Det vimlar av pappor, men några fäder syns inte till. Pappor, det är föräldrar av biologiskt hankön, och dem finns det som sagt gott om. De är mer närvarande i sina barns liv än kanske någonsin tidigare i världshistorien. De kan påträffas på de öppna förskolorna runt om i landet, på lekplatserna, på fotbollsträningarna, på föräldramötena och till och med, någon enstaka gång, på klädbutikernas barnavdelningar. Papporna är föräldralediga, de vabbar och vobbar och leder scoututflykter, skjutsar till golfträningen och möter pliktskyldigt upp i musikskolans aula när det är dags för terminskonsert. Papporna, liksom mammorna, är upptagna med att se till att deras barn får allt vad de har rätt till och inte kränks av någon. Pappor, pappor, pappor – men aldrig någon fader.
Vi lever nämligen i ett faderlöst samhälle. Fadern är avskaffad, fadern som arketyp; det element i tillvaron som enligt psykiatern C.G. Jung (1875–1961) manifesterar plikt, auktoritet, vishet, ordning, överföring av tradition och kultur, andlig vägledning, mening och riktning i livet, separation och vuxenblivande.
I dag har vi gått ännu längre och dessutom försökt täppa till det psykiska utrymme som Jung menade att människan hade, behovet av en fadersfunktion. Hon förväntas inte längre behöva någon moralisk auktoritet i sitt liv. Plikt är passé och nu är det självförverkligande som gäller. Vishet och nedärvd kunskap har ersatts av vad som helst som kan förses med stämpeln ”vetenskap”. Vi tror inte längre att barns identitet utgår från tillhörighet, och därför har namn reducerats till ett slags genetisk ursprungsmärkning. (Jag kan inte låta bli att undra vad som ska hända när barnen som i dag bär båda sina föräldrars efternamn själva får barn. Kommer skolor och förskolor då att svämma över av barn som heter saker som Hugo Lindskog-Andersson-Stenlund-Hosseini?) Några auktoriteter får inte finnas, på sin höjd mentorer som kan hjälpa barnet att självständigt söka sig fram till sin egen mening, sin egen moral, sitt eget sanna jag – inklusive sin egen könsidentitet.
Den danske historikern Henrik Jensen skriver i sin bok Det faderløse samfund (2006) att världen före moderniteten var en värld av institutionaliserade fäder: fadern i himlen, fadern i familjen, fadern i kyrkan, fadern i skolan, fadern i landet – landsfadern. Men i och med moderniteten har fäderna fallit, de som tidigare höll samman världen. Världen före moderniteten var en värld av plikter, världen efter är en värld av rättigheter.
Vårt kulturella fadermord rationaliseras som frihetslängtan: Vi ville ju bara bort från tyranneriet, förtrycket och våldet, vi ville inte domderas av kyrkans män, vi ville inte piskas att böja huvudet i vördnad för vare sig Gud eller konung, vi ville slippa gå den väg som familjen stakat ut. Visst, men det var inte bara så. Moderniteten, oupplösligt sammantvinnad med sekulariseringen, syftade till att befria oss från alla moraliska krav och begränsningar som kommer till oss utifrån. Den moderna människan ville inte veta av någon annan auktoritet än sig själv.
Det finns inget faderskap att träda in i, ingen idé om faderns specifika roll i människans psyke, och därmed hans egen särskilda funktion i sitt barns liv.
Gud är död. Vi har dödat honom. Eller rättare sagt: Vi har intalat oss själva att Gud inte finns och att det enbart är vetenskapen som kan komma med trovärdiga förklaringar till livets ursprung, dess mening och mål. Aposteln Paulus skriver i brevet till församlingen i Efesos: ”Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.” Men vi faller inte längre på knä för någon, och vi erkänner varken någon himmelsk eller jordisk faders auktoritet.
