Andra världskrigets enorma omfattning överskuggar två tidigare krig, som bägge på sin tid väckte stort folkligt engagemang i Sverige. De utspelade sig i Etiopien och Spanien med det fascistiska Italiens Benito Mussolini som gemensam nämnare. När hans krigsmakt härjade i Libyen var det inget som skapade större motvilja i Sverige, men när Mussolini gav sig på Etiopien (då kal­lat Abessinien) blev reaktionen betydligt starkare. Svenskar hade i decennier intresserat sig för svenska missionärers arbete i Etiopien, vilket mynnade ut i en rätt bred svensk entusiasm för det icke-koloniserade landet.

Två svenska tidigare missionärer väckte sommaren 1935 tanken om en ambulansbrigad för Etiopien. En grupp svenska militärer inofficiellt utlånade till Etiopien fanns redan på plats. De var dock inte finansierade av någon svensk folkrörelse utan av den etiopiska staten under kejsare Haile Selassie I. Den svenska ambulansbrigaden för Etiopien var däremot en folklig produkt. Svenska folket samlade på några få veckor in medel som räckte till bland annat fem Volvolastbilar till brigaden. Drygt 400 svenskar ville bege sig till det avlägsna landet och bli en del av brigaden, men bara 12 behövdes och valdes ut.

Den svenska ambulanspersonalen i Etiopien tillhörde Svenska röda korset och trodde att rödakorsflaggorna skulle respekteras. Istället blev de vid flera tillfällen angripna av italienskt stridsflyg, varvid en av sjukvårdarna, Gunnar Lundström, sårades dödligt. När jag förstod att han var från mitt län, Norrbotten, begav jag mig till hans avsides belägna by, Glommersträsk. Jag visste att han enligt sin egen vilja begravts i Etio­pien men att hans hemby uppsatt ett minnesmärke över honom. Den enkla stenen från 1936 står kvar 2022 och intill finns en skylt som uppger att det blev en enorm folkmassa vid stenens invigning, närmare fem tusen personer. Jag tyckte att denna siffra lät osannolik eftersom mind­re än två tusen personer då bodde i Glommers­träsk. Men när jag via biblioteket kontrollerade flera dåtida tidningar så bekräftades den höga siffran.

”Den svenska ambulanspersonalen i Etiopien tillhörde Svenska röda korset och trodde att rödakorsflaggorna skulle respekteras. Istället blev de vid flera tillfällen angripna av italienskt stridsflyg, varvid en av sjukvårdarna, Gunnar Lundström, sårades dödligt.”

Den rekordsnabba finansieringen av ambulanserna till Etiopien, liksom folkmassan vid stenens invigning, säger något om den svenska sympatin för det först hotade och sedan angripna Etiopien.

Nästa gång Mussolini tog till vapen var det tillsammans med Hitler och deras spanska kollega, Franco. Denna gång blev det svenska gensvaret ännu större – landet var närmare och kriget pågick under nästan tre år, 1936–39. Den civila hjälpen från Sverige till den försvarande spans­ka regeringssidan organiserades av en ny organisation, Svenska hjälpkommittén för Spanien som i sin tur stöttades av Socialdemokraterna, Sveriges kommunistiska parti och flera andra socialistiska organisationer. På några få månader blev Spanienhjälpen en folkrörelse med 431 lokal­avdelningar som fick stöd även av en del borgerligt sinnade. De svenska och norska regeringarna bidrog även de i viss mån, med ett sjukhus till regeringssidan.

De drygt 600 svenskar som gick med i Internationella brigaderna och andra förband på regeringssidan organiserades huvudsakligen av kommunistiska organisationer men bland de svenska frivilliga fanns också socialdemokrater och partilösa. En av de mest populära av socialdemokraterna var Conny Andersson, som efter Spanien ställde upp för Finland i vinterkriget och därefter kom att leda två svenska frivilligstyrkor för Norge.

Det svenska stödet för regeringssidan i Spanien kan idag ses i ljuset av Stalins både öppna och dolda inblandning i spanska inbördeskriget, men den främsta drivkraften bland de svenskar som engagerade sig var icke desto mindre solidaritet med spanska folket.

När Sovjetunionen angrep Finland den 30 november 1939 blev resultatet så stort vad gäller svenska frivilliga (över 12 000 anmälningar varav 8 300 antogs) att de frivilliga har överskuggat den materiella hjälpen från både svenska folket och dess myndigheter. Den omfattade bland annat en halv miljard kronor, 135 402 gevär och 51 miljoner gevärspatroner. För svenskt försvar synnerligen viktiga tunga vapen skickades också i stor mängd till Finland. Exempelvis 144 artilleripjäser, 100 luftvärnskanoner och 92 ­pansarvärnspjäser.
Vidden av den svenska hjälpen till Finland, ­särskilt vad gäller flygplan, blev inte känd under kriget och en del återstår än idag att forska fram.

