Folkilska

Officerare hade flytt utomlands och ersatts med revolutionärer utan erfarenhet och disciplin. När den preussiska armén under sensommaren tågade mot Paris inleddes i gryningen den 20 september en intensiv artillerield mot den illa organiserade frans­ka armén vid Valmy. Preussarna ryckte fram i gryningen men retirerade när skymningen lade sig. Varken seger eller förlust.

Johann Wolfgang von Goethe följde med de preussiska trupperna och registrerade att motståndarna inte kämpade som brukligt utan använde en ny taktik som oroade och förvirrade. I stridens hetta tog de franska trupperna onödiga risker och sjöng revolutionära sånger. Till skillnad från 1700-talets traditionella professionella arméer motiverades de knappast av fruktan för officerare, utan av passion för nationen och saken. Då och där såg Goethe en ny tid komma – ja, han var övertygad om att en ny era i världshistorien hade börjat.

Fransmännens stridsmoral är ett av flera uttryck för den revolutionära sinnesstämning som den välmeriterade kulturhistorikern Robert Darnton ringar in i sin nya bok The Revolutionary Temper. Paris, 1748–1789. Få behärskar epokens franska kulturklimat som han. På den imponerande meritlistan finns verk om upplysningen och 1700-talets litterära sfär som redan fått klassikerstatus.

”Den aristokratiska elitens dekadens och korruption bidrog till folkets vrede. Hovet i Versailles betraktades som en värld befolkad av parasiter.”

För parisare var Versailles en främmande värld och politik var kungens angelägenhet. Men revolutionen 1789 vände upp och ned på makthierarkier­ och ersatte l’ancien régime med en helt ny samhällsordning. Folket tog makten och aristokratins och monarkins välde störtades. Kyrkan förlorade sin position och staten blev privatlivets absoluta auktoritet.

Revolutionärerna sökte en ny moralisk bas för familjelivet och godkände lagar som hade varit otänkbara under den gamla regimen. Skilsmässor blev möjliga och utomäktenskapliga barn fick rättslig status. Dessförinnan var landet ett lapptäcke av juridiska och administrativa enheter. Efteråt fanns bara den franska nationen.

Sociala, ekonomiska och kulturella omvälvningar formade en ny tid och ett nytt rum. En annan kalender och en ny tidräkning introducerades. Veckan fick tio dagar, en månad tre veckor och veckodagarna andra namn. I Paris bytte 1 400 gator namn för att bli kvitt alla referenser till kungar, drottningar och helgon. Schackpjäser döptes om eftersom en god revolutionär inte kunde spela med kungar och drottningar.

Revolutionen satte det mesta i rörelse och skapade fundamentet för en modern samhällsmodell – ja, för vår civilisations politiska urscen. Nyckelord som frihet, jämlikhet och broderskap liksom idéer om mänskliga rättigheter pekade i riktning mot en annorlunda värld och upplevs fortfarande som relevanta i stora delar av världen. Samtidigt banade monarkins fall väg för mer demokratiska statsformer. 1789 släppte dessutom loss en ny kraft, nationalismen, som framöver skulle mobilisera miljoner och åter miljoner.

Att orsakerna till de omvälvande händelserna i Frankrike utgör en av historievetenskapens mer genomtröskade frågor förvånar föga. Revolutionen pockar på förklaringar, och historiker pekar ofta på sociala och politiska motsättningar eftersom borgare, bönder och arbetare saknade makt och inflytande. Lägg till orsaker som ekonomisk kris, höga skatter, livsmedelsbrist, kungamaktens inkompetens och upplysningstänkandets frihetssträvande idéer.

Darnton avfärdar inte alls betydelsen av dessa parametrar, men riktar primärt sökarljuset mot tidsandans förflyttningar, eller rättare sagt: den revolutionära sinnesstämning som utvecklades decennierna före 1789. I fokus står alltså parisarnas föreställningsvärld, hur de uppfattade omständigheterna, vilket i sin tur styrde tänkesätt och handlande. Ackumulerade erfarenheter av missförhållanden gjorde sedan slutligen stadens invånare beredda att ställa sig på barrikaderna och störta den förhatliga regimen. Att Darnton geografiskt begränsar sin undersökning till Paris beror dock inte bara på att mycket hände där, utan gör det också möjligt för honom att borra djupare i människors föreställningsvärld utan att drunkna i för många detaljer.

Etiketten på dagens digitaliserade värld är informationssamhälle. Men även det sena 1700-talets Paris kan karakteriseras som sådant med alla både legala och illegala bulletiner: tidningar, nyhetsblad och nyhetsbrev. Dåtidens krav på information tycks ha varit omättliga. Litterära salonger fungerade som arenor för muntliga, skriftliga och tryckta aktualiteter, och i gatuhörn eller på kaféer läste enskilda personer högt ur radikala pamfletter. Många av tidens sånger kan ses som kommentarer till samtiden. Det sjöngs inte bara om kärlek och dryck, utan även om aktuella händelser, och sångarna fungerade ibland som en sorts muntliga tidningar. Majoriteten av parisarna kunde åtminstone ett dussintal. Darnton använder flitigt nyhetsflödets alla kanaler för att avläsa den revolutionära sinnesstämningen, men också dagböcker och korrespondens som blottlägger tankar med fäste i tidens kollektiva minne. I Bastiljens fängelsearkiv finns anteckningslappar som fångar hade på sig när de greps, och konversationer på kaféerna är dokumenterade i polisspioners rapporter, ofta skrivna i dialogform.

Av materialet framgår att stadens invånare framförallt kände sig hotade av polisens och ministrarnas godtyckliga maktutövande. Despotismen väckte hat, och Bastiljen framstod som tvångsväldets och tyranniets främsta symbol, vilket också förklarar varför revolutionen inleddes med stormningen av fängelset den 14 juli 1789. I parisarnas värld var idealet en frihet som innebar ett liv utan hot om inblandning. Att handla och tala fritt utan att behöva frukta polisens spioner, att läsa oberoende och ocensurerade tidningar och att lyda medborgarnas lagar, inte Versailles.

Den aristokratiska elitens dekadens och korruption bidrog till folkets vrede. Hovet i Versailles betraktades inte bara som en främmande värld, utan också som en värld befolkad av parasiter. Adelns och de superrikas privilegier väckte avsky i ett system som dränerade de fattiga. Skatterna var ett annat hatobjekt som drabbade de svaga hårdast, men retade alla grupper och betraktades som orättvisa, ojämlika och till och med onödiga eftersom de finansierade Versailles lyx och excesser. Även Frankrikes internationella förödmjukelser, i synnerhet under sjuåriga kriget, gjorde sitt till för att stärka föraktet för överheten.

Upplysningsfilosofernas tankar om jämlikhet, frihet, tolerans och likhet inför lagen utmanade självklart den styrande eliten som med hänvisning till den av Gud skapade ordningen betraktade människor som olika. Filosoferna stod dessutom för engagemang, motstånd mot orättvisor och ansåg sig ha moralisk styrka att avfärda kyrkan i etiska frågor. Redan 1765 hade de viktigaste av upplysningsepokens arbeten publicerats och accepterades i allmänhet av myndigheterna såvida de inte förespråkade ateism eller attackerade monarkin.

Upplysningstänkandet stärkte uppfattningen att förnuftet och vetenskapen var kapabla till allt. När parisarna 1783 för förs­ta gången såg två män svävande i en luftballong över staden blev bilden tydligare. Människan hade erövrat luftrummet, och naturen kunde nu domineras av dem som förmådde avkoda dess lagar. Insikten sporrade också tankar om att till och med lagar som styrde samhället kunde bemästras. Darnton ser visserligen svårigheter i att mäta upplysningsidéernas betydelse, men menar att de underminerade religionens ställning inom den utbildade klassen och även bland aristokratin.

Enligt författaren är det revolutionära våldet i viss mån begripligt eftersom parisarna vant sig vid brutalitet och grymheter. Våldet hade helt enkelt länge varit en del av vardagen. Offentliga avrättningar och tortyr i statens regi var skådespel för folket: hängningar, halshuggningar och piskrapp. Patrullerande soldater sköt vid åtskilliga tillfällen in i folkmängder. Författaren avdramatiserar tillika betydelsen av skräckväldet 1793–1794. Revolutionärerna var inga stalinister och terrorn knappast extrem i siffror räknad, åtminstone inte om man använder 1900-talets måttstock. Omkring 17 000 avrättades på grund av revolutionstribunalernas domar, och omkring tre fjärdedelar av dem var rebeller tillfångatagna med vapen i hand.

På sätt och vis ser Darnton också våldet som nödvändigt eftersom ancien régime­ inte ville ge vika på fredlig väg. En ny ordning kunde knappast heller överleva utan att slå ned motrevolutionen. Han erkänner visserligen svårigheterna med att förklara orsakerna till våldsanvändningen men utmejslar konsekvenserna. Våldet banade inte bara väg för revolutionen, utan störtade institutionerna med en sådan kraft att allt framstod som tänkbart. En utopisk energi släpptes loss och möjligheterna upplevdes som oändliga av ett brett skikt av stadens invånare.

Iboken närläser Darnton informationen som cirkulerade i Paris, resonerar kring dess meningsskapande betydelse och urskiljer därmed omständigheter som formade den revolutionära sinnesstämningen. Helt avgörande var att informationssamhället skapade en så kallad föreställd gemenskap som innebar att stadens invånare kände sig förbundna med personer de aldrig hade sett. Individuella erfarenheter fick ett kollektivt uttryck.

Idag kan vi knappast förstå revolutionskänslornas sprängkraft eftersom vi befinner oss i en helt annan tid. Men med fokus på informationssamhället kommer Darnton under politikens ytskikt, borrar sig ned i kulturella lager och visar med stor skicklighet och finess hur den revolutionära sinnesstämningen och mentaliteten utvecklades, hur vanmakt sökte nya utloppsformer. Ett ytterst viktigt bidrag till den omfattande revolutionslitteraturen