Från klasskamp till kulturkamp

Socialismen i Europa vid början av åttiotalet, och särskilt i Storbritannien, var en härva av disparata idéer. Där fanns den traditionella arbetarrörelsen, med dess mansdominerade fackföreningar och förmyndarmentalitet. Där fanns den hårda kärnan av revolutionärer och Sovjetsympatisörer, trotskister och stalinister. Där fanns också den nya vänstern från 1968, som var socialt mer liberal och betonade individens frihet när det gällde sådant som sexualitet, liksom de välmenande samhällsreformatorerna, som intog en nästan kristen hållning i fråga om brottslighet och social nöd.

Där fanns de som var fientliga mot staten, för vilken samhällsinstitutioner i sig var skadliga och kontrollerande instanser, samtidigt som det fanns en utbredd uppfattning att staten borde fortsätta ha en stark ställning och organisera så mycket som möjligt i fråga om arbetsliv, bostäder och social välfärd. Där fanns den nya kommunalvänstern, som fokuserade på de etniska minoriteter och marginaliserade grupper som utgjorde deras valkretsar. Och i bakgrunden höll en akademisk, postmodern vänster på att växa fram, kulturellt och moraliskt relativistisk, antivästerländsk och förslavad av dekonstruktionens intellektuella mode.

I den breda samförståndsandan i efterkrigstidens Storbritannien hade socialism och liberalism, och till och med den moderata konservatismen, kommit att flätas samman i det politiska livet. Men när Margaret Thatcher lösgjorde konservatismen från denna samexistens och förvandlade den till en radikal ideologi, omfamnade socialismen och liberalismen varandra i en gemensam kamp för överlevnad.

Att vara liberal under Thatcheråren var nästan per definition att vara socialist. Inte i partipolitiska termer – det socialdemokratiska partiet hade trots allt bildats som en reaktion mot socialismen – utan i det anti-thatcherska offentliga samtalet. Naturligtvis skulle varje socialist med självrespekt ha sagt sig avsky urvattnade och opålitliga liberaler. Men sådana uttalanden hade ofta mer att göra med Storbritanniens obotliga böjelse för klassposerande. ”Liberal” var närmast synonymt med ”medelklass”, medan ”socialist” hade mer jordnära konnotationer. En annan distinktion var att liberal ofta användes i passiv mening, syftande på ett visst sätt att tänka och känna, medan socialist innebar något mer aktivt, mer handfast och motståndskraftigt, ett engagemang och ett ideal. I praktiken var skiljelinjen mellan de två inte alltid tydlig.

Så kunde man till exempel träffa på, som jag en gång gjorde, en gräsrökande homosexuell husockupant som hyllade Östtyskland, en nation som inte precis var känd för sin tolerans mot gräsrökning, homosexualitet eller husockupationer. Den underförstådda idén var att ”socialistiska” länder skulle bedömas utifrån mindre stränga normer. Det var precis vad jag gjorde. Under det tidiga åttiotalets militanta år hade jag en flickvän vars mor var en glödande tory från en besutten, vagt aristokratisk bakgrund. Hon var en förbittrad och energiskt olycklig kvinna som avskydde socialismen och arbetarklassen och, som hon gjorde helt klart, hon avskydde mig.

En dag beslöt hon utan förvarning att ta med min flickvän och hennes syster på semester i Albanien för att visa dem kommunismens fasor. När de återvände, efter två bisarra veckor på en stalinistisk rundresa, var de uppfyllda av hemska berättelser om landets efterblivenhet och fattigdom. Allt jag kände till om Albanien var dess extrema ideologiska renhet och isolering, att man hade brutit med Moskva eftersom Sovjetunionen var alltför liberalt och att man tog avstånd från Kina i protest mot Maos möte med Nixon. Men så irriterad var jag över moderns högerattityder att när systrarna beskrev vad de hade sett, så försökte jag försvara Enver Hoxha, denne karikatyr till diktator. ”Men du förstår inte”, sade de till mig, ”folket lever i fruktansvärd fattigdom, medan de högt uppsatta partifunktionärerna kör omkring i limousiner. Hur kan det vara jämlikhet?” Det är en process, förklarade jag i min upphöjda vishet, man kan inte förändra ett traditionellt samhälle över en natt. Några veckor efter det att min flickvän återvänt fortsatte Hoxha den processen genom att döda halva ledarskapet, däribland sin närmaste man.