Fadern är bortrensad ur vår kultur. En man som blir pappa förhåller sig därför inte till någon större struktur – än möjligen sin egen evolutionsbiologiska roll i barnets tillblivelse och överlevnad. Det finns inget faderskap att liksom träda in i, ingen idé om faderns specifika roll i människans psyke, och därmed hans egen särskilda funktion i sitt barns liv. En förälder är en förälder och det enda som anses betyda något är att denne är närvarande och kärleksfull.
Man kunde ha föreställt sig att det könsneutrala föräldraskapet i jämställdhetens namn skulle ha blandat det typiskt faderliga med det typiskt moderliga och smetat ut dessa uppgifter jämnt på samtliga föräldrar. Men eftersom Fadern och de faderliga aspekterna av tillvaron har förklarats irrelevanta eller skadliga, så är det könlösa föräldraskapet starkt kvinnligt kodat, med beskydd, värme, omvårdnad, kognitiv utveckling och empati som huvudingredienser.
Visst kan det finnas inslag av regler och gränssättning även i en modern fostran, men detta rör på sin höjd barnets uppförande och dess beteende gentemot andra barn. I bästa fall anser föräldrar att deras barn har en skyldighet att lära sig att ta hänsyn och uppträda på ett respektfullt sätt mot andra människor. Det är naturligtvis bra, men motsvarar inte på något sätt det faderskap och den djupare moralfostran som var en självklarhet för några generationer sedan.
Jung menade att den arketypiska Fadern behövdes för att så småningom frigöra barnet från den arketypiska Moderns famn, att lära det att stå på egna ben. När Fadern inte längre existerar som föreställning finns det inte någon sådan kraft kvar i ett barns liv. Det blir idel omsorg och värme och närhet och beskydd, vilket har gjort det moderna föräldraskapet till en tävling i ”curling”. Föräldrar borstar och borstar för att de små barnstenarna ska kunna glida friktionsfritt mot planens centrum. Dåliga betyg leder till att föräldrarna kräver samtal med skolan – inte främst med barnet för dess bristande flit och koncentration. Barn som mobbar ska curlas lite extra så att de slutar mobba – för det kan ju inte hos barn finnas någon inneboende elakhet som faktiskt behöver tuktas och tämjas, åh nej.
Parallellt med att fadern avskaffades antog vi den humanistiska synen på barn som alltigenom goda. Någon straffande fader behövdes ju inte längre. Vi kom fram till att han tvärtom var roten till det onda, den som skapade hårdhet hos det ursprungligt goda och mjuka barnet. Henrik Jensen skriver i Det faderløse samfund att välfärdsstaten är en manifestering av de arketypiskt moderliga egenskaperna – samtidigt som den måste bistå med den separation från modern som fadern tidigare stod för.
Såväl skola som förskola präglas av moderliga principer, men fungerar samtidigt separerande. Och för alla som ändå har svårt att frigöra sig från Modern och stå på egna ben emotionellt väntar en kader av kuratorer och terapeuter som kan bistå med att klippa sega navelsträngar.
Den naturliga uppväxtmiljön med ett växelverkande samspel av moderliga och faderliga inslag är satt ur spel. Vi anar att något har blivit fel. Kvinnor är utbrända som aldrig förr. En växande andel av befolkningen tar psykofarmaka år efter år för att orka leva. Det föds allt färre barn. Det är kaos i skolorna eftersom ingen vet sig någon råd med de utåtagerande eleverna. Influencers och fotbollsspelare är barnens moraliska förebilder – något annat erbjuds inte. Unga kvinnor mår dåligt. Unga män uppger att livet är meningslöst.
Detta är förvisso olika problem – men det är också samma problem: vi är Faderlösa. Det finns ingen auktoritet, ingen fast punkt i tillvaron varifrån krav och plikter och mening självklart utgår.
Vi tror att vi kan åtgärda symtomen. Mer jämställdhet. Mer frihet. Mer pengar i plånboken. Lägre ränta. Högre bidrag.
Barn i dag ser inte på lärare som auktoriteter. De vet inte ens vad en auktoritet är eller hur det känns att förhålla sig till en.