De hundratals lokala kontoren för olika sorters stöd till Finland bidrog till att det över hela landet på jackor och rockar bars nålmärken med devisen ”Nordens frihet”. Det tillhörande emblemet med de fyra större nordiska länderna i form av fyra händer bars även av vinterkrigets svenska och norska frivilliga och var samtidigt symbolen för samfundet Nordens Frihet. Denna klubb bestående mest av kulturpersonligheter ville se en säkerhetspolitik inriktad på att värna inte bara Finlands och Sveriges frihet, utan Nordens. Detta inte minst genom att ge ut tidningen Nordens Frihet. Tidningens redaktör och ansvarige utgivare från starten 1939 var Harald Wigforss och hans person säger mycket om tidningens karaktär. Han kom nämligen att tillhöra även den starkt antinazistiska och till stor del probrittiska Tisdagsklubben, som i händelse av ockupation hade blivit stommen för en svensk motstånds­rörelse. När han 1944 slutade som redaktör för Nordens Frihet övergick han till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning med Torgny Segerstedt, Sveriges kanske mest kända antinazist.

Att stöd för Finland kunde gå hand i hand med stark kritik av nazismen framgår givetvis också av innehållet i Nordens Frihet, och det även under åren då Nazityskland var synnerligen mäktigt. Jag kan bara hoppas att tidningen i framtiden görs tillgänglig på nätet så att fler får ta del av dess facitlösa debatt om vår säkerhetspolitik och våra grannländer i krig.

Sedan kommer vi till den svenska rörelse som engagerade för Norge och mot den tyska ockupationen av landet. En kort tid efter Luftwaffes bombningar av Norge 1940 sändes hundratals monteringsfärdiga svenska hus till Norge. Jag förvånades för några år sedan i Bodö av att det ännu stod kvar sådana här ”svenskehus”. Under 1941 inleddes, främst i Göteborg, olika svenska humanitära hjälp­insatser för Norge. Hösten 1942 grundades Svenska Norgehjälpen och under de följande tre åren bildades över 700 lokalkommittéer runt om i landet.

”Förbandet kom till Trossnäs läger i Värmland och många ville att övningarna skulle vara så hårda som möjligt eftersom det snart kunde bli blodigt allvar i Norge.”

Svenskarna skänkte drygt 72 miljoner kronor i kontanter till Norge (idag drygt 1,4 miljarder kronor). Men även gåvor in natura förekom liksom frivilliga löneavdrag, extra övertidsarbeten, kollekter samt intäkter från sport-, film-, teater-, musik- och andra arrangemang. ”Norgenålen” såldes till förmån för norska barn i mängder. Den är gjord i förgylld metall och föreställer brödrafolken, två figurer står skuldra vid skuldra. Nålmärket formgavs av skulptören Stig Blomberg, mest känd för räcket runt den så kallade ”spottkoppen” på Stockholms centralstation.

Det fanns även mer eller mindre hemliga delar i Norgehjälpens arbete. Som framgår av den välillustrerade Norges tack till Sverige av Mats Wallenius och Anders Johansson verkade Norgehjälpen även för norska politiska fångar och den hemligaste delen i arbetet var att förse en del gerillaförband i de norska skogarna med förnödenheter.

Kort efter den 9 april 1940 gjordes försök att starta frivilligbyråer för Norge. De fick dock inte annonsera och motverkades även på andra sätt av livrädda svenska myndighetspersoner. Man kanske också bör sätta sig in i deras situation, eftersom Sverige nyss i stor skala hade hjälpt Finland under vinterkriget och därtill hade mycket få förband redo att försvara Skåne mot tyska anfall.

Icke desto mindre tog sig ett antal enskilda personer och mindre grupper över den långa gränsen mot Norge för att bli frivilliga på norsk/­allierad sida. De var inte helt utan uppbackning, några SSU-klubbar och privatpersoner hjälpte till med mat och friluftsutrustning. Under de drygt två månader som det tog för den tyska invasionen att lyckas hann uppskattningsvis 300 svenskar korsa gränsen och särskilt gruppen under Conny Andersson, tidigare frivillig för Spanien och Finland, lyckades med att splittra tyska krafter.

Flera av svenskarna som stridit mot de tyska invasionsstyrkorna fortsatte sedan att i norsk/brittisk tjänst frivilligt kämpa vidare. Enbart i den norska handelsflottan, som var Norges kanske viktigaste bidrag till de allierade, dog nästan hundra svenska sjömän under kriget. Det var alltså hundratals svenskar i olika typer av norsk krigstjänst och när det 1944 blev möjligt att på svensk mark och med svenska arméns stöd etablera en ordentlig svensk frivilligkår för Norge var Conny Andersson åter i farten. Svensk-Norska frivilligförbundet bildades hösten 1944 av Andersson och andra med krigserfarenhet, i samarbete med svenska staten.

Över 6 400 svenskar ville ingå i Frivilligförbundets stora målsättning, en ny frivilligkår. En del som sökte hade krigserfarenhet från Finland och några, som Conny Andersson, även från spans­ka inbördeskriget. Men bara 600 till 700 av de anmälda kunde tas emot, utbildas och övas. Förbandet kom till Trossnäs läger i Värmland och många ville att övningarna skulle vara så hårda som möjligt eftersom det snart kunde bli blodigt allvar i Norge.

