Baksidan av konsensus

”Jämlikhet är det mest dominerande sociala värdet i Sverige”, heter det på en brittisk internetsida som vänder sig till företagare som vill göra affärer i vårt land. ”Konsensus och kompromiss genomsyrar affärs- och samhällslivet”, sägs det vidare. Den som vill göra affärer här uppmanas att hålla en låg profil och undvika alltför elegant klädsel. Att klä upp sig provocerar jämlikhetsidealet och kan tänkas leda till problem i umgänget med svenskarna. Påpekandet om konsensustänkandet är nog också tänkt att fungera som en varningssignal: man ska inte vänta sig snabba beslut av en chef som pekar med hela handen. Här är det förankring och förhandling som gäller.

Jämlikhet och konsensus kan låta positivt. Ingen blir överkörd och alla beslut tas i en demokratisk anda. Men konsensus har en baksida, som stavas anpasslighet, konflikträdsla, och inte sällan moralisk hållningslöshet. Och där jämlikheten sitter i högsätet kan individuell framgång ses som problem – åtminstone om den utmanar doktrinen att alla är lika bra och förtjänar lika mycket i utfall.

Samtidigt gäller Sverige för att vara ett av världens mest individualistiska länder. I de globalt upplagda undersökningar av människors värderingar och livssyn som går under namnet World Value Survey är Sverige allt annat än ”Landet Lagom”. Tvärtom skiljer vi ut oss som statistiskt extrema med avseende på graden av icke-traditionalism, sekularism och fokus på individuellt välbefinnande. Hur går detta ihop med bilden av Sverige som präglat av konsensustänkande och konformism?

Svaret är att dessa båda positioner låter sig alldeles utmärkt förenas med varandra. Individens vilja att investera i sitt eget välbefinnande är inte oförenlig med hennes vilja att också ”vara som folk är som mest”. Konsensus och jämlikhet kan alltså mycket väl gå hand i hand med egna drömmar om sommarstuga och årlig Thailandsresa. Att satsa på sig själv är inte nödvändigtvis liktydigt med individualism och självständighet i någon mer utmanande mening.

Icke-traditionalism och sekularism behöver heller inte vara följden av självständiga överväganden, utan kan likaväl handla om följsamhet mot det modernistiska klimat som varit rådande åtminstone sedan andra världskriget. När tidsandan åter blir mer puritansk (”pornografi är kränkande”) och respektfull gentemot religioner (”att karikera Muhammed är kränkande”), så märker man också att frisinnet hos svenskarna vacklar.

Det är alltså inte så att strävan efter konsensus med nödvändighet skulle strida mot individuell behovstillfredsställelse. Problemet är istället att denna strävan riskerar att undergräva vår moraliska integritet och göra oss sämre rustade ”att stå det onda emot”, för att citera Vilhelm Moberg. Vår vilja till konfliktfrihet får oss att tala tyst om vad som är rätt när det stöter tyranner och fanatiker. Vi bänder och böjer på oss själva för att inte provocera, och under resans gång sviker vi värden som vi borde försvara.

Där konsensus är viktigast kommer man förr eller senare att offra såväl rättsprinciper som intellektuell hederlighet. Det viktiga är inte vad som är rätt eller sant, utan vad man är överens om. Man har hellre fel tillsammans än rätt ensam.

På motsvarande sätt blir jämlikheten en destruktiv snarare än en dynamisk kraft, när den övergår från att handla om förutsättningar (som allas rätt till utbildning) till att handla om utfall (alla ska ha lika mycket). En sådan jämlikhetsfundamentalism leder till samhällelig stagnation. Man har helt enkelt lättare att acceptera kollektiv medelmåttighet än att några skulle tillåtas prestera (och belönas) bättre än andra. (Därför är man på sina håll mer oroad av införandet av ”elitklasser” än av att den svenska skolan i allmänhet presterar svagt.)

