Upprättelse för kung Knut

Knut den store (ca. 995-1035). Lojal med Gud.

Strax efter att Donald Trump valdes till president beskrevs han av flera engelskspråkiga tidningar som ”Crazy King Canute”, vars maktfullkomlighet var så stor att han trodde sig kunna stoppa tidvattnet. Men vem var då denna märkliga ”Canute” och stämmer myten om honom?

För oss skandinaver är ”Canute” mer känd som ”Knut den store” (ca. 995–1035) och var kung över Danmark, Norge och England. Även om Knut på många sätt fortfarande var en viking i det att han föredrog att använda långskepp i strid och sades uppskatta skaldernas visor om Tor, Oden och Freja så var han en vän av kyrkan (Knuts farfar, Harald Blåtand, var den förste kungen att införa kristendomen i Danmark och Norge).

1027 reste Knut till Rom och närvarade vid kröningen av kejsaren Konrad II och träffade påve Johannes XIX. En symboliskt viktig händelse som underströk att kristnandet av norra Europa nu var ett faktum (eller åtminstone hade kommit en bra bit på vägen).

Men hur var det då med Knuts påstådda galenskap? Var hans makthunger så stor att han trodde sig kunna stoppa tidvattnet? Svaret är nej. Enligt legenden ställde kung Knut inför sitt hov upp en tron på stranden och beordrade tidvattnet att inte blöta ned honom, förgäves givetvis. Knut ska sedan ha rest sig och sagt:

“Låt alla människor veta hur tom och värdelös kungars makt är, ety det finns ingen värdig annan än Han som himlen, jorden och havet lyder”*

Övningen syftade alltså till att demonstrera Knuts lojalitet med Gud – den sekulära världen (kungamakten) var underställd den gudomliga (kyrkan).

Men med tiden har historien förvanskats och förvandlats till dess raka motsats. Knut var förvisso inget helgon (få kungar var det vid denna tid), men att just han kommit att symbolisera galenskap är en historiens sorgliga ironi.

*Min översättning. Org.: ”Let all men know how empty and worthless is the power of kings, for there is none worthy of the name, but He whom heaven, earth, and sea obey by eternal laws.’