Vid den här tiden fascinerades jag av den revolutionära vänstern. Jag kunde tillbringa timmar i Collets bokhandel i centrala London med att läsa de travar av nyhetsbrev och publikationer som dessa smågrupper (SWP, RCP, WRP, CPGB) på något sätt lyckades producera. Det var en hemlig värld av schismer och hämndaktioner där varje mikroparti, för att använda kommunismhistorikern Raphael Samuels formulering, tävlade ”om äran att få leda en icke-existerande revolutionär arbetarklass”. Varje parti hävdade att de och endast de förstod vad som var den rätta linjen, och alla stöpte om den senaste utvecklingen för att dölja hur missriktad den tidigare rätta linjen visat sig vara.

Varje sats var skriven i en deklamatorisk, högtravande stil, som om författarna föreställt sig att Lenin skulle läsa upp deras ord på Finlandsstationen. I likhet med alla fanatiker trodde de att räkenskapens dag var nära. I stället för apokalypsen var det revolutionen som var i antågande, påskyndad av deras oeftergivliga krav på generalstrejk. Varje vecka som den inte utlöstes innebar bara att den kom en vecka närmare. Och hela tiden dessa hysteriskt otåliga rop på handling – Kämpa Nu! Marschera Nu! Förbjud Nu! – som gick bortom det parodiska. Dessa flammande appeller fungerade på mig, misstänker jag, på samma sätt som de fungerade på många andra människor som inte tog dem på allvar. Det vill säga på något obegripligt sätt fungerade de ändå. Åtminstone hade de en psykologisk effekt.

För även om den yttersta vänstern aldrig utgjorde mer än en liten bråkdel av de röstande lyckades man utöva ett oproportionerligt inflytande på den brittiska och europeiska politiska scenen. Inte så mycket genom de traditionella medlen i form av marscher, möten, fackligt arbete och så vidare, som hade begränsad inverkan på det politiska livet i stort. Dess sätt att göra sig gällande var snarare genom den existentiella utmaning man lade fram: Vad tänker du göra? Det var med andra ord lätt, rentav rimligt att avfärda den yttersta vänstern som fantaster och ondskefulla knäppskallar, men det var mycket svårare att med gott samvete ignorera den idé om dramatisk samhällsförändring som dessa småpartier representerade. För om man nu ansåg att samhället var orättvist inrättat, vad var man beredd att göra för att förändra det? Det var en fråga som träffade den liberala skuldkänslan i hjärtat.

På ett eller annat sätt tillbringade jag en stor del av 1980-talet med att fråga mig själv vad jag var beredd att göra. För det mesta var frågan formulerad i filosofiska termer, utan tvivel för att lättare kunna skjuta upp all faktisk handling. Jag var knappast den radikale sonen. Det blev en del spridda ungdomsförsyndelser: jag sprejade ner ett par Shellverkstäder som en protest mot apartheid. Jag skjutsades iväg i en polispiket vid en Stop the City-marsch. Jag värvade röster för John McDonnell, en Labourkandidat på vänsterkanten i det katastrofala valet 1983. Jag arbetade också som volontär för en biståndsorganisation i tredje världen, deltog i vakor vid South Africa House, i marscher för kärnvapennedrustning, pengainsamling för gruvarbetare under strejken och en del andra aktiviteter som vagt kunde definieras som att ”göra någonting”. Och senare reste jag till Nicaragua för att stödja sandinisterna. Därtill kom ett par nedslående utflykter i fackligt arbete.

Det var här som jag först kom i kontakt med det standardmanus som användes vid de flesta politiska möten. Fackföreningen för affärsbiträden och leveranspersonal vid Harrods var vad man brukade kalla en ”moderat” fackförening. Här fanns inte många hårda vänstertyper bland medlemmarna, och inga bland ledarna, och ändå svävade den hårda vänsterns anda som en osynlig kommissarie över våra möten. Mycket snart insåg jag att syftet med dessa möten, och mångas syfte med att delta, var att varje deltagare skulle framstå som mer radikal än föregående talare, oavsett vem. Ett slags moralisk exhibitionism och inflationsiver präglade nästan varje yttrande, som om målet var att komma fram till ett utropande av generalstrejk via så få inlägg som möjligt: ”Anser du att vi borde få en löneökning på 10 procent? Men jag anser att den borde vara på 15 procent. Jag vinner.” Hur ingrott detta syndrom var förstod jag många år senare när jag fann att exakt samma princip var verksam vid möten med tidningsfacket.

Vid ett tillfälle satt jag vid ett bord med en grupp välbetalda och inte särskilt produktiva journalister som turades om att toppa grannens krav. Tidningen, som drogs med miljonförluster, hade erbjudit en löneökning i nivå med inflationen, men journalisterna ville ha mer, mycket mer. Allt högre gick budgivningen: 5 procent, 7,5 procent, 10 procent, maskningsaktioner, tills en person slutligen uppmanade till total strejk. För talaren själv var ett sådant inställande av arbetet på sätt och vis ett rent akademiskt hot, eftersom han knappast skrivit ett ord på månader. Han var en av de högst betalda i rummet, med många års tjänst (eller åtminstone anställning) och en stor pension i sikte. Och vid denna tid var han föremål för interna disciplinåtgärder för att upprepade gånger ha laddat ner barnpornografi. Ingen enda person som var med på mötet, inte heller jag själv, invände med ett enda ord mot hans krav. I stället var det några som öppet höll med, andra som nickade instämmande, medan resten av oss förblev tysta. Utanför mötets ram skulle man ha insett vilken löjlig scen det var, men inom denna spegelsal var allt helt normalt.

Av mina dilettantiska aktiviteter under 1980-talet var det ingen som levde upp till utmaningen från den hårda vänstern. Det rörde sig om en oengagerad typ av engagemang, ett slags märkesbärande, som det ”Coal not Dole”-märke jag bar under hela gruvarbetarstrejken 1984. Det var förvisso kraftlösa ansträngningar, men det var inte det främsta skälet till att de inte uppfyllde kraven. Det fanns nämligen ingen handling, hur engagerad eller extrem den än skulle vara, som kunde anta utmaningen.

Just detta var den yttersta vänsterns poäng, dess psykologiska funktion: att alstra en känsla av individens maktlöshet. Hela projektet var ägnat att avslöja dem som ”sålt sig”, ”borgarlakejerna” och deras ”mensjevikmentalitet”. Och hur kunde det göra något annat? Varje kommunist- eller ”arbetar”-stat i historien hade varit en katastrof, en kombination av ineffektivitet, korruption och förtryck med överallt lika eländiga resultat. Det fanns ingenting påtagligt att sikta mot, inget jordiskt proletärparadis. De partier på yttersta vänsterkanten som var kritiska mot Sovjetblocket – utan undantag trotskister – kunde förvisso fortfarande hävda att om saker och ting gjordes på deras sätt, så var himlen bara en revolution borta. Men ingen förutom ett fåtal förryckta ideologer och de ohjälpligt naiva trodde på det. Och ändå fortsatte dessa grupper att utöva ett moraliskt tryck på vänsterns liberala kärna.

