Tove Janssons ”Pappan och havet” – en berättelse om att vara behövd

”En stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok. De bestämmer allt”, säger pappan till mamman. ”En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden.” Muminfamiljen lämnar sitt hem för att bosätta sig i en fyr på en ö längst ut i havet.

Tove Jansson var de första radernas mästarinna. Pappan och havet från 1965 är en bok att upptäcka på nytt, på olika sätt i livets olika skeden. Den utvecklas med sina läsare och hjälper dem att utvecklas, den ställer nya frågor till nya generationer, låter dem delta i en historia av läsning, tolkning, oenighet och gemenskap. Den gör allt det som ett kanoniskt verk gör. En svensk kanon är inte fullständig utan den.

Så vi söker oss just till bokens första rader. ”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.” Muminpappan vill få vara storslagen. Men det är varmt och ingenting av det som behöver göras är särskilt roligt. I sin vardagliga vänlighet klarar sig alla i familjen själva, utan honom. Han behövs inte riktigt. I ett lika egocentriskt som grandiost anfall av faderskap tar han med sig familjen – i detta fall Muminmamman, Mumintrollet och Lilla My – ut till en ö som han känner på sig finns, och som kanske finns på sjökortet, för att han där ska kunna bli fyrvaktare och skydda sin familj.

Och där är verkligen ön. Deras nya liv. Öar och fyrar: Detta är, för dem som har ett förhållande till havet, projektionsytor för längtan. Men ”den lyckliga ön kan ju aldrig hittas”, skrev Daniel Bergström i en fin essä i denna tidskrift, för ”när oktober kommer visar det sig att man har tagit med sig precis det man ville bort från: ”sig själv”. Pappan måste finna en plats mitt i det enorma, våldsamma havet, ett ställe där han kan skydda sin familj. I denna karga omgivning ska de hitta ett nytt liv.

Jag måste erkänna att det finns en fyr som jag har tittat på längtansfullt varje sommar hela livet, saknat varje vinter, och sett som den plats jag vill leva på – tänkt på solljuset som leker sig in genom fönstren och studsar mellan de vitmenade väggarna, friden när man betraktar de eviga vågorna timme efter timme, doften av tjära och tång, sjöfåglarnas melankoliska skrin, och sedan vinden som aldrig upphör, kylan som letar sig in överallt, dimman som lägger sig, vägen som snöar igen, de korta, korta ögonblick varje år då man trots blåsten skulle kunna dricka kaffe utomhus i solskenet om man bodde där, och så ensamheten utan ände. Det är den plats som jag i irrationella och egocentriska ögonblick vill ha som mitt hem.

Muminpappan tänker bygga en brygga och en väg på ön, men havet river bort stenbumlingarna som ska tjäna som vågbrytare. Han vill lägga nät för att familjen ska få den mat den behöver, men havet ger ingen fisk utan fyller näten med sjögräs, som mödosamt måste tas bort. Inget blir som man vill. Pappan börjar fiska med kastspö, och får i stället mer fisk än familjen kan äta upp eller ta hand om. Han vet inte vad han ska göra med sitt liv.

Mamman föreslår att han ska bygga kökshyllor till det karga rummet i fyren. Men pappan har inget intresse av det. ”Jag vill inte laga, tänkte pappan. Jag vill inte plocka sjögräs… Jag vill bygga stora, starka saker, jag vill så hemskt mycket, och så gärna – men jag vet inte… det är så hemskt svårt att vara pappa!”

Så Muminpappan börjar undersöka ön och vågorna för att förstå havet. Han börjar skriva på en Avhandling, med svåra ord och komplicerade idéer som han liksom så många andra i den situationen gärna kallar ”teorier”. Och vi förstår att han verkligen inte vet vad han sysslar med, att han är vilse. Så ömsint, så kärleksfullt driver Tove Jansson med en grundläggande mänsklig önskan om att få känna sig lite storslagen.

