När författaren Svjatoslav Loginov i början av 2000-talet berättade för en skolklass hemma i Ryssland om hur absurt svårt det var att få böcker publicerade i Sovjetunionen under 1970-talet frågade en av eleverna varför han inte bara startade ett eget förlag och gav ut dem på egen hand. Ungdomarna kunde helt enkelt inte föreställa sig vilket allsmäktigt grepp staten hade över samhället och kulturen på den tiden. Idag har de säkerligen egen erfarenhet av det.
Efter det gatlopp som bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs Den bebodda ön (1971) gjorde genom censorernas strykningar är det svårt att begripa att det fanns någon roman kvar att ge ut överhuvudtaget. För oss som nu för första gången läser boken i svensk översättning av Ola Wallin (Ersatz) framstår den som allegori över dåtidens Sovjetunionen.
I deras litterära universum har mänskligheten till slut nått sin socialistiska utopi, där allt är bra och det bara kan bli ännu bättre. Något sekel in i framtiden har kommunismen segrat och människan lever i ett samhälle som är högt socialt, vetenskapligt och tekniskt utvecklat där de kreativa medborgarna bara sysselsätter sig med sådant som intresserar dem. Det finns inga pengar att kivas om och de flesta kroppsarbeten har ersatts av maskiner.
Hela mänskligheten lever i en enda stor kommunistisk gemenskap. Det finns inte längre någon statsmakt eller polis och de övergripande besluten fattas av ett meritokratiskt världsråd som utgörs av världens ledande vetenskapsmän, historiker och tänkare. Under sig har de regionala församlingar i en typiskt sovjetisk rådsstruktur.
Dessutom har människan börjat att bosätta sig på andra planeter och kommit i kontakt med utomjordingar. En del av dessa påminner om oss medan andra är så annorlunda att det tar lång tid att ens förstå att dessa faktiskt är intelligenta livsformer. Den mänskliga civilisationen är patriarkal och teknologisk, men flera av de andra arterna lever istället i ekologiskt orienterade matriarkat.
Mest egendomliga och skrämmande bland utomjordingarna är de så kallade ”vandrarna”, som är mer teknologiskt avancerade än alla andra och dessutom mycket hemlighetsfulla. Man misstänker att de kan manipulera andra arter. I själva verket använder sig också människorna av denna metod, de planterar hemliga agenter på främmande världar för att påverka dessa arters utveckling.
I Den bebodda ön kraschlandar den äventyrslystne rymdfararen och ungkommunisten Maxim Kammerer på en bebodd planet. Där finns en människolik art som uppnått den teknologiska utveckling som rådde på jorden i mitten av 1900-talet, men ett brutalt världskrig har utkämpats med kärnvapen och planetens invånare lever under fruktansvärda förhållanden.
Maxim är strandsatt och tänker först på sig själv som en Robinson Crusoe, fast på en ö med enkom vänliga infödingar istället för brutala kannibaler. Det visar sig emellertid inte vara fallet. Maxim misstas för att vara mentalt störd och tillfångatas och förs till ett koncentrationsläger där han utsätts för undersökningar och experiment.
Han har kommit till ett totalitärt och militariserat samhälle, plågat av svåra miljöföroreningar och med poliser och soldater i varje gathörn. Invånarna lever i stor okunnighet, planetens atmosfär är så mörk att de bär på föreställningen att de lever inuti en jättelik grotta, att deras värld är den enda som finns och att den sfäriskt sluter universum inom sig. Trots att de lever i fattigdom och misär är de extatiskt entusiastiska över sina ledare, ”Okända Fäder”, och svär fullständig lydnad till dem. Dessa sägs alltid ha folkets bästa för ögonen och påstås skydda dem från både yttre och inre hot, det senare från så kallat ”degenererade”. Detta görs genom ett elektroniskt övervaknings- och informationssystem. Men det finns en motståndsrörelse, ”terrorister”, som försöker spräcka propagandabubblan för att få sina medvarelser att inse sanningen.
För Maxim är hela situationen på planeten obegriplig eftersom han kommer från ett fredligt socialistiskt välfärdssamhälle med obegränsade resurser. Han lyckas fly fångenskapen och gömmer sin identitet genom att ta värvning i armén. Snart beordras han att göra ohyggliga handlingar mot oskyldiga för att gagna ”statens väl”.
Bröderna Strugatskij skrev fram sin drömvärld i ett flertal romaner. De var först själva övertygade om att det utopiska tillstånd de skildrade skulle förverkligas på jorden genom historiens obevekliga gång. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen skulle ofrånkomligen föra människan dit. Senare tänkte de sig istället att folkfostran, eller rättare sagt att djupgående utbildning av varje enskild individ, skulle krävas för att kunna se den kommunistiska framtiden an.
I takt med att besvikelsen över det sovjetiska samhällets utveckling ökade skulle brödernas berättelser vartefter få en betydligt dystrare ton. Man kan läsa Den bebodda ön som en samhällssatir, men romanen är mer sammansatt än så. Det visar sig att den propaganda och hjärntvätt som befolkningen lever under också kan uppfattas som något som gör det möjligt att utvecklas mot en högre samhällsform. Utan en sådan mental styrning så faller allt samman i anarki, krig och kaos.
För bröderna var övertygade kommunister. Arkadij Strugatskij blev 1943 vid 18 års ålder inkallad för att strida mot fascismen. Han utbildades till militärtolk och blev sedermera översättare av engelsk och japansk litteratur. Den åtta år yngre brodern Boris överlevde belägringen av Leningrad (Sankt Petersburg) och utbildade sig så småningom till astronom och dataingenjör. Han var verksam inom den sovjetiska rymdforskningen innan han tillsammans med sin storebror i mitten av 1960-talet blev författare på heltid.
Även om de var en del av Sovjetunionens organiserade författarkollektiv utvecklade de en distinkt och egen form av framtidsskildringar med en samhällskritisk udd.
Många svenskar har träffat på bröderna Strugatskijs värld genom Andrej Tarkov-skijs film Stalker (1979) som bygger på deras filosofiska roman Picknick vid vägkanten (1972). I den dyker en rad oförklarliga fenomen upp över jordklotet och skapar zoner där vanlig jordisk fysik upphör att gälla och egendomliga artefakter av okänd härkomst upptäcks. Berättelsen kan möjligen betraktas som ett slags föraning om den framtid de skildrar i sina andra romaner, bland annat i Den bebodda ön. Den blir, åtminstone i Tarkovskijs tolkning, också ett försök till en flykt från den sovjetiska modernitetens kyla, kontroll och miljöförstöring in i ett slags andlig mystisk förening med naturen och världsalltet.
Arkadij och Boris Strugatskij har av kommunister kritiserats för att inte vara tillräckligt kommunistiska. Men vi andra kan i Den bebodda ön läsa en insiktsfull allegori över det totalitära samhällets brutala mekanismer och propagandans mentala fängelse.
Bröderna började vartefter att i sina romaner dekonstruera sin egen utopi, bröt ner den i dess beståndsdelar och synade den. De rörde sig bort från marxismen och bröt sig ur materiens bojor när de skapade en egen transhumanistisk metafysik av det slag vi anar i Picknick vid vägkanten, ett försök att överskrida de kroppsliga betingelserna i en strävan efter den absoluta friheten.