Labourkontrollerade lokala myndigheter vek sig för den revolutionära glöden under Thatchereran, med grupper som ”Militant Tendency”, en underjordisk trotskistisk sekt som i praktiken höll staden Liverpool som gisslan. När denna process upprepades i kommuner över hela landet, och ledde till pantomimisk misskötsel och i många fall bankrutt, var det slående hur få inom Labourpartiet som vågade tala klarspråk. Det skulle ha krävt att man tog itu med verkligheten. Och den hårda vänsterns triumf låg i att man lyckats blockera just den processen bland progressiva människor. Man hade gjort verkligheten till förbjudet område.

Socialismen, inom många lokala myndigheter till vänster, hade börjat inrikta sig på att driva en politik utformad med hänsyn till dess ”motståndsvärde”, det vill säga i vilken mån den kunde motarbeta regeringen och irritera konservativa media. I denna barrikaderade atmosfär var det värsta brottet att ställa sig på oppositionens sida. När en högertidning, London Evening Standard, avslöjade utbrett sexuellt utnyttjande av barn inom Islingtons barnavård under 1980-talet, avfärdades det av Margaret Hodge, kommunfullmäktiges ledare och senare Labours barnminister, som ”slaskjournalistik”. Hon kom ihåg vilken sida hon stod på. Om högerpressen sade att något pågick, så pågick det per definition inte.

Den hårda vänsterns censurspöke svävade också över den landsomfattande gruvstrejken 1984-85. Men i detta fall överskuggades rädslan för att stämplas som kapitalistisk springpojke helt av en djupt känd sympati med gruvarbetarnas sak. Strejken var det sista stora utbrottet av protester inom den brittiska industrin under 1900-talet och det sista tärningskastet för den traditionella klasspolitiken. Det närmast förhistoriska stamtänkande som präglade konflikten överröstade alla mina personliga reservationer vad gällde min tillhörighet till arbetarklassen.

Det var decenniets definierande ögonblick i frågan: ”Vems sida står du på?” Till vänster hade man Arthur Scargill, det nationella gruvarbetarfackets krullhåriga president, en orubblig socialist och Sovjetsympatisör. Till höger fanns den konservativa premiärministern Margaret Thatcher, en kall krigare. Båda hade sina egna trupper, de flygande strejkvakterna stod mot den brittiska polisens samlade styrkor. Det förflutna och framtiden i en kamp man mot man. Det var en verklig konflikt, med verkliga konsekvenser, inte bara en symbolhandling, även om det också var en kamp med symboler. Gruvarbetarna representerade ett slags proletariatideal. De led för samhällets bästa. Det vilade något ädelt och uppbyggligt över gruvarbetarna som en kollektiv arbetsstyrka, med deras täta sammanhållning, deras traditioner, tapperhet och solidaritet. De kilade omkring därnere i jordens innanmäte för att utvinna det mörka material som gav oss värme och ljus. ”Coal not Dole”, sade mitt rockmärke, och det var en enkel sanning: kol bra, arbetslöshet dåligt. Men var kolgruvearbete bra? Om man fick välja, vem ville egentligen gräva upp klumpar av svart sten som skadade lungorna under fysiskt nedbrytande förhållanden långt nere under jorden?

Anledningen till att Margaret Thatcher tog strid med gruvarbetarna var naturligtvis inte att hon bekymrade sig om deras hälsa. Men inte heller var det den främsta tanken hos dem som i likhet med mig förklarade sig solidariska med gruvarbetarna. Ibland slog det mig, medan jag sysslade med att samla in eller skänka pengar, att jag stödde en kamp för att framtida generationer av unga män skulle kunna fortsätta att arbeta i ett kvävande, klaustrofobiskt, emfysemhelvete. Ett helvete, dessutom, som jag själv inte löpte någon risk att tvingas utstå.

