Även om antikens betydelse kanske i viss mån klingat av har den fortfarande ett stort inflytande på böcker, konst och film. Ofta är de antika berättelserna filtrerade genom senare verk. Men ibland kommer inspirationen från de mest skandalösa och obarmhärtiga ursprungliga texterna.

Under pandemirestriktionerna fastnade jag, senare än många andra, för den hyllade tv-serien Succession på HBO. Jag slukade den på bara någon vecka. Därefter fortsatte jag med att läsa romerska historiker. Anspelningarna är många i serien, och även den som är kunnig i ämnet måste gå till källorna för att reda ut parallellerna.

Succession började sändas 2018 och nyligen hade den tredje säsongen premiär. Serien handlar om en syskonskara som tävlar om att ta över familjeföretaget efter fadern Logan. I serien finns tydliga anspelningar på antiken genom bland annat scenografin med korintiska hjälmar, samlingar av antika medaljer, en leverans av en faktisk trojansk häst och uttalade jämförelser mellan protagonisterna och Oidipus. Men det här är ingen grekisk tragedi, trots dess trängda rum och blodiga familjetragedier. Det signifikanta för en grekisk tragedi är att handlingen drivs framåt av ett förutbestämt öde och gudar. Ju mer personerna försöker kämpa emot, desto blodigare och värre blir det. Individerna i Succession drivs inte av att undkomma ett obevekligt öde utan av att tillskansa sig makt och legitimitet, och det är på det hela taget mycket romerskt.

”Serien handlar om en syskonskara som tävlar om att ta över familjeföretaget efter fadern Logan.”

När familjen besöker den snorkiga och högdragna Pierce-släkten säger fader Logan: ”Like Romans amongst you Greeks, I’m sure you find us all rather, you know, big, vulgar, and boisterous.” Romarna är dådkraftiga och erövrande, om än kantiga, medan grekerna är inaktiva, insnärjda i dunkelt filosofiskt tänkande. Det är en stereotyp som odlades redan av romarna själva.

Det är överhuvudtaget romersk realpolitik som gäller, inte något grubblande grekiskt. Vid ett tillfälle berättas en anekdot om hur man i Rom övervägde att kräva att alla slavar skulle bära något särskilt märke för att deras träldom skulle vara tydlig. Man avstyrde dock detta eftersom man insåg att slavarna då skulle bli medvetna om sitt överlägsna antal. Anekdoten återfinns i Senecas De clementia (”Om barmhärtighet”). Den tillägnade han sin elev Nero, kort efter att denne hade blivit kejsare. Syftet var att lära den unge monarken mildhet, men denne tog inte till sig lärdomarna.

När den ingifte Tom Wambsgans oroar sig för att hamna i fängelse säger han att han ska läsa en tjock bok om romersk historia där. Jag vill föreställa mig att det är Tacitus Annaler. Den handlar till stor del om kampen om vem som ska gripa makten efter kejsare Augustus, den inleds till och med orden på latin Ab Excessu divi Augusti, ”efter den gudomlige Augustus död”. Precis som i Succession växlar arvtagarna, vissa faller från och andra upphöjs, vissa kommer tillbaka igen och andra håller sig tillfälligtvis undan. Tacitus ses ofta som en korthuggen cyniker. Kusinen Greg beskriver honom som ”All killer, no filler”, vilket stämmer bra. (Det sker visserligen med anledning av ett citat ur Tacitus Agricola, inte Annales.) Tacitus säger också att Augustus valde Tiberius som efterträdare på grund av hans grymhet och högmod.

Emellanåt beskrivs Tacitus som misogyn, hans kvinnogestalter är oftast hårdhjärtade och beräknande. Kvinnor i antikens Rom var utan rättigheter och sålunda maktlösa, och fick då utveckla diverse manipulationsmedel. Succession bevarar detta tema, dottern Shiv är först utom tävlan, och även när hon bjuds in av patriarken hålls hon ofta kort, förutom när man behöver en kvinna för att skydda sig mot skandaler och anklagelser. En lätt misogyni genomsyrar alltså serien, trots styrande och mäktiga kvinnor. De får, likt antikens kvinnor, inte någonsin fumla, misslyckanden är ett manligt privilegium. Dessutom måste syskonens styvmor och Logans hustru Marcia (ett hederligt romerskt namn!) vara inspirerad av Augustus maka Livia. Man kan säga att hon uppfann rollen som kejsarinna, och hon visste hur man intrigerade.

Men kanske planerar istället Tom att läsa Suetonius Kejsarbiografier, som omfattar de tolv på varandra första kejsarna, från Caesar till Domitianus. Verket beskrivs ofta som skvallrigt, en smula pikant och framförallt svulstigare än Tacitus. Det är där man hittar berättelsen om kejsare Nero och hans slav Sporus, en obskyr och snaskig detalj i romersk historia som Tom använder på ett närapå romantiskt vis. Tom berättar för Greg om hur Nero sparkar sin hustru Poppaea nedför en trappa, för att sedan kastrera och gifta sig med Sporus. Med detta bjuder han in sin hustrus kusin Greg att bli hans Sporus, med sig själv i rollen som Nero. Han avrundar med att säga: ”I’d castrate you and marry you in a heartbeat.”

Suetonius skildrar hur Nero lät kastrera Sporus och till och med försökte förvandla honom till kvinna (oklart vad som menas med det), och äktade honom med både hemgift och brudslöja. Han tillägger att Sporus dessutom bars i bärstol, smyckad som en kejsarinna, och att Nero ständigt kysste Sporus offentligt. (Tacitus nämner inte Sporus överhuvudtaget, kan man notera.) När Tom och Greg slutligen slår sina påsar ihop för att störta syskonen Roy sluter de sitt förbund med en lång, innerlig handskakning som kameran dröjer vid. Dextrarum iunctio, förenandet av högerhänder, symboliserade ingånget äktenskap i romersk konst.

Sporus är vidare den som står vid Neros sida ända till slutet, en trofast handling. Efter att Nero har störtats och drivits till självmord eller förmått en av sina frigivna att nesligen döda honom, tog befälhavaren av det kejserliga livgardet sig an Sporus. Även han behandlade Sporus som en kejsarinna. Till sist sägs Galbas besegrare Vitellius ha planerat att använda Sporus i en tableau vivant om bortrövandet av Proserpina, varpå Sporus fick nog och tog livet av sig. Man ska komma ihåg att källorna är flera, rätt vilda och traderade. Greg har alltså ingen överdrivet ljus framtid att vänta, och Tom förebådar dessutom sin egen undergång.

För Tacitus var hans mest väsentliga funktion som historiker att återberätta det som annars skulle glömmas, att förse eftervärlden med goda och dåliga exempla. Men det som hos Tacitus beskrivs som dåliga exempel, med deras blodtörst och sexuella utsvävningar, slukar vi gärna i vår läsning. De goda dygderna uppfattas som tråkiga.

Vad som genomsyrar såväl Seneca och Tacitus som Succession är att legitimiteten hos de styrande aldrig ifrågasätts, de som strävar efter makten stannar aldrig upp och frågar sig vad de har för rätt att styra över andra. De går med på maktfullkomligheten och den implicita dynastiska blodsmystiken. Det enda som kan stämma till eftertanke är om man misslyckas med att ta makten. Men då ligger felet hos personen som misslyckades, inte i själva systemet.

En icke-subtil blinkning om att det är det romerska imperiet som åsyftas i serien är den yngste sonens namn, Roman. Dessutom kallar fader Logan honom emellanåt för Romulus, som är ett mycket apart smeknamn (även om det dock är ett diminutiv). Romulus blev, som bekant, Roms förste kung efter att ha dräpt sin bror Remus, då de hade blivit osams om hur staden skulle byggas. Kanske visar det vad Logan hoppas att sonen ska göra mot sina syskon. Eller är det snarare en avspegling av Logans självbild, eftersom Romulus är son till guden Mars?

Men eventuellt syftar smeknamnet på Romulus Augustulus, som anses vara Västroms sista kejsare. Denne abdikerade 476 e.Kr, efter att ha varit sin fars marionett i flera år, och förde sedan en tillbakadragen vandel. Paterfamilias Logan kan sin historia, vid minst ett tillfälle nämner han Edward Gibbons klassiska verk Romerska rikets nedgång och fall. Vill fader Logan att också hans eget rike ska gå under med honom?