Muminmamman ställer upp, för det är pappans behov. Men hon behöver också något eget, något som bara är hennes. Under en period sågar hon ved, mer än familjen behöver, tills hon helt försvinner bakom vedtravarna. Och hon målar på fönsterbräden och väggar i det stora rum i fyrtornet där familjen bor. Hon skapar sin värld som hon kan gå in i, leva i, en värld där hon kan fly undan familjen. Mamman målar Mumindalen, med äppelträd, rosor och pioner, ett frodigt, vänligt landskap långt från den vindpinade klippa där bara ljung och sega, luttrade och krokiga barrträd kan växa. Hon kan smyga in i den konst hon skapar, och när hon gör det är hon fri.

Mumintrollet vill beundra sin pappa. Men också han upptäcker att han behöver sin egen värld, som är avskild från föräldrarnas. Han hittar en glänta långt inne i ett stort snår, en plats som är hans. Och andra tankar växer fram i honom. Han ser en tecknad sjöhäst på en kalender i fyr-rummet, och den väcker hans begär. Trollet letar efter henne på stranden, och där är hon – ouppnåelig, ointresserad av honom, retsam. Det är en fint tecknad bild av hur åtrån vaknar hos en pojke. Det är också en sofistikerad fiktion i fiktionen, för läsare förstår att det är barnets fantasi, inuti berättelsens fantasi. Sjöhästen ”var verkligen blommig, något slags prästkragar som blev mindre mot halsen och benen. Eller kanske de föreställde näckrosor, det vore mer poetiskt.” Det här är ett litet troll som leker med sin inbillningsförmåga, använder den. Och sjöhästen ”kom ut ur dimman som en overklig varelse i en berättelse”. Det är hon ju också – overklig och i en berättelse. Fast här är varelsen som Mumintrollet åtrår overklig även inuti själva den berättelse som vi läser.

Och kring dem rör sig andra: Mårran, den mörka, kalla varelse som fryser marken till is, och som är ensam men faktiskt inte oberoende av närhet och gemenskap, Lilla My, som visar alla tecken på att vara asocial men egentligen inte är det, och slutligen en besynnerlig, ensam, ordkarg och förvirrad fiskare som visar sig ha nyckeln till berättelsen.

Så mycket är centrifugalt i romanen. Det är så mycket som driver medlemmarna i muminfamiljen ifrån varandra. Men när de förstår sina behov, när de kan uttrycka vad de vill och varför, hittar de tillbaka till varandra. De har gått in i sina egna världar, och i den storartade slutscenen återupptäcker de just därför sitt gemensamma universum, där de behöver varandra som familj. I detta är ingen av dem onödig.

Några år före boken om resan till fyren gav Tove Jansson ut en sorts förstudie. Den heter Hatifnattarnas hemlighet och ingår i novellsamlingen Det osynliga barnet. Där lämnar Muminpappan hastigt och utan förklaring hemmet för att komma bort från sitt hus, verandan, familjen och allt som är hemtamt och välbekant. Han söker frihet och oberoende, och han går ombord på en båt med tre
hatifnattar – vita, spöklika, elektriska varelser som inte talar,
bara reser. De seglar, längre och längre bort, och han förändras. Han blir alltmer lik en hatifnatt. ”Han var alldeles fri men han hade inte lust för någonting längre.” Hans ögon får samma gula färg som deras. Inga känslor, inga bindningar. En särskild sorts frihet.

Så går de i land på en ö tillsammans med många andra hatifnattar. Muminpappan förstår där att hatifnattarna reser för att kunna samlas i tillräckligt stora mängder och dra till sig åska, och att de bara kan känna känslor när de elektrifieras i grupp, i enorma åskväder. Endast det extraordinära räknas för dem, den extatiska, våldsamma upplevelsen i massan. Allt annat är transportsträckor, inget mer. Hatifnattarna hade i pappans ögon verkat fria och självständiga. I själva verket var de bara tomma, utan verkliga känslor och verkliga relationer.

Pappan tar en båt och seglar hemåt. Han har förstått vad hatifnattarnas verkliga hemlighet är. Och han har förstått mer om sig själv.

”Mumintrollets pappa längtade efter sin familj och efter sin veranda. Han tyckte plötsligt att först där skulle han kunna vara just så fri och äventyrlig som en riktig pappa ska vara.”

Här möter vi en stor berättelse om att få höra till och att få vara sig själv, men framförallt om att få vara behövd. Och att vara pappa.