Maktkritik som irriterar mer än makten

I korthet: det rödgröna alternativet har prövats i drygt sju år – och misslyckats kapitalt. Den vänsteranalys av samhället som förenar S, V och MP kommer inte att lösa någonting utan tvärtom skapa ännu större problem. M, KD, L och SD å sin sida gör i grunden en korrekt bedömning av vilka problem som måste prioriteras och räds inte att ta sig an dem.

Ett stycke i ledaren sticker särskilt ut:

”Det är lätt hänt att tro att Socialdemokraterna är något annat än de är. Slavmentaliteten breder ut sig kring deras maktinnehav. Det underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet”

Visst, det är inte den lilla sleven som Nilsson använder i sin välriktade drapa och irritationen på Twitter blev därefter. Uppenbarligen träffar texten en öm punkt hos många. Det intressanta är att reaktionerna visar hur obekväm den svenska diskursen är med maktkritik som kommer ”från höger”, medan liknande kritik från vänsterhåll är betydligt mindre kontroversiell.

S klasskampsretorik, för att nämna ett exempel, ger sällan upphov till indignation från mediernas sida. Delvis är detta en följd av socialdemokratins långa dominans över svensk politik men också, tror jag, att den maktkritik som då förs fram kommer från vänster i riktning högerut: det är de svaga som reser sig mot de starka, det är den fattiga undersköterskan mot den rika direktören och så vidare.

Den här vänsterdiskursen krokar i sin tur in i många av journalistikens outtalade idéer om vem som är offer och vem som är skurk, vilka värderingar som är värda att försvara och vilka som inte är det et cetera. Det skulle vara en delförklaring till varför S reflexiva kontroll över medierna, det vill säga förmågan att kontrollera en motståndares världsbild, ofta är effektiv: så blir en skattehöjning många gånger presenterad som ”S satsar XX miljarder på välfärdsområde YY”.

Ett annat exempel i närtid: redaktionernas bevakning av energifrågan och energikrisens orsaker skulle kunna beskrivas som, för att använda PM Nilssons ord, undergiven gentemot socialdemokratins problemformulering. I stället för att sakligt förklara att det svenska elnätet kräver en viss grundstabilitet för att inte kollapsa och att kärnkraften fram tills nu stått för en avgörande del av denna stabilitet, har påfallande många reportrar uppehållit sig vid det faktum att Sverige blir kallare på vintern och nöjt sig med detta.

SVT:s reporter Johan Zachrisson Winberg, som förra vintern uppmanade medborgarna att inte dammsuga kalla dagar, nämnde överhuvudtaget inte kärnkraftens roll för de svenska elpriserna i ett inslag som uttryckligen hade som ambition att förklara elkrisen (se även NMI:s granskning här, 03/12/21).

Nej, kritiken handlar inte om att alla journalister i Sverige skulle ha partibok hos S eller är allmänt odugliga. Och visst får regeringens statsråd tuffa frågor och granskningar sker ständigt i alla riktningar. Men mönstret där maktkritik från vänster i betydligt högre utsträckning undkommer medial kritik än dito från höger är tydligt.