Vem vill inte se sig i en jaktspegel?

Där fanns enorma kristallkronor som spritt sitt ljus över matsalar eller balsalar, tavlor som bländade med sin skönhet och andra målningar som väckte en undran om hur de alls kunnat finna ett hem. På en antik byrå låg en rysk ikon; Jesu ögon betraktade mig på ett så levande vis att jag fick vika ned blicken för det genomträngande och uppfordrande i hans ögon. En bit därifrån stod en samling porslinstroll, någon hade älskat de där trollen i sitt liv. Jag anade att det fanns en insikt att uppnå i mötet med den samlingen, som hade att göra med förståelsen för en annan människas fantasi och skönhetsupplevelse. På en natursten i närheten stod en uppstoppad morkulla fastlimmad, jag sörjde flera dagar att ha missuppfattat tiden för budgivningen.

En hög och lite sned art déco-bordslampa i koppar väckte mina fantasier om vad som skrivits i skenet av den, en fyrkantig jugendtaklampa i järn med små hjorthuvuden i samma material på alla fyra sidor och pärlfransar satte igång tankarna om i vilken sorts jaktstuga den kan ha hängt. Den svävade så högt upp att jag nästan fick nackspärr när jag försökte fånga en glimt av dess historia, avkräva den sin hemlighet.

På en av väggarna hängde en bjärt guldig spegel, som jag gång på gång återvände till. Glaset var inte helt klart och det var något suggestivt över den. Jag såg mig själv i spegeln och ändå inte. Hur jag än försökte ta ett rättvisande foto av den, så undgick kameran att fånga spegeln. Överst och på båda sidor fanns förgyllda bär och blad ur vilka något växte. Jag fick ta följetexten till min hjälp för att tolka föremålet: ”Jaktspegel. Förgylld. 1800-tal. Med monterade rådjurshorn”. Så här i efterhand undrar jag om att det var så klokt att spegla sig i den. En kväll var funderingarna om vem som har tagit in den i sitt hem och hur det går så påträngande att jag hade svårt att somna.

Jag anade att det fanns en insikt att uppnå i mötet med den samlingen, som hade att göra med förståelsen för en annan människas fantasi och skönhetsupplevelse.

Mitt intresse för nationens fauna har fått förnyad fart genom vinterns händelser i prästgårdsparken, säkert är det även på grund av dessa skeenden som mina ögon sugs till lampor, speglar och tavlor med djur- och jaktmotiv. För en grupp rådjur om fem individer har gjort parken till sin boplats. Numera är de så tama att de utan att flytta sig nämnvärt enbart tittar undrande på mig när jag utför mina bestyr, som att ta mig från elbilen till huset i 27 graders kyla. När rådjuren ligger under ekarna är det som att befinna sig i en tavla av Einar Jolin.

Härommorgonen låg en älg och vilade under en av tallarna. När jag senare gick och tittade såg jag att det var två gropar, den ena mindre. Nattgästerna hade varit en älgko med kalv. Här i Värmland säger man att djuren söker sig till tätorterna för att de är skyddade från vargen där. Som ni goda läsare förstår, så är frågan om vargen ett ämnesområde som jag som stockholmare aktar mig för att beröra annat än i en strikt circle of trust. Det blir bäst så.

Om man däremot vill ha spänstiga diskussioner långt från det politiskt korrekta och på betryggande avstånd från den konsensusdikterade samhälleliga diskursen, så kan man plocka upp områden som elektrifieringen av fordonsflottan, myndigheters och andra makthavares syn på naturreservat, Stockholm, vindkraft, fenomenet Greta, att ”man” och ”kvinna” bara är sociala konstruktioner och antalet vargar i Sverige och vad man ska göra med dem.

Politiskt sakkunniga av alla kulörer, press- och kommunikationsavdelningar från alla håll och kanter samt myndighetschefer borde skickas hit för att lyssna. Som bonus ordnas safari i prästgårdsparken. Ännu bättre hade förstås varit att kunna erbjuda en titt i jaktspegeln.