Olika ”minoritetsgrupper” spelade en roll i stödet för gruvarbetarna, vilket resulterade i så förtjusande besynnerligheter som homosexuella välgörenhetstillställningar till stöd för strejken. Ett obekvämt faktum kvarstod emellertid, nämligen att gruvarbetarna nästan undantagslöst var vit arbetarklass, och detta var en väljargrupp som snabbt höll på att bli politiskt omodern. I huvudstaden, under Livingstones ledning, hade Storlondons fullmäktige börjat arbeta för en ”regnbågsallians” av minoriteter och marginaliserade. Dessa två riktningar inom vänsterns tänkande, den industriella och den multikulturella, gestikulerade för att visa sin enhet, men de stod för klart skilda och ofta fientliga politiska visioner – den ena gav röst åt vita heterosexuella män, den andra gjorde det uppenbarligen inte.

Självfallet hade gruvarbetarstrejkens kollaps 1985 ingenting att göra med ras eller sexualitet. Den misslyckades inte på grund av bristen på svarta, asiatiska, lesbiska eller handikappade gruvarbetare. Inte desto mindre markerade den nedgången för en av vänsterns idéer – den om klass – och i dess ställe framväxten av en annan: identitet.

Den brittiska och internationella vänstern led ett dubbelt nederlag på åttiotalet, såväl ekonomiskt som ideologiskt. Thatchers föryngring av den brittiska ekonomin sammanföll med Sovjetblockets kollaps. Den senare händelsen borde ha varit något att fira för alla progressivt sinnade människor. Men sanningen är att ett slags Gulagförnekelse länge hade präglat stora delar av vänstern, och fortsätter att göra det än idag. Det är fortfarande inte ovanligt att se ledande eller inflytelserika företrädare för vänstern bli tårögt nostalgiska över auktoritära diktaturer och till och med över massmord. George Galloway, parlamentsledamot för vänsterpartiet Respect och tidigare Labourpolitiker, kallade Sovjetunionens upplösning för sitt livs ”största katastrof”.

År 1996 erkände Tony Benn, som åtnjuter ett slag helgonstatus som den brittiska vänsterns gudfader, sin beundran för ordförande Mao, som han kallade ”1900-talets störste man”. Att århundradets störste massmördare kunde kallas århundradets störste man visar att nedgången i vänsterns stridsmoral inte inneburit någon ökad moralisk resning.

Efter att ha förlorat den ekonomiska kampen i Storbritannien, och sedan även den ideologiska striden, försköt vänstern sitt verksamhetsområde till identitetsfrågor, där man fick långt större framgångar. Multikulturalismen blev den ortodoxa läran. Och det var en ortodoxi som få vågade ifrågasätta. En känsla av skuld förhindrade en verklig kritisk analys av identitetspolitiken, vilket i sin tur hjälpte vänstern att underblåsa missnöjet och klagomålen bland olika etniska grupper. Den liberala vänstern fångades i denna stigande känslospiral: ju större skuld man uttryckte över sitt koloniala förflutna, desto mer missnöje kunde man alstra. Och ökat missnöje ledde till än större skuldkänslor. Det var inte förrän händelserna den 11 september 2001 som denna irrationella förtrollning bröts.

I det geopolitiska och kulturella nedfall som följde har vänstern återigen visat sin sympati för auktoritära röster genom att alltför ofta uppträda som försvarare av etniska gruppers mest reaktionära och anti-liberala element. Självutnämnda ledare för olika grupper har biståtts av vänsterintellektuella i sina försök att dela upp samhället i åtskilda etniska grupper. Och till och med urskillningslös religiös terrorism har framställts som en ädel kamp för frihet. Så hyllade till exempel John Pilger, en vida respekterad journalist på vänsterkanten, bombdåden i Madrid som ”den senaste fasen i en lång kamp mot de västerländska imperierna, deras rovgiriga korståg och dominans”.

Socialismen är inte längre ett ord man hör särskilt ofta i Storbritannien. Strävan efter universell jämlikhet har ersatts av kampen för åtskillnad mellan olika grupper. Det som förenar det ena och det andra är den cyniska, oundvikligen farliga hållning som reducerar en komplex mänsklighet till handfasta politiska block. Klass må ha ersatts av kultur, men tankefelet förblir detsamma.

ANDREW ANTHONY