Rätten att häda

I tankar om borgerliga friheten (1759) skriver Peter Forsskål att näst livet kan ”ingenting wara menniskjor kärare än friheten”. Forsskål försökte två gånger få sin avhandling publicerad på den filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet, men fick avslag. Han bestämde sig då för att vända sig till den läsande allmänheten och lyckades få ut boken genom att kontakta censorn Nils von Oelreich och godta dennes ändringar. Därefter blev dock boken indragen av Kanslikollegiet. Men Forsskål hade redan hunnit sprida större delen av upplagan. Av 500 tryckta exemplar beslagtogs och förstördes endast 79 stycken. Många avskrifter gjordes, och förbudet kom bara att öka intresset för skriften. Idéerna spreds och blev en viktig del av bakgrunden till 1766 års tryckfrihetsförordning.

Forsskåls skrift finns numera fritt tillgänglig på nätet hos Litteraturbanken. Där finns också intressanta bakgrundstexter av framlidne författaren och förläggaren Thomas von Vegesack och av Jonas Nordin, professor i bok- och biblioteks­­­hi­storia. Nordin skriver: ”Den svenska censuren var i sin tillämpning inte särskilt repressiv; den fungerade med hjälp av en stor dos självcensur bland författare och utgivare. Genom att vägra underkasta sig dessa outtalade premisser utmanade Forsskål censuren och visade hur både absurd och tandlös den var i praktiken.”

Forsskål är en av de historiska gestalter som läsaren får stifta bekantskap med i Sakine Madons bok Inget är heligt. Sverige och debatten om yttrandefriheten (Fri Tanke). Om Forsskål var modig nog att ifrågasätta den rådande ordningen och sprida sina idéer om den enskildes rättigheter, var det prästen Anders Chydenius som hade den politiska färdigheten att lotsa förslaget om tryckfrihet genom riksdagen. Chydenius, som av Mösspartiet hade utsetts till medlem i den kommitté som hanterade frågan om skrift- och tryckfrihet, var till en början ensam om att kräva ett avskaffande av all form av politisk censur. Men snart godkändes förslaget av hela kommittén.

”Madon lyfter fram flera viktiga personer som tillsammans skapade förutsättningar för svensk tryckfrihet.”

Madon lyfter fram flera viktiga personer som tillsammans skapade förutsättningar för svensk tryckfrihet: ”Tänk om Anders Chydenius inte hade kämpat för tryckfrihetsförordningen på 1700-talet, om personer som Gustaf Fröding inte tänjt på tidigare lagar och gränser om vad som ansågs vara god moral, om publicister som Lars Johan Hierta hade fegat, om Hjalmar Branting och kamraterna hade skrämts till tystnad på Långholmens centralfängelse, och om folk istället för att applådera dem hade ryckt på axlarna?”

En annan viktig poäng är politiska vindar skiftar riktning och att vem som drabbas varierar. Även efter 1766 hade kyrkans domkapitel rätt att granska skrifter i religiösa ämnen innan de trycktes. I 1812 års tryckfrihetsförordning fanns en paragraf enligt vilken det var förbjudet att förneka den evangeliska läran, häda och driva gäck med Bibeln, Guds ord och sakramenten. Under andra halvan av 1800-talet åtalades August Strindberg för novellen ”Dygdens lön” i Giftas i vilken han beskrev nattvarden som ett bedrägeri. Vi har genom hi­storien haft särskilt svårt att på ett fritt sätt hantera frågor som rör religion, levnadssätt och moral.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det framförallt arbetarrörelsen som drabbades av begränsad politisk frihet, och under andra världskriget försökte myndigheter tysta liberala tidningsmän som rapporterade om kriget och kritiserade Adolf Hitler. Så sent som 1967 och 1968 dömdes konstnären Carl Johan De Geer i två instanser ”för skymfande av rikssymbol, skymfande av utländsk rikssymbol samt uppvigling” på grund av hans grafiska blad Skända flaggan.

Om man inte tror att vi är hemskt mycket förnuftigare idag, och det är inte mycket som tyder på det, måste man likt Sakine Madon dra slutsatsen att tidsandan påverkar vad vi tycker är rätt och rimligt. Trender och tendenser kan skymma sikten, och vi kan upptäcka i efterhand att yttranden som tystades faktiskt bar på sanning och värde. Idag är det inte längre förbjudet att främja ”ett fördärvligt levnadssätt”, och inte heller att driva gäck med Guds ord, men politisk korrekthet, identitetspolitik och maktanalyser har gjort att vi åter har svårt att hantera specifika frågor kopplade till kultur och religion.

