Se det riktiga och det viktiga

Är det pressens sak att rädda landet från nya småpartier med osympatiska eller korkade agendor? Nej, är det självklara svaret. Det är väljarnas sak. Men är det ändå inte pressens plikt att hjälpa väljarna att inse sitt eget bästa? Nu blir det svårare.

I mediedebatten förekommer då och då uttrycket ”konsekvensneutralitet”. Den som hyllar konsekvensneutraliteten som publicistisk princip anser att publiceringsbeslut enbart ska grundas på en händelses nyhetsvärde, inte på överväganden kring publiceringens eventuella konsekvenser. Man ska publicera allt som är sant och relevant utan att fundera över om rubrikerna kommer att gynna eller missgynna den ena eller andra parten, det ena eller det andra intresset.

Jag måste genast påpeka att resonemanget handlar om nyhetsjournalistik i bred mening. Att opinionsjournalistiken varken kan eller ska vara konsekvensneutral säger sig självt. Dess syfte är ju att påverka omvärlden.

Det ska också sägas att jag bortser från att gränsen mellan det ena och det andra, mellan nyhetsrapportering och opinionsbildning, news and views, i praktiken är oklar och fl ytande, samt att det heller inte alltid är solklart vad som sant eller för den sakens skull relevant.

Här rör vi oss i publicistikens platonska idévärld och där är konsekvensneutralitet den rimliga journalistiska hållningen, av två skäl:

1. Journalistiken är en del av det demokratiska kontrollsystemet. Medborgarna ska ha tillgång till ett så brett och gediget faktamaterial som möjligt när de väljer sina företrädare och själva tar ställning i viktiga samhällsfrågor. Då ska inte pressen agera beskäftig förälder och installera censurfi lter.

2. Verkligheten är inget biljardbord. En journalistik som utgår från förväntade eff ekter av publiceringsbeslut är omöjlig redan av skälet att ingen på förhand kan vara säker på att bollarna kommer att rulla på det sätt redaktionen tänkt sig. Stöten, publiceringsbeslutet, kan få helt andra konsekvenser än de avsedda. Outgrundliga är rubrikernas öden.

Ett exempel: Expressen publicerade i september 1993 en Sifo-undersökning om svenskarnas attityder till invandringen. Undersökningen låg till grund för en artikelserie som marknadsfördes med löpsedelsformuleringen ”Kör ut dem!”.

Jag har tillbringat en stor del av mitt yrkesliv på Expressen, och är djupt präglad av det liberala idéarv som denna tidning förvaltar. Kanske är det därför jag fortfarande är övertygad om att avsikten med detta katastrofl öp inte bara var att väcka uppmärksamhet och sälja tidningar på det sätt som redan då blivit rutin i den svenska medievärlden: genom att plocka fram den röda lösnäsan och säga något korkat men tuff t. Jag var då, och är fortfarande, övertygad om att avsikten också var att hålla upp en spegel för svenska folket och säga: Se här! De här ruggiga åsikterna är era. Vill ni verkligen se ett folk av främlingsfi entliga, inskränkta och intoleranta snåljåpar när ni tittar er i spegeln? Nej, det vill ni inte! Gör därför genast bättring!

Det vill säga, bland alla andra bevekelsegrunder fanns också ett stråk av gammal hederlig folkpartistisk fostrarnit, en iver att predika liberal tolerans och generositet, en vilja att slåss för de värden som burit Expressen ända sedan tidningens antinazistiska födelse – värden som för redaktionen var så självklara att ingen kunde drömma om att någon skulle kunna missuppfatta tidningens avsikter och övertygelser.

Det var fel. Det var alldeles fel. Den allmänna meningen i landet var att Expressen spekulerat i främlingsfientlighet. Lärdomen är: det spelar ingen roll vilka avsikter du har. Det är hur läsarna och lyssnarna och tittarna uppfattar det du säger som räknas. Eller för att travestera Tegnérs ”Skidbladner”: Vad är verkligheten? Det läsarna känner, det läsarna upplever – det är verkligt. Därför: i princip konsekvensneutralitet.

Men i praktiken tar ändå alla redaktioner hänsyn till konsekvenserna av sina artiklar eller nyhetsinslag. Framför allt av mänskliga skäl. Publicerar man känsliga uppgifter om ett mordoff er får det konsekvenser för de efterlevande. Professionella journalister är medvetna om detta, tar hänsyn till detta och väger dessa konsekvenser mot det så kallade allmänintresset.

Det finns också ideologiska orsaker till att konsekvensneutraliteten i praktiken blir problematisk. Pressen, ett ord jag föredrar framför ”medierna” som får en att tänka på spiritistiska seanser och dansande bord, är inte i värdeneutral. Den är sprungen ur upplysningen och moderniteten. Dess genombrott sammanfaller med kampen för frihet och demokrati.

Den västerländska journalistiken utgår från en brett defi nierad liberal-demokratisk värdebas. Pressens uppgift är inte enbart att berätta vad som faktiskt hänt i världen. Den ska också värna dess gemensamma demokratiska värden och vara ett granskande korrektiv till den politiska makten.

Det innebär att om ett nytt politiskt parti uppenbart defi nierar ut sig från det demokratiska rummet, gör till sitt mål att underminera och på sikt smula sönder den demokratiska värdegrunden, så varken kan eller ska pressen förhålla sig konsekvensneutralt till detta parti.

Skulle, exempelvis, ett regelrätt nazistiskt parti lyckas etablera sig i Sverige och vara på väg mot riksdagen med ett program byggt på antisemitism och rasism vore det absurt att av pressen kräva att detta parti ska behandlas som vilket annat parti som helst. Ett sådant parti ska diskrimineras, och jag vill då påminna om att ordet diskriminera kommer av ”skilja ut, avskiljas”.

Gäller det också Sverigedemokraterna? Ja, jag tycker nog det, med en mängd reservationer. Det fi nns goda skäl att avskilja Sverigedemokraterna från de politiska partier som står stadigt på den demokratiska värdegrunden. Detsamma gällde VPK innan partiet strök bort sitt k.

Med sina rötter i en rasistisk subkultur och sin omkodade intoleransideologi (kultur istället för ras) har Sverigedemokraterna fortfarande en hel del att bevisa innan det kan betraktas som ett parti bland andra.

Det betyder inte att pressen inte ska skriva om partiet. Att särbehandla Sverigedemokraterna innebär att man i en valrörelse inte erbjuder partiet samma, ska vi säga automatiserade, rätt till spaltutrymme som man ger de etablerade riksdagspartierna.

Den hållningen kommer dock i konflikt med en journalistisk ryggmärgsreflex: viljan att alltid prioritera det nya framför det gamla och det uppseendeväckande framför det okontroversiella.

Om det dyker upp ett parti som säger uppseendeväckande men obehagliga saker, vad gör då journalisterna? Vi försöker på en och samma gång sälja burkan och gömma oss i den. Vi fyller sidorna med den ena upprörda artikeln efter den andra om det hemska partiet som ingen vettