroppen som hjärnan. Det finns stöd för att denna påverkan bidrar till de beteendeskillnader mellan könen som kan observeras redan hos mycket små barn, även om sambanden är svåra att bevisa. Under puberteten bidrar testosteronet till sekundära könskarakteristika, som skäggväxt och ett växande struphuvud, där det senare ger ett mer framträdande adamsäpple. Samtidigt blir stämbanden längre och tjockare, vilket får rösten att djupna.
Testosteronet har också en anabol effekt (det är en anabol steroid), vilket bland annat innebär att det stimulerar uppbyggnaden av muskelmassa. Det är bland annat denna egenskap som har gjort testosterontillskott och närbesläktade ämnen dopningsklassade. Slutligen är hormonet nödvändigt för en normal produktion av spermier.
Vid sidan av dessa egenskaper finns en rad påstådda beteendeeffekter, varav många är omtvistade. En vanlig föreställning är att höga testosteronnivåer gör människor mer riskbenägna. Vid första anblicken är det inte en orimlig hypotes, eftersom män som bekant tar fler risker än kvinnor. Problemet är att forskningen ger föga stöd för att testosteronet skulle vara den viktigaste förklaringen. Faktum är att en stor metaanalys från 2026, omfattande över 17 000 personer, knappt fann något samband över huvud taget. Kanske, hävdar somliga, är det bara under fostertiden, då hjärnan är mer föränderlig, som hormonet bidrar till en livslång beteendeförändring.
En besläktad föreställning är att testosteron leder till aggressivitet och att höga doser av tillskott kan framkalla vredesutbrott av det slag som på amerikanska kallas ”roid rage”. Inte heller här är evidensläget särskilt imponerande. Experimentella studier tyder visserligen på att anabola steroider kan öka självrapporterad aggressivitet, men effekten är liten och något orsakssamband med brott har inte visats. Förvisso är det vanligare bland våldsbrottslingar att injicera anabola steroider, men det i sig bevisar ingenting. Det torde också vara vanligare att våldsbrottslingar bär Gucci-keps, men ingen skulle föreslå det som förklaring.
Så långt om testosteronets egenskaper. Som tidigare nämnts tyder alltså mycket på att nivåerna har sjunkit under de senaste decennierna. Nedgången var länge ifrågasatt, framför allt för att forskarna jämförde olika mätmetoder med varandra. Men i dag har effekten reproducerats i flera stora studier. Mycket talar för att den genomsnittliga blodkoncentrationen av testosteron har sjunkit med omkring 1 procent per år sedan 1970-talet, även om förändringens storlek alltjämt är omtvistad.
En uppenbar fråga är vad nedgången beror på. Under de senaste 50 åren har mycket förändrats i vårt sätt att leva, men vad gäller vår fysiologi är det en sak som sticker ut, nämligen vår metabola hälsa. Människor är i dag tyngre än för 50 år sedan. Man behöver inte vara någon stor tänkare för att inse att det har ekonomiska förklaringar. Också en låginkomsttagare i dagens Sverige har nästintill obegränsad tillgång till välsmakande mat. Det räcker att öppna en kokbok från sjuttiotalet – och bläddra bland aladåber, gratinerade korvar och kassler med ananas – för att konstatera att detta är ett nytt fenomen. I grunden är vår ökade rikedom förstås något positivt, men nackdelen är att snittvikten har ökat. Det påverkar testosteronnivåerna, bland annat eftersom människans fettväv innehåller aromatas, ett enzym som omvandlar testosteron till östrogen.
Mycket riktigt anser många att fetmaepidemin är den viktigaste faktorn bakom nedgången, även om ingen konsensus i frågan mig veterligen har nåtts. Klart är att övervikt inte kan förklara hela bilden, eftersom sänkningen kvarstår också när man korrigerar för BMI.
En överviktig man på 1970-talet hade troligen högre testosteron än en lika överviktig man i dag, även om skillnaden är mindre än för hela befolkningen.
Denna omständighet är i sig inte förvånande. Den medicinska forskningen är inte en exakt vetenskap på samma sätt som matematiken, och saker och ting har sällan en enda förklaring. Med det sagt finns det flera kompletterande teorier. Bland annat finns det de som tror att miljögifter kan ha bidragit till nedgången.
Viktigare än frågan om varför nivåerna sjunker är emellertid frågan om varför någon skulle bry sig. Ett svar har att göra med hormonets roll i tillblivelsen av de manliga könscellerna. Det har nämligen spekulerats om att testosteronets nedgång kan ha orsakat en nedgång i produktionen av spermier. Enligt en stor internationell metaanalys halverades den genomsnittliga spermiekoncentrationen i mäns sädesvätska mellan åren 1973 och 2018. Det låter dramatiskt, men innebär inte att männens fertilitet har halverats. Sambandet mellan spermieantal och sannolikheten att åstadkomma en graviditet är inte linjärt. Vid mycket låga nivåer spelar antalet spermier stor roll, men därefter planar sambandet ut.
Genomsnittet år 2018 låg fortfarande omkring 50 miljoner spermier per milliliter, en nivå där spermiekoncentrationen inte anses vara flaskhalsen för konception. En genomsnittlig nedgång kan förvisso innebära att fler män hamnar på nivåer som inverkar negativt på förmågan att alstra barn, men den kan inte förklara den kollaps i födelsetal som sedan en tid är normen i den utvecklade världen. Den viktigaste förklaringen är beteendemässig: Människor önskar barn senare, färre vill ha många barn och en växande andel vill avstå helt från föräldraskapet. Problemet tycks alltså vara kulturellt snarare än medicinskt. Till saken hör också att testosterontillskott inte ökar spermieproduktionen utan minskar den.
Naturvetenskapliga förklaringar kan ibland vara mycket användbara. Men när det gäller mänskligt beteende bör de inte vara ett förstahandsval.
.
Jag tror att förklaringen till den uppmärksamhet som testosteronet har fått är en annan. Troligen har de som riktar fokus mot hormonet, som Kennedy Jr och Hegseth, överskattat sambandet mellan sjunkande hormonnivåer och vad som uppfattas som den samtidiga minskningen i de karaktärsdrag man vill se mer av.
Det är sant att naturvetenskapliga förklaringar ibland kan vara mycket användbara. Men när det gäller mänskligt beteende, livsföring och självuppfattning bör de inte vara ett förstahandsval.
I synnerhet är det svårt att förstå varför man tillgriper denna jargong när vetenskapen ändå inte har någon lösning att erbjuda. För att ta ett exempel är det visserligen sant att män med låga testosteronnivåer kan känna sig deprimerade – men det är oklart vad som är hönan och ägget, och testosteron är knappast någon generell behandling mot nedstämdhet.
Pete Hegseths dillande om att hormontillskott skulle förbättra militärens stridsförmåga bör kunna genomskådas av de flesta.
Med det sagt är det inte svårt att argumentera för att dagens män är en samling uslingar. De är fega och vill inte ta ansvar för sina relationer eller sitt arbete. De har blivit ironiker och tar ingenting på allvar. De hoppar från en sak till en annan och vägrar fästa blicken. De tycks betrakta livet som någon form av lek. Allt detta ser vi hos våra vänner, hos våra kolleger och, fastän vi inte vill erkänna det, hos oss själva.
Vi vill ha ett skifte och vi har goda skäl att vilja det. Men tyvärr har vi inte någon bra teori om hur man åstadkommer en förändring av kulturen.
Varje försök att reformera kulturen uppifrån minner om högstadieläraren som vänder kepsen bak och fram och berättar för ungdomarna om hur fräckt det är att tacka nej till droger.
En sak som tycks påverka värderingar och ideal är förvisso kulturkriget, men för de flesta unga män i dag framstår det som så ovärdigt att de inte vill delta. I stället lämnar de gyttjebrottningen åt människor som är så märkliga att de inte verkar ha något att förlora. Det borgar inte för framgång.
Testosteronnivåerna sjunker alltså. Och likaså, åtminstone enligt många av oss, kvaliteten på de unga männen. Men lyckligtvis är människor inte marionetter styrda av sin hormonella miljö.
Den som upplever att tapperhet, lojalitet, självbehärskning eller någon annan dygd har blivit en bristvara är fri att odla den – något som var lika sant när Horatius beklagade sig över de bristfälliga unga männen århundradet före Kristus.
Att beklaga sig över ett steroidhormon tycks mig däremot lika fruktbart som att lägga armarna i kors och muttra något om de elaka feministerna.
I stället för att härleda en negativ utveckling till faktorer bortom ens kontroll kan man alltid göra bruk av en martialisk devis: Gör om, gör rätt.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox










