Han var sin tids främste atenare, den mest bländande i både ord och handling. Med de orden presenterar historikern Thukydides den store statsmannen Perikles (495–429 f Kr) i sitt verk Kriget mellan Sparta och Athen.

Bakgrunden är att Sparta har ställt ultimatum angående ett avtal och nu hotar med krig. Kraven har diskuterats fram och tillbaka i folkförsamlingen. Då pläderar Perikles för en krigsförklaring mot Sparta och dess allierade för att lösa konflikten mellan stadsstaterna. Atenarna, hävdar Perikles, är överlägsna spartanerna på flera områden och behöver inte vara rädda. Förfäderna fattade djärvare beslut, gick i krig med färre resurser och avgick ändå med segern. På samma sätt bör atenarna försvara sig mot sina fiender för att kunna lämna över ett mäktigt Aten till nästa generation.

Perikles tal är flera sidor långt och han får utöva sin talekonst vid flera tillfällen. Under hans tid blomstrade retoriken i Aten och det är naturligt att den ges stort utrymme i verket. Thukydides (ca 460–400 f Kr), som själv var general i kriget, hade med största sannolikhet hört Perikles tala offentligt. Men det är en sak att referera vad någon sagt, en annan att återge det ordagrant. Författaren redogör inledningsvis för sina metoder och medger att han inte har kunnat citera exakt vad som sades. Att memorera talen ord för ord vore en omöjlighet. Därför, skriver han, har han låtit Perikles och andra talare yttra sig på ett sätt som ter sig rimligt utifrån den aktuella situationen. Även om de inte uttryckte sig just så kvarstår andemeningen, hävdar han.

Resultatet återspeglar alltså inte verkligheten helt men blir åtminstone trovärdigt. Historikerns uppgift att skildra något så sanningsenligt som möjligt har således kombinerats med författarens frihet och inlevelseförmåga. Talen är viktiga, eftersom läsaren eller åhöraren genom dem förstår bevekelsegrunderna till de beslut och handlingar som har drivit historiens utveckling. Att låta Perikles komma till tals är också ett sätt att porträttera honom, att framställa honom som den Atens starke man han var, bländande i både ord och handling.

Även romerska historieskrivare interfolierar sina texter med tal framförda av militärer och politiker. De gånger jag har läst Livius (59 f Kr–17 eKr) har jag tänkt att någon borde kartlägga dessa textpartier och skriva om dem. Glädjande nog verkar Magnus Wistrand, professor emeritus i latin, ha slagits av samma tanke och tagit sig an uppgiften i Romare tar till orda (Bokförlaget Daidalos), där han samlar ett urval tal hos romerska historieskrivare. Dessa har han översatt till en svenska så ledig att den känns som om romarna hade det som modersmål. Främst är Livius representerad, men även Caesar, Sallustius och Tacitus.

i den trettioåttonde delen av Livius mastodontverk om Roms hi­storia, Ab urbe condita, möter vi fältherren och konsuln för år 189 f Kr, Gnaeus Manlius Vulso. När han tar till orda är det för att egga sina soldater inför ett fälttåg österut mot galaterna. För oss är galaterna kända som mottagare av Pauli brev i Nya testamentet, men för Vulso och hans samtida var de onda gastar från det förflutna. De tillhörde en keltisk stam som romarna kallade Galli, galler, som hade intagit Rom tvåhundra år tidigare. Gnaeus Manlius Vulso var själv ättling till Marcus Manlius, som den gången räddade romarna från en gallisk invasion av det heliga Capitolium. Vulso manar nu soldaterna att inte vara rädda för dessa folkvandrande, degenererade galler. Romarna är dem överlägsna på flera områden. Förfäderna lyckades beseg­ra gallerna och rädda Rom åt framtida generationer. Det kan de också göra.

Livius författar sin romerska historia fyrahundra år efter Thukydides och låter Vulsos anförande uppvisa likheter i situation och argumentation med Perikles tal. Till skillnad från Thukydides är dock inte Livius samtida med den han skildrar. Därmed kan han inte lika lätt hävda sanningsanspråk eller ens trovärdighet. Så varför komponerar Livius en monolog åt en person som levde 200 år tidigare, när han lika gärna hade kunnat låta bli eller alternativt återge vad som eventuellt sades i indirekt anföring?

Wistrand förklarar fenomenet som man ofta gör: det är ett stilgrepp som historieskrivarna använde för att ge liv åt sin framställning, för att öka underhållningsvärdet. Vi måste komma ihåg, skriver han, att de romerska historikerna inte i första hand ville skildra sanningen utan var skönlitterära författare. Dessutom var de drillade i talekonst och tog tillfället i akt att uppvisa sin skicklighet för en publik som förstod att uppskatta retoriska färdigheter.

Det är förvisso sant. Dock skulle jag vilja lägga till en sak: de romerska hi­storikerna skrev som de gjorde därför att de hade lärt sig det av sina grekiska förebilder. De ville skriva som de gamla mästarna och mäta sig med giganter som Herodotos och Thukydides. Det var så de var tränade.

I den antika skolan fick eleverna studera och imitera de grekiska epikerna, tragöderna, lyrikerna och hi­storieskrivarna. De fick formulera texter med stoff från historien och mytologin. En vanlig uppgift var att nedteckna vad kända personer i dramatiska situationer kunde ha sagt. Hur gick Alexander den stores tankar inför en havsöverfärd? Vad sade spartanerna till varandra när de stod inför strid mot perserkungen? Hur reagerade Agamemnon på kravet att offra sin dotter? Borde Cicero be Antonius om nåd? Exemplen är hämtade från den romerske retorikläraren Seneca den äldre (54 f Kr­–39 e Kr). För­­­hi­rieskrivningens del blev den här typen av fiktiva tal ett förväntat inslag.

Den som ger sig i kast med en sådan litterär utmaning behöver, enligt läroböckerna, ta hänsyn till talarens bakgrund och egenskaper, mottagaren av talet, situationen där det framförs och andra omständigheter som kan vara av betydelse. Talskrivaren måste tänka på att ett tal över samma ämne inte kan se likadant ut om det framförs av olika personer. Cato kan inte låta som Caesar, skriver Quintilianus (ca 35–96 e Kr), en annan romersk retoriklärare. Kanske tänkte Quintilianus på hur Sallustius (86–34 f Kr)gick tillväga när han direkt tillämpade detta i sin bok om Catilinas sammansvärjning mot Cicero.

Sallustius låter där Caesar och Cato den yngre var för sig tala i senaten om hur man bör agera mot Catilina och hans anhängare. Cato föreslår dödsstraff medan Caesar, känd för sin clementia, yrkar för mildare straff. Wistrand berättar om hur han som student tog starkt intryck av dessa framställningar och hur han växlade i sympati: ”Efter att ha tagit mig igenom Caesars tal kände jag mig fullkomligt övertygad om att han hade rätt. Men efter att ha läst Catos tal i vilket han yrkade på dödsstraff kände jag mig precis lika övertygad om att hans förslag var det enda riktiga.”

Här berörs en central punkt i den retoriska traditionen: förmågan att se en sak från olika sidor. Det ansågs viktigt att kunna argumentera för och emot samma sak oavsett var man själv stod i frågan. För åhöraren gäller det att sätta sig in i ämnet, värdera olika argument, väga för och emot samt bedöma talarens trovärdighet och därefter komma fram till en ståndpunkt.

Så hade också denna undervisning sina rötter i demokratins Aten. Det material som användes i den antika skolan utformades just under Perikles tid, av de retoriklärare som samlades i Aten under namnet sofister. En av de första sofisterna hette Protagoras och var, om man får tro Platon, bekant med Perikles. Protagoras formulerade ett mål med sin retoriska undervisning: att lära människor att fatta kloka beslut.

Innan man fattar beslut måste man först göra sig underrättad om vad saken gäller och därefter ägna sig åt omsorgsfulla överväganden. Förnuft måste föregå handling. Just detta är atenarnas styrka, framhåller Perikles i sitt begravningstal över stupade soldater. Stolt hyllar han demokratins diskussionsprocess som det som utmärker Athen framför andra stadsstater.

Man kan dock fråga sig om det beslut som fattades efter Perikles första tal var så klokt. Men hur det än är med den saken tycks de antika historieskrivarna vilja visa något annat. Historien drivs inte framåt av materiella förutsättningar som i modern historiesyn eller av ödet eller gudarnas vilja, som i de antika myterna. Historien drivs framåt av dem som är bäst på att övertyg