”Ja ä’ inte bitter” – vad sju år med polisreformen (inte) lär oss

Det sistnämnda var något som högsta ledning och politiker tryckte extra hårt på i den externa kommunikationen. Åtminstone till en början.

Först handlade det om att få ändringen att sätta sig i organisationen. När så väl skett skulle allt bli bra och dysterkvistarna bevisas ha haft fel. De så kallade ”medborgarlöftena” spåddes bli en succé. Efter några år, då alla fantastiska fördelar med den nya organisationen ännu väntade på att realiseras, var det ändå för sent för nya lappkast.

I takt med att kaoset spred sig i organisationen och antalet dödsskjutningar började ta fart på riktigt föstes de ursprungliga löftena om en polis närmare medborgarna i skymundan. Bitter? Jag?

Varför det då var så otroligt viktigt med en ny polisreform är det i dag knappt någon som kommer ihåg och de som var med orkar inte kännas vid löftena om en närmare polis. Egentligen borde ingen bli förvånad. Faktum är att varje större polisreform som genomförts i Sverige sedan 1960-talet har motiverats med att föra myndigheten närmare medborgarna. Varje gång har effekten blivit den motsatta. Jag är inte bitter.

Vad göra nu? Här kommer ett ödmjukt förslag: tillåt kommunerna att anställa egna ordningspoliser. Så kan ett fungerande ansvarsutkrävande mellan medborgare och makthavare skapas. Alla andra försök att utifrån nationell nivå söka öka den lokala närvaron av poliser kommer att misslyckas.

Fast kanske är tiden ännu inte mogen att våga tänka nytt? Det har ju trots allt bara gått sju år.

Nej, jag är som sagt inte ett dugg bitter.