Norgebataljonen innehöll några av de mest motiverade soldaterna i Sverige. Men när det kom till kritan tackade norska staten nej och nöjde sig med de drygt 15 000 norska så kal­lade polistrupper och andra norrmän som militärt utbildats och utrustats i Sverige. När bataljonen helt hade avvecklats var det som om den aldrig hade existerat. Därmed är det också rätt förståeligt hur sällan förbandet tagits upp i svensk litteratur. Mer svårförklarligt, och sorgligare, är det väl att även de svenskar som dog i norsk krigstjänst, över hundra personer, så sällan ens nämns trots att antalet som stupade för Finland 1940–44 är bara något högre.

På allierad sida fanns även minst 1 517 svenska medborgare i amerikansk uniform, och ännu fler amerikanska medborgare födda i Sverige. Men eftersom dessa inte backades upp av några svenska organisationer så faller de utom ramen för denna artikels tema.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Vad gäller svenska sammanslutningar efter 1945 som verkat för andra länders frihet är tre av särskilt intresse.

Folkupproret hösten 1956 mot det kommunistiska styret i Ungern var kortlivat, det pågick under mindre än en månad. Men man kan ana att det väckte ett stort intresse i Sverige. Det framgår dels av samtida press, dels av planerna för en svensk frivilligstyrka till Ungern ”för frihet och rättvisa”. Den som stod för planeringen var Bertil Harding, som under andra världskriget varit svensk frivillig inom norska motståndsrörelsen. De sovjetiska truppernas snabba krossande av den mycket improviserade resningen satte stopp för all frivillighjälp, men svensk humanitär hjälp för Ungern blev det dock.

År 1969 blev kulmen för svenskt engagemang för Biafra genom en grupp svenska gerillapiloter. Den västafrikanska utbrytarstaten Biafras självständighet hade erkänts bara av en handfull stater av vilka inga var europeiska. Samtidigt fick dock Biafra andra sorters stöd från exempelvis Frankrike. Staten som Biafra ville frigöra sig från, Nigeria, använde både svält och flygbombningar. Nigeria fick militärt stöd från både Moskva och London.

Tord Wallström var svensk journalist och författare som var bland de första att berätta om vad som hände i Nigeria. Wallström skrev om svältkatastrofen och nyheten spred sig inom Sverige och till utlandet. Han fick därför 1968 Stora journalistpriset men nöjde sig inte med att skriva utan engagerade sig även i Svenska Biafrakommittén och blev dess ordförande. Han hjälpte även en av Sveriges mest kända flygare genom tiderna, Carl Gustaf von Rosen, att skriva en bok om Biafra. Inte heller von Rosen nöjde sig med att skriva utan valde att diskret bygga upp ett litet flygvapen åt Biafra i form av raketbeväpnade skånska sportflygplan. Hur dessa plan slog Nigeria och sedan hela världen med häpnad har på senare tid berättats av min medförfattare Lennart Westberg i Svenskar i krig efter 1945.

En annan svensk journalist kom att spela en roll för baltisk frihet. Ülo Ignats var son till flyktingar från Estland och kom att engagera sig i Östeuropeiska solidaritetskommittén (ÖESK) som arbetade för demokrati och mänskliga rättigheter. Han var en längre period dess ordförande. ÖESK med dess tidning var en viktig källa i Sverige för den baltiska frihetskampen och Ignats var en av de personer som gjorde att Måndagsrörelsen uppstod på Norrmalmstorg i Stockholm. Den ursprungliga måndagsrörelsen startades för att stödja Baltikums frihetskamp. Varje måndag klockan 12 träffades människor med olika politisk bakgrund men med en gemensam strävan att stötta kampen mot sovjetiskt förtryck. Med tiden spred sig manifestationen, som mest hölls möten i femtio svenska städer.

År 2022, på måndagen den 28 februari återstartade Måndagsrörelsen på Norrmalmstorg. Denna gång för Ukrainas frihet.

Varför har jag hittills inte tagit upp FNL-grupperna och Svenska Afghanistankommittén? Orsaken är främst att dessa rörelser inte har glömts bort. Svenska Afghanistankommittén är en i högsta grad aktiv och omtalad kraft (sedan Sovjets uttåg ur landet också mest en biståndsorganisation). Vad gäller FNL utgör den de senaste svenska läroböckernas enda ”befrielserörelse” vid sidan av några få ord om vinterkrigets svenska frivilliga. Ingen bild av frivilliga finns med, me­dan FNL-knappen faktiskt används två gånger som illustration i den 2021 utgivna Perspektiv på historien (för gymnasieskolan). Det är nästan samma sak i övriga skildringar av modern svensk historia. Svenskars engagemang för våra grannars frihet, särskilt Norges, nämns ofta bara sparsamt eller inte med ett ord. Men kanske detta engagemang, liksom de allierade baserna i Sverige från 1943, nu kan få bli en del av vårt kollektiva minne? Det kanske passar lite bättre nu?