Jämlikhet och konsensuslösningar hör till den svenska nationens historia. Dess rötter går djupt ned i bondelandet Sverige, där byalagsanda och kollektivt handlande var rådande. Byn må vara övergiven sedan länge, men den har inte försvunnit. När Sverige urbaniserades följde byn med till staden och fabrikerna. Böndernas barn blev industriarbetare och bondekollektivismen återskapades inom arbetarrörelsen och gavs sedan stämma och säte i det socialdemokratiska folkhemsbygget.

Bönderna som social klass hade varit starka just i kraft av sin organisation som kollektiv. Till skillnad från sina klassfränder i Europa var de representerade i riksdagen sedan senmedeltiden och kunde under 1600-talet alliera sig med kungamakten mot adeln. Man stödde kungligt envälde och garanterades i gengäld fortsatt äganderätt till sin jord, medan bondemarken i övriga Europa lades under adelsgodsen. Från byn hämtades också enväldets soldater och rotebönderna garanterade dem deras underhåll, samtidigt som soldaten blev en bonde bland andra i byn.

Den svenska bondefriheten, påpekar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh, låg till grund för en demokratisk tradition som ”erbjöd brett deltagande men lämnade begränsat utrymme för individuella avvikelser. Konsensus och social konformitet snarare än individuella rättigheter … var de utmärkande dragen”. Etnologen Åke Daun menar att dessa drag blivit bestående, och inte bara i Sverige, utan i resten av Norden: ”När det gäller makt är kollektivet alltid överordnat individen i de nordiska länderna. Den som … ansluter sig till kollektivet tvingas att anpassa sina synpunkter och värderingar till gruppen ifråga.”

Byn gav kollektiv styrka utåt och fordrade individuell anpassning inåt. Den enskilde bondens ställning i samhället var avhängig den kraft som bygemenskapen kunde mobilisera. Brukandet av jorden förutsatte vanligen samarbete med andra i byn. Helt på egen hand överlevde inte den självägande bonden. För sin försörjning och för att ha en politisk röst måste bonden verka inom det kollektiv som byn eller socknen utgjorde.

Historikern Peter Aronsson beskriver i en studie av småländska sockenstämmor under perioden 1680– 1850 hur ”en stark tradition och uppskattning av enighet i besluten gör att det rent individuella agerandet och argumenterandet sällan vinner överhand”. Som en tänkbar bidragande orsak nämner Aronsson det självhushållande samhällets föreställning om tillgängliga resurser som ”ett nollsummespel där var och en hade intresse av att bevaka status quo då en förändring till det bättre för någon måste betyda en försämring för någon annan”.

Även om det fanns utrymme för en bonde att bli rikare utan att det direkt gjorde någon annan bonde fattigare, så skulle hans nyvunna rikedom oroa byn eftersom rikedom kunde omsättas i makt, eller åtminstone i större handlingsfrihet. De andra bönderna kunde alltså se sig som drabbade av en relativ försämring, med avseende på fördelningen av makt och status inom byn. Här har vi grunden för den missundsamhetens jämlikhet som säger att det som inte alla kan få, ska ingen få. Eller som Åke Daun beskriver den svenska situationen: ”Den höga värdering som likhet ges gör all slags personlig framgång problematisk.”

Berggren och Trägårdh noterar också en annan sida av den svenska jämlikheten: ”I USA och England blev demokratins mål att höja folket till aristokratens nivå. … I Sverige syftade däremot demokratiseringen till att jämställa adeln med folket genom avskaffandet av alla privilegier och särskilda rättigheter; Jantelagen, snarare än naturrätten, kom att gälla som grundprincip.”

Nu är det ju inget problem i sig att man avskaffar adelns privilegier. Också naturrättens förespråkare fann det oförenligt med människans och medborgarens rättigheter att vissa grupper med hänvisning till sin börd skulle kunna ställa sig utanför eller över lagen. Och när det gäller avskaffandet av adliga privilegier och främjandet av politisk jämlikhet (allmän rösträtt) var Sverige snarast mindre radikalt och väsentligen långsammare än USA.

