Skyll inte på Hajen

Vissa filmår är mer mytomspunna än andra. Ett av dem är 1895, då de första offentliga visningarna av rörliga bilder ägde rum på flera ställen – exempelvis i New York i maj, bröderna Skladanowskys visningar i november i Berlin och brödernas Lumières visningar i december i Paris. Två andra år är 1939 och 1999, som har blivit berömda då det anses att ovanligt många exceptionella amerikanska filmer hade premiär.

1975 är också ett av dessa särskilt kända år, vilket främst beror på att det var då Steven Spielbergs film Hajen (Jaws) hade premiär. Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles, som vann tidskriften Sight and Sounds senaste omröstning om världens bästa film, är också från 1975.

Andra betydande filmer är Barry Lyndon, Gökboet (One Flew Over the Cuckoo’s Nest), India Song, Nashville, Rocky Horror Picture Show, Andrej Tarkovskijs Spegeln samt den jag tycker är årets bästa, Sidney Lumets intensiva drama En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon), med Al Pacino. Exempel på svenska filmer är Lasse Hallströms underbara En kille och en tjej, liksom Roy Anderssons Giliap och ­Hasseåtages Ägget är löst! och Släpp fångarne loss – det är vår!

Det har gått lika lång tid mellan 1975 och idag som mellan 1925 och 1975, men det är svårt att tro. Ytterst få satte sig ner 1975 och såg en film från 1925 för att roa sig en fredagskväll, om det inte råkade vara någon komedi av Charlie Chaplin. Men idag tittar folk regelbundet på filmer från 1975, i olika genrer, utan att det är anmärkningsvärt. Vem som helst, ung som gammal, kan titta på Hajen, Gökboet eller En satans eftermiddag, inte bara filmhistoriker.
filmer idag kan dessutom vara rakt igenom inspelade i en stil som påminner om 1970-talet, såsom en av 2024 års mest hyllade filmer, The Holdovers. Så var inte fallet på 1970-talet. Om någon film då var starkt inspirerad av en 1920-talsfilm var det något excentriskt, som Werner Herzogs nyinspelning av F. W. Murnaus Nos­feratu, där originalet kom 1922 och nyinspelningen 1979.

Kort sagt, under de 50 år som passerade mellan 1925 och 1975 förändrades filmen radikalt, på alla plan. Men under de femtio år som har gått sedan 1975 har förändringarna i jämförelse varit relativt blygsamma, trots digitaliseringen. Personligen tycker jag lika mycket om film från 1940-, 50- och 60-talet som decennierna därefter även om det är uppenbart att de filmerna skiljer sig mer i stil mot dagens film, än vad 1970-talets film gör. En anledning till det tror jag delvis beror på att människor, mode och musik från 1970-talet också är mer jämförbara med hur det ser ut idag och inte känns främmande som tidigare decennier. Till exempel hade inte alla män längre per automatik hatt och kostym på sig, utan gärna jeans och t-shirt.
Men det finns ingen speciell anledning till att filmkonsten hade en exponentiell utveckling i 70 år och sedan till synes bromsade in. Det går att spekulera i varför det blivit så, men jag har inget bra svar. Men en sak är säker och det är att det inte är Hajens fel, även om många verkar tro det.

Den traditionella historieskrivningen säger nämligen att amerikansk film på 1960-talet hade blivit världsfrånvänd och inte längre nådde ut till publiken; de mossiga studiocheferna visste inte vad folk ville se och spelade bara in musikaler som floppade. Men under 1960-talets sista år sägs det ha kommit en rad filmer som fångade tidsandan, talade till ungdomen och var idédriven och samhällskritisk. Exempel på detta är Bonnie and Clyde (1967), Mandomsprovet (The Graduate­ 1967), Goodbye, Columbus (1969), Easy Rider (1969) och Älska aldrig en främling (The Rain People 1969).

De gyllene åren ska ha varat fram till 1975 då Hajen sägs ha satt punkt för den mer konstnärligt intressanta filmen, det som ofta kallas New Hollywood, och ersatte den med ”the summer blockbuster”. Ovanstående historiebeskrivning råder det närmast konsensus om bland kritiker och filmhistoriker.

Men den stämmer inte med verkligheten. I början av 1960-talet gjordes lika många särpräglade, nyskapande och konstnärligt framstående filmer i USA som i slutet. Även om de stora påkostade musikalerna inte tillhörde den typen av film, var det inte floppar. Många av dem var gigantiska succéer, till exempel My Fair Lady (1964), Sound of Music (1965), Funny Girl (1968) och Spelman på taket (1971). År 1969, då Easy Rider blev en oväntad succé, var musikalen Guldruschens glada dagar (Paint My Wagon) lika framgångsrik.

I början av 1970-talet var det katastroffilmerna som dominerade kommersiellt, främst SOS Poseidon (1972), Skyskrapan brinner (1974) och Jordbävningen (1974). Andra extremt populära filmer från det tidiga 1970-talet var snutfilmen The French Connection (1971), gangsterfilmerna Gudfadern I och II (1972 och 1974) samt skräckfilmen Exorcisten (1973). Hajen, som är utsökt välberättad, välspelad och elegant, skiljer sig inte i kvalitet från de sistnämnda, men är av betydligt högre kvalitet än katastroffilmerna.

Det sägs ofta att Hajens osannolika publikframgång berodde på en ny sorts annonskampanj och att den hade premiär på hundratals biografer samtidigt, istället för gradvis i olika städer. Men det var inget nytt för Hajen, det sättet hade använts sedan i alla fall 1940-talet, då också termen ”blockbuster” började användas om stora publiksuccéer. Hajen blev populär tack vare hög kvalitet och att den träffade rätt i tidsandan, precis som de tidigare årens megasuccéer The French Connection, Gudfadern och Exorcisten. Istället för att se Hajen som ett brott mot första halvan av 1970-talets film kan den ses som dess höjdpunkt, i alla fall för den publikt framgångsrika filmen. Något som också förenar den med andra höjdpunkter från 1970-talet är den påtagliga vardagsrealismen, hur den använder autentiska miljöer och inte bygger på kulisser eller digitala effekter, vilket också kan vara en delförklaring till att de fortfarande är populära.

Något som skiljer 1975 från idag är bredden på filmutbudet på biograferna och vad som var populärt, något jag tidigare skrivit om i Axess. En lista på de tio mest populära filmerna från vilket år som helst på 70-talet vittnar om detta. Man kan därför inte generalisera över vad folk ville se. Vad som helst tycks ha kunnat bli en succé. År 1975 återfanns, efter Hajen, rockoperan Tommy, Barbra Streisand-musikalen Funny Lady, Hal Ashbys hippiedrama om en hårfrisör, Shampoo, och den fascinerande politiska thrillern Tre dagar för Condor, bland de tio populäraste filmerna i västvärlden. Det finns något vackert, närmast anarkistiskt, i en sådan mångfald. Så var det även efter 1975, mångfalden förstördes inte av Hajens succé utan den utvecklingen började främst efter millennieskiftet.