Madon inleder sin bok med ett citat av Salman Rushdie och en dedikation till Lars Vilks. Det är en påminnelse om sakens natur som får särskild tyngd efter attacken mot Rushdie nyligen. När Vilks hastigt förolyckades bort förra hösten var det efter 15 år av livsbetingelser som måste betraktas som ett misslyckande för samhället. Trots återkommande hot och mordförsök, attentat riktat mot konstnären som resulterade i två andra personers död, och att utfästelser från Abu Omar al-Baghdadi, ledare för terrornätverket al-Qaida i Irak, om en belöning på 100 000 dollar till den som mördar Lars Vilks, var det som att delar av den svenska offentligheten inte förstod eller fäste avseende vid situationens allvar. Masoud Kamali, professor på Mittuniversitetet, menade till exempel att hotet var överdrivet och att debatten borde handla om utanförskap. ”Yttrandefriheten kom till för att försvara de svaga, inte att slå på dem”, sade han. Många var också de som inte ville ge sitt stöd till Vilks utan att först avkräva honom ställningstaganden och avsiktsförklaringar.

Tyvärr vittnar reaktionerna även efter konstnärens bortgång om stora problem. När Sveriges största arabiska nyhetssajt Alkompis publicerade nyheten om dödsfallet fylldes kommentarsfältet med glädjerop, hat och hån. ”Vi raderade närmare tusen kommentarer innan vi stängde ner”, sade Mahmoud Agha, chefredaktör och ansvarig utgivare. Edda Manga, som är vetenskaplig ledare på den offentligt finansierade stiftelsen Mångkulturellt centrum, skrev dagarna efter på Facebook: ”Inget är glömt och inget är förlåtet. Döden ändrar inte det etiska ansvaret för ens ord och handlingar.”

I vissa sammanhang i Sverige förhärskar fundamentalism. I andra står maktanalysen i vägen för vad som enligt våra principer borde vara helt grundläggande ställningstaganden och stöd till en konstnär som nyttjat sin konstnärliga frihet. När konstkritiker uppmanade Moderna museet att köpa in Lars Vilks teckningar förvånades museichefen Gitte Ørskou över att många tyckte att det var självklart att inkludera ”verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi” i Moderna museets samling. Att det statliga museum som har till uppgift att ”samla, bevara, visa och förmedla 1900- och 2000-talskonsten i alla dess former” inte vill ta in den svenska samtidskonstens antagligen mest omtalade verk illustrerar hur lågt hållen friheten är i delar av samhället.

Bevekelsegrunden för yttrandefriheten är i många fall tudelad. Den ena handlar om rättighetsetik. Vi tror helt enkelt på friheten att yttra sig, att uttrycka sig i skrift och att handla i största allmänhet inom gränserna som utgörs av andra människors lika frihet att handla. Den andra handlar om upplysningsandan som låg till grund för tron på denna frihet från början. ”Den, som endast känner till sin egen synpunkt i en sak, känner den föga”, skrev John Stuart Mill i Om friheten 1859. Denna inställning verkar på sina håll ha gått förlorad. Jag tror att vi i många sammanhang skulle behöva öva på att inte bara acceptera eller tolerera yttranden som provocerar eller ifrågasätter sådant som är allmänt hållet, utan ibland bejaka och intressera oss för dem.

Naturligtvis ska lars vilks försvaras av rent rättighetsetiska skäl, men kanske hade några fler kunnat försvara värdet av hans konst också? Muhammedkarikatyrerna hjälpte oss uppenbarligen att se någonting som tidigare var dolt för vår syn. Det gäller kanske till och med för den danske politikern och aktivisten Rasmus Paludan, som med sin koranbränning har återaktualiserat debatten om yttrandefrihetens gränser.

Sakine Madon ger exempel på borgerliga och sverigedemokratiska tendenser att försöka styra kulturen och institutionerna. Det är väl värt kritik. Det framstår ändock som att det stora hotet mot yttrandefriheten kommer från annat håll, och som att den politiska korrektheten, identitetspolitiken och maktanalyserna gör det svårare för vårt samhälle att se och motstå detta. Om vi vill kunna fortsätta stoltsera med vår yttrandefrihet utöver att hålla högtidstal vid tryckfrihetsförordningens jubileer behöver vi komma till rätta med dessa tendenser, försvara också rätten att häda och låta kulturen vara fri. Det finns fortfarande en del som skymmer sikten, men i Inget är heligt är blicken klar.