Men det finns en poäng i Berggrens och Trägårdhs kritik, nämligen att en kultur som ser med misstänksamhet på individuell framgång erbjuder mager jordmån för originella tankar. Inte heller övas man i tolerans för idéer som avviker från gruppnormen. Ifrågasättande tolkas lätt som försök att göra sig märkvärdig (och ett konformistiskt samhälle känner sig också lätt utmanat). Det är i sådana miljöer som den folkliga visdomen menar att man kan förlora förståndet av att läsa böcker (en risk som dessa bokläsandets kritiker knappast har utsatt sig själva för) och där man kan avfärda den som inte vill traska patrull med gruppen med ett: ”Tror du att du är något?” (vilket alltså är den yttersta utmaningen mot kollektivistiskt grupptänkande).

Konsensuskulturen är emellertid mycket väl förenlig med materiellt välstånd. Industrisamhället välkomnade närmast arbetarkollektivism, eftersom den gav förutsägbarhet och pålitlighet i produktionen. Jantelagen och konsensuskulturen medger alltså ett samhälle där medborgarna på en gång är välnärda och intellektuellt försagda. Poängen är nu inte att man blir en moraliskt sämre människa för att man inte kan diskutera filosofi och litteratur. Inte heller ska vi göra misstaget att tro att den akademiskt skolade alltid är mer djupsinnig eller reflekterande än den som på egen hand har bildat sig. Men däremot blir man en begränsad människa, om man bara är hänvisad till det man kan ta på, om man bara ser tingen, men aldrig sammanhangen, om man ständigt rör sig inom det givnas istället för inom det möjligas ramar. Och man blir osäker i mötet med människor som man inte känner.

Hur ofta har man inte noterat den blandning av blyghet och bufflighet som utmärker svenskar utomlands. De gör entré i hotellets frukostmatsal och anstränger sig att titta bort så att de ska slippa ögonkontakt med andra gäster och, framför allt, slippa hälsa på dem. Samtidigt kan de obesvärat armbåga sig fram till buffén, sträcka sig över andras fat för att komma åt sina egna ostskivor, och föra högljudda mobilsamtal bredvid gäster som uppenbart vill läsa sin tidning i ro. Oförmågan att se bortom den egna horisonten och obekantskapen med andra förhållningssätt än det egna, skapar en social kantighet när de rör sig utanför den stora by som Sverige är.

Att det sociala livet blir fattigt i ett samhälle präglat av konsensuskultur och Jantelag är inget att förvånas över. Det är också en återkommande observation i beskrivningar av svensk kultur.

”Öfver hufvud är det svenska umgängeslifvet icke af större intresse”, skriver Gustav Sundbärg 1911, och fortsätter: ”Och huru skulle det kunna vara annorlunda? Svensken … är öfver hufvud icke mycket road af att resonera. Och minst af allt intresserar det honom att studera de människor han har framför sig.” Svensken är ”stor naturvän” men ”svag människokännare” och känner sig besvärad av krav på reflektion eller tankedjup. Han nöjer sig, enligt Sundbärg, med att dela in omgivningen i trevliga och otrevliga människor. ”De förra uppsöker han instinktivt, de senare undviker han lika instinktivt.” Någon analys av varför någon är trevlig eller otrevlig vill han inte utsätta sig för, inte heller ifrågasätter han sina egna intryck.

Gruppen av otrevliga omfattar dem som inte delar den egna uppfattningen. Svensken vill inte besväras av möjligheten att bli motsagd och behöva försvara sin position. Han saknar självförtroende och ”är alldeles för rädd för obehag”, skriver Sundbärg. Samma sak noteras av Susan Sontag, ett drygt halvsekel senare. Svenskarna söker ställa in sig hos utländska besökare genom att berätta hur hemskt de tycker det är att leva i Sverige. Detta, skriver Sontag, handlar åtminstone delvis om ”det svenska ogillandet av ifrågasättande diskussion och kontrovers”. I Sverige ”finns en stark aversion mot oenighet som sådan”. Till en början kan viljan till nationell självkritik verka avväpnande, men i slutändan, skriver hon, ”kan det likna en undanflykt” – det vill säga en flykt undan konflikt.

