Judehat skakar tysk public service

Deutsche Welle (DW) är en tysk motsvarighet till brittiska BBC World: ett statligt finansierat mediebolag med redaktioner över hela världen som i sin tur producerar journalistik på över 30 olika språk. Även om kanalen riktar in sig mot människor utanför det tyska språkrummet har DW stora redaktioner i Bonn och Berlin med sammanlagt 3 000 anställda. Idag sänder programbolaget direktsänd tv dygnet runt på fyra olika språk: tyska, franska, spanska och arabiska.

I förra veckan avslöjade Süddeutsche Zeitung att flera medarbetare på de arabisktalande redaktionerna skrivit och spridit grovt antisemitiska och Israelhatiska inlägg i sociala medier. 2014 twittrade redaktören för DW:s korrespondentnätverk i Beirut: ”Den som har med israelerna att göra är en kollaboratör och varje rekryt som går i dess led är en förrädare som måste avrättas”. Redaktören blev anställd på DW först 2019, men kritiker menar att programbolaget borde upptäckt detta tidigare. En annan person som gått DW:s interna journalistutbildning twittrade om att ”förintelsen är en lögn”. Hans äldre bror, biträdande byråchef för DW Arabia, arbetade under 90-talet på en tidning med mycket nära koppling till det fascistiska Syriska socialnationalistiska partiet (Cicero 3/12).

I samma veva har det framkommit att DW samarbetat med en jordansk tv-kanal (Roya TV) som sänder ut grov antisemitism (Vice 3/12). Det samarbetet är nu avslutat. Till bilden hör också att ledningen för DW redan 2019 fick larm om hat, hot, rasism och antisemitism inom bland annat DW Arabia.

Historien är extra känslig eftersom programbolaget dels betalas med direkta skattemedel (DW finansieras via kulturbudgeten och inte med en obligatorisk licensavgift som i fallen med ARD och ZDF. Rent krasst går det att argumentera för att den ytterst ansvariga för programbolaget är kulturministern. Dålig publicitet för DW riskerar därmed att stänka över på regeringen. Och innan någon börjar ropa om ett ”tyskt RT” och ”västvärldens kålsuperi”: nej, DW är inte ”direktstyrd” av den tyska staten).

Dels är ett av de uttalade syftena med programbolaget att stå upp för och att stärka den liberala demokratimodellen globalt. Ett mål som rimligen försvåras med glödande antisemiter som anställda och samarbetspartners.  

Men det är inte bara utomlands som tysk public service har problem med antisemitism. Tidigare i höstas fick journalisten och läkaren Nemi Al-Hassan (född 1993) ta ”time-out” som tilltänkt programledare för det populärvetenskapliga magasinet ”Quarks” (Westdeutscher Rundfunk, WDR). Al-Hassan hade, visade foton, deltagit i en al-Qudmarsch 2014 i Berlin. Marschen grundandes av Ayatollah Khomeini 1979 till stöd för palestinierna och ”mot sionismen”. Som väntat präglades demonstrationen av antisemitiska slagord och hat mot Israel.

Ett gräv av Die Welt:s söndagsedition (Welt am Sonntag) visade att Al-Hassan hade rört sig i islamistiska kretsar och uttryckt stöd för antisemitiska budskap i betydligt större utsträckning än vad som tidigare varit känt. Al-Hassan är en framgångsrik samhällsdebattör och, menar kritiker, av politiker och medier framhejad förebild för unga muslimer (Die Welt 18/9). Hon har bett om ursäkt för sitt deltagandet i marschen och menar själv att hon inte längre är samma människa som för några år sedan. Fallet polariserar och inom vänstern ses granskningen som en rasistisk kampanj orkestrerad av Springerpressen (ägare till Bild och Die Welt).

I ett internt mail som läckte ut framgick det att ansvarig redaktör på WDR hoppades att samarbetet med Al-Hassan snart kunde återupptas och att man gemensamt kunde ta sig an de ”kulturella konflikterna” (”Kulturelle Konflikte gemeinsam durchlaufen“, Die Welt 23/10).

Ordvalet orsakade förnyad kritik. Idag arbetar Al-Hassan för public servicebolaget ZDF med programbolagets ungdomssatsning Funk.