Och inte minst: fler lärare, lärare som ska få verktyg att upprätthålla den auktoritet som krävs för ordning i klassrummet. Vad ingen förstår är att åtgärder som kvarsittning, kepsförbud och mobilkonfiskering, eller vad man nu hittar på, inte kan återskapa den auktoritet som tidigare utgick från att läraren var en del av en sammanhängande auktoritetsstruktur. Visst finns det enskilda lärare som besitter en exceptionell personlighet och kan uppträda som ledare och få med sig eleverna. Och nog finns det strategier som skolor kan applicera för bättre ordning. Men sannolikt kommer dessa företeelser att förbli undantag.
Barn i dag ser inte på lärare som auktoriteter. De vet inte ens vad en auktoritet är eller hur det känns att förhålla sig till en. Det finns inget i dem som instinktivt rätar på ryggen när en vuxen kommer in i rummet. Det finns ingen given respekt för vare sig föräldrar eller lärare.
Att bli ”skickad till rektorn” – som är snäll och förstående och empatisk, som alla vuxna i skolans värld – är bara konstigt. Att bli tillsagd på bussen att vara tystare eller ta ner fötterna från sätet av en främmande vuxen resulterar oftast i att barnet tittar oförstående på den som sagt till eller rentav fräser tillbaka. Det finns ingen intuitiv känsla av att som utgångspunkt rätta sig efter en vuxen persons anvisningar. Barn kan ha tillitsfulla relationer till vuxna, nära och varma, men de är jämlika relationer utan någon inneboende hierarki.
Allt som oftast spänner jag ögonen i mina söner och säger med stålhård röst: ”Jag är din mamma, du säger inte så till mig.” Självklart är ambitionen att mina barn ska behandla alla människor med respekt, men jag anser att det är min plikt att lära dem att det är extra viktigt hur de uppträder gentemot sin pappa och mig. Inte tvärtom, som verkar vara normen: att hemma får man vara hur otrevlig som helst, bara man beter sig ordentligt bland andra. Auktoriteten måste utgå från hemmet. Hur ska jag kunna förvänta mig att barnen underordnar sig en lärares auktoritet om jag låter dem uppträda hur som helst mot mig?
Ni ser: Det arketypiska faderskapet är i den konkreta situationen inte alltid könsberoende. En mamma kan verka inom strukturen, inskärpa den auktoritet som förknippas med Fadern. Varje individuell förälder måste inte personifiera Fadern eller Modern hela tiden, men om vi inte erkänner föräldraskapets skilda och delvis motsatta funktioner, om vi stryker ut Fadern, berövar vi barnen ett slags självklart tillhörighetsförhållande, en trygg plats där de slipper vara alltings mitt och sin egen tillvaros lilla gudom.
Den moderna uppfattningen av Fadern är alltigenom negativ, hämtad antingen från historiska skildringar av egocentrerade och oberäkneliga despoter, av missbrukande kvinno- och barnmisshandlare, eller från berättelser inifrån hederskulturerna, där Fadern är mörk, maktfullkomlig, lättkränkt och våldsam. Barnet som individ ska underkastas Faderns vilja, kanske även klanens, kulturens och religionens. Klart vi inte vill ha något med vare sig det ena eller andra att göra! Vi är således nöjda med att vara faderlösa. Moderna och faderlösa.
Men lustigt nog har friheten från auktoriteter inte lett till ett samhälle av fria och självständigt tänkande människor – för ingen förmår egentligen vara verkligt fri. I stället blev vi slavar under tidsandan. Vi må intala oss att alla har sin egen sanning, och det må vara sant i frågor om metafysik, men moralen är given. Klustret demokrati, humanism, självförverkligande och så vidare är de enda korrekta utgångspunkterna för våra värderingar. I stället för Fadern är det horder av prussiluskor som ser till att inskärpa den rätta tron i människor. Moralen förmedlas till oss av lärare och fritidspedagoger, av författare och kändispsykologer, i barnprogram och bilderböcker, i värdegrundsdokument och Disneyfilmer.
Det kan inte bara vara jag som längtar efter Faderns återkomst.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox











