Livets mening är att tro på Gud – trots tvivel

Det finns en dagboksanteckning av den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein i vilken han skriver: ”Att tro på en Gud är att förstå frågan om livets mening. Att tro på en Gud är att inse att världens fakta inte klarlägger allt.” Den tyske, protestantiske teologen Paul Tillich, samtida med Wittgenstein, har en liknande existentiell ingång. Tillich beskriver att människan har andliga angelägenheter och att det ytterst angelägna för en människa, varats och existensen grund, kan vara Gud. Han formulerar tankar om modet att vara till och att vi människor står upp mot meningslöshet och hopplöshet.

En kollega, som under många år arbetade som sjukhuspräst, uttryckte varats innersta betydelse som att vi skapar mening igen, oavsett vilket lidande vi möter i våra liv.

Detta sätt att uttrycka mening och gudstro slår an hos många människor. Vi kan erfara närhet till tankarna om och upplevelserna av att det finns något mer och större. Det går att känna igen erfarenheten av att vara insatt i ett sammanhang och att livet har mening. En blå planet i universum med en komplex väv av liv är en hisnande tanke och under himlavalvets skönhet uppfylls vi av förundran. De känslorna är grunden för andligt sökande och tro.

När jag får frågan om att skriva om meningen med livet enligt kristendomen är jag mitt uppe i egna grubblerier över spörsmålen. Är allting egentligen en trasa? Ingriper Gud verkligen i mitt liv? Om det är svårt att identifiera sin kallelses riktning, vad är då meningen? Eller är just detta meningen? Margit Sahlin, en av 1900-talets viktigaste kyrkliga kulturpersonligheter, uttryckte att det ”sjöng” inom henne när hon såg sin kallelse utkristallisera sig. Det är en god beskrivning av när bitar faller på plats och bildar ett mönster. Då riktningen, vägen och målet uppenbarar sig.

Ungefär sådan var min upplevelse på studiekammaren i Uppsala en januarikväll i mitten av 1980-talet när min prästkallelse blev tydlig för mig. Det var inget himlastormande, utan just ett mönster som utkristalliserade sig i takt med de långsamt fallande snöflingorna utanför fönstret. Vägen hade påbörjats tidigare, hos Birgittasystrarna i Vadstena vid mina vistelser där. I mitt sökande efter riktning och mening sade en av systrarna till mig att jag skulle strunta i grubblerier över Gud och istället läsa Nya testamentet och försöka begripa mig på Jesus. Evangelierna talade till mig på ett existentiellt plan, sade mig något om vad det är att vara människa. Det handlar om att stå upp för sanningen, om löften om närvaro, nåd och barmhärtighet, om lidandet och mysterium. Orden mötte min grundläggande övertygelse om att världens fakta inte klarlägger allt. Inom judisk-kristen tankevärld finns idén om levande Ord (med stort O). Det uttrycket ringar in hur jag upplevde – och fortfarande erfar – mötet med de bibliska evangelierna.

Men, livet och tron är ofta en brottning som liknar Jobs och det kan gå långt mellan upplevelserna av att det sjunger inombords. Gud ger ett ganska nonchalant svar när Job beklagar sina plågor och undrar varför det går de ogudaktiga så väl. ”Var var du när jag lade jordens grund?” (Job 38:4-7) frågar Gud. På det har naturligtvis Job inget bra svar. Ingen präst eller teolog har heller ett uttömmande svar, varken på Jobs eller Guds fråga.

Detta präglar den judisk-kristna tankesfären. Brottningen – frågor utan klara svar, tolkningar och nytolkningar, mer eller mindre lyckade försök att förstå den undflyende grunden för existensen – tillhör religionens och trons innersta väsen. Vi människor skapar mening, det är en process. Det innebär inte att allting flyter, men förståelsen av tron är aldrig statisk.

”Jag tror. Hjälp min otro!” är det nytestamentliga förhållningssättet till tron och meningen (Mark 9:23-24). Pendlingen mellan förtröstan och tvivel, där tvärsäkerheten är en sällsynt gäst. Att lita på löftet om att det finns en Gud som blivit människa i historien genom Jesus Kristus och för alltid återupprättat och lagat det trasiga i skapelsen och i människan, är ett löfte. Tron är en dårskap, skriver aposteln Paulus i 1 Korintierbrevet (1:18-31). Det är också en slutsats om meningen. Den handlar om att kasta sig ut, att tro och hoppas utan att veta säkert. Sådant är livet, sådan är kärleken, döden – och tron.

Teologen Olov Hartman, präst, psalmförfattare och direktor på Sigtunastiftelsen från 1948 fram till 1970, formulerade tilliten till löftet på följande sätt: ”Jag tror det, inte därför att det känns så, utan för att du har sagt det.” Det finns mått av underkastelse i det, även det är en förutsättning för tron. Förhållandet till Gud är inte jämlikt.

Vad är då autentisk kristendom? Enligt en klassisk definition är kristen tro det som kan förankras i Bibeln, Skriften, samt i ­traditionen och den levda kristna troserfarenheten. Autentisk kristendom har således mångfaldiga källor och i dessa strömmar existerar olika meningar och perspektiv. Kristendomen har även sanningsanspråk och ett delvis kollektivistiskt förhållningssätt till de grundläggande frågorna om mening och existens. Dessa ingångsvärden kan te sig främmande i en tid präglad av postmodernismens efterdyningar och genomsyrad av den individualism som utgör paradigmet för västerländsk människosyn.

Sanningen intar en central roll i kristendomen, från Pilatus existentiella fråga ”Vad är sanning?” till Jesu självdefinition som vägen, sanningen och livet i Johannesevangeliet. Det postmoderna tankesättet – vilket rymmer motsägelsen att det är sant att det inte finns någon sanning – har dock i hög grad påverkat även den moderna teologiska reflektionen. Så ville exempelvis tidigare ärkebiskopen Antje Jackelén hellre tala om sanning i obestämd form istället för Jesu anspråk på att vara sanningen. Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius formulerade försanthållande som ett av sina postulat om kristendomen i det klassiska verket Tro och vetande från 1949. I responsen på hans postulat krumbuktade även dåtidens biskopar. Men, sanningen ska göra oss fria (Joh. 8:32). Det kristna försanthållandet är trefaldigt: Det finns en Gud, Jesus Kristus är Guds son och Guds son har uppstått från det döda.

De första kristna förväntade sig att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Idén om evigt liv är således under utveckling och förändring genom kristendomens historia. Uppståndelsetron var inte heller så välutvecklad. Det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, slutar med att kvinnorna ser den tomma graven och blir rädda och springer därifrån. Uppståndelsen nämns inte. Det som däremot är entydigt är att kristendomen går från att betraktas som en judisk sekt till att växa och bli större väldigt snabbt. I den utvecklingen var budskapet om en uppstånden Messias, och att dödens udd var bruten, central.

Förenklat uttryckt är meningen – meningarna – med kristendomen att livet är en väg och har ett mål. Målet med livsvandringen är att söka Guds vilja för att förstå den djupare och att förenas med Gud. Till vår hjälp har vi de mångfaldiga källorna att ösa ur och förankra vårt sökande i.

I ett avsnitt av den brittiska serien The Crown sitter dåvarande premiärministern Tony Blair med hustrun och advokaten Cherie Blair och diskuterar kungahusets roll. De talar om mystiken och menar att kungahuset utan den magin blir som kyrkan: Kyrkan tog bort latinet och rökelsen, de tog bort mysteriet och männi­skor slutade komma, är deras slutsats. Det ligger mycket i den iakttagelsen. I en sekulariserad tid kan riten tala ännu mer till männi­skor. Riter binder ångest, som Sigmund Freud menade, men de pekar också bortom, mot det transcendenta.

Behovet av transcendens är människans ständiga följeslagare. Meningar skapas i upplevelser av dofter, smaker, liturgi, musik, symboler och gemensamma heliga handlingar. Fem röda rosor som symboler för Kristi sår på altaret en långfredag väcker något även hos den som inte vet vad blommorna symboliserar. Riterna pekar bortom och det finns en meningsskapande klangbotten inom oss alla för den tillvarons och existensens grund som de påminner oss om. Det ytterst angelägna för oss.