Liksom Sundbärg noterar Sontag att svenskarna är ”märkbart opsykologiska” och ”uppvisar en stark aversion mot att reflektera över motiv och karaktär”. De väljer utstuderad tråkighet framför kvickhet i konversation, i hopp om att därmed eliminera en källa till osämja. Om man enbart talar om fullständigt banala och triviala ting, så lär inte ens den mest känslosamma natur provoceras till opposition. Alltså, skriver Sontag, ”fortskrider mycken konversation genom kvantifiering”: man pratar om hur många soltimmar det var den gångna månaden, hur mycket klockan var när man gick till sängs igår, hur mycket man betalar i hyra för sin lägenhet, och så vidare.

Sundbärg noterade i sina betraktelser över svensk kultur också förekomsten av missundsamhetens jämlikhet: ”[S]vensken ser nog gärna, att Sverige blir rikt – om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk blefve rik.” Att berömma en landsman är svensken främmande, skriver Sundbärg. ”Hjärtat är tomt, och munnen stum.”

Avunden mot den framgångsrike ger upphov till en slätstruken medelmåttighet, där ingen provocerar med framgång. Sundbärg citerar en diplomat som sagt att Sverige är ”det land, där endast medelmåttan lyckas”, och kommenterar:

Sant är nog, att fullt medborgerligt förtroende åtnjuter i vårt land endast den som kan göra blott hvad alla andra kunna. Den som kan göra något mera är alltid misstänkt och blir lätt varg i veum…. Vi älska i allmänhet icke kantiga och originella människor i Sverige, – om de ej roa oss.

Susan Sontag ser för sin del något närmast patologiskt i den svenska konflikträdslan. Hon säger sig vara övertygad om att ”den svenska resonligheten är en djupgående brist, som har alltför mycket att göra med hämningar och ångest och distans till känslor”. Hon fortsätter: ”[A]tt undvika konfrontation och att undertrycka ogillande i den utsträckning som svenskar gör glider inte sällan över i passivitet och likgiltighetsmentalitet. Jag är till exempel säker på att det inte bara beror på den ständiga bristen på arbetskraft att människor sällan får sparken här, hur de än missköter sina arbeten. Det är också sant att de flesta svenskar skulle föredra att fortsätta driva en verksamhet med inkompetent personal framför att utsätta sig för obehaget att tala allvar med någon, såra deras känslor och ådra sig deras fientlighet.”

Den svenska konflikträdslan är inte bara ett socialpsykologiskt tillstånd utan har utvecklats till en helt egen normativ doktrin. I stort som smått har det kommit att ses som inte bara klokt, utan också rätt att avstå från allt som kan tänkas vålla missämja eller provocera fram en konflikt. Det kan förvisso låta sympatiskt att man lägger sig vinn om att inte såra andra eller ställa till med onödiga bråk. Men när konflikträdslan blir ett bärande fundament för politik och samhällsliv, så förlorar man också förmågan att ta de moraliskt nödvändiga striderna.

Det är lätt att anföra maktrealistiska skäl till att Sverige valde att falla undan för tyska önskemål under andra världskriget (transitering av tysk trupp, järnmalmsexporten) och att vara Sovjetdiktaturen till lags efter kriget (baltutlämningen, passiviteten i fråga om Raoul Wallenbergs öde). Små stater tvingas ofta agera på de villkor som närliggande stormakter medger. Men det är en annan sak när man gör dygd av nödvändigheten och under täcknamn av neutralitet försöker framställa sitt agerande inte som en påtvingad eftergift, utan i stället som uttryck för moralisk medvetenhet och klokskap. Man skapar ett samband mellan offentlig undfallenhet och nationell trygghet, som ytterligare bidrar till att cementera hållningslösheten som princip.

Ett samhälle präglat av konflikträdsla utvecklar en egen moral, där rätt och orätt anpassas till ambitionen att minimera konflikter. Den som hävdar sin frihet att kritisera våldsbenägna grupper inom eller utom landets gränser kan få finna sig i att bli tillrättavisad av myndigheter och medborgare som till varje pris vill undvika bråk. Alltså fick Torgny Segerstedt höra att det var hans fel om Hitler började krig mot Sverige som en följd av Segerstedts antinazistiska journalistik. Och i samband med den islamistiske självmordsbombarens misslyckade attentat i Stockholm i december 2010 hördes röster som menade att om någon dödats av hans sprängladdningar, så hade det varit Lars Vilks fel, eftersom Vilks teckningar av Muhammed som rondellhund hade provocerat fram detta våldsdåd.

Givetvis hade Hitler varit ansvarig för ett tyskt angrepp på Sverige (Torgny Segerstedt tvingade inte honom att gå i krig), liksom Taimour Abdulwahab och ingen annan hade varit fullt och helt ansvarig för alla offer för hans attentat. Men i ett samhälle präglat av konflikträdsla vill man stryka de farligaste och mest aggressiva fienderna medhårs och föredrar då att lägga skulden på de enskilda avvikare som det hursomhelst är lätt och riskfritt att sätta på plats.

Man anpassar sina moraliska bedömningar av omvärlden till sin bild av vem man helst vill slippa bråka med. Utrikesminister Östen Undén kallade Sovjetunionen ett ”rättssamhälle” och skällde ut Raoul Wallenbergs anhöriga när de gav uttryck för misstanken att de sovjetiska myndigheterna for med osanning rörande Wallenbergs öde. Samme Undén kallade USA och väst för ”den så kallade fria världen”.

Det handlade inte om okunnighet utan om verklighetsförvanskning i syfte att ge sig själv ett moraliskt alibi. Man måste helt enkelt hävda att väst och öst var ungefär lika goda kålsupare för att kunna försvara den anpassningspolitik som lämnade såväl Wallenberg som baltiska flyktingar åt ett bistert öde i sovjetisk fångenskap. Samma anpassade verklighetsbeskrivning kom till uttryck när Undéns sentida efterföljare Sten Andersson 1989 förnekade att Baltikum var ockuperat av Sovjetunionen.

Den politiska undfallenheten gentemot Sovjetunionen balanserades av militärt spaningssamarbete med USA, riktat mot just Sovjetunionen. Men eftersom man inte hade någon annan normativ ledstjärna än att undvika att dras in i en konflikt med en övermäktig fiende, så bör inte det här dubbelspelet ha vållat politikerna alltför stor moralisk vånda.

Ett samhälle där konfliktundvikande är en dygd är ett svagt samhälle utan moralisk integritet. Man böjer sig för de för stunden starkaste vindarna, och gör allt för att inte utmana. Alltså kan Rikspolisstyrelsen vara mer bekymrad över att polisuniformen ger ett ”aggressivt” intryck, än att polisen inte klarar av att förhindra att gatuaktivister vandaliserar innerstäder. Alltså åläggs ordningsmakten att föra ”dialog” med de förortsligister som eldar upp bilar och kastar sten på brandkåren, i stället för att oskadliggöra dem.

Viljan att inkludera alla i ett övergripande samförstånd och att undvika att sätta hårt mot hårt, kan framstå som sympatisk. Men den leder alltför ofta till en hållningslös relativism, där de mest aggressiva och kompromisslösa krafterna inom och utom landets gränser dikterar dagordningen. Anpasslighet och appeasement gör demokratin svag och dess fiender starkare än vad de hade behövt vara. Konsensuskulturen bidrar därmed till en utveckling där rätten viker sig för makten, och där fjäsk för fanatiker och fundamentalister upphöjs till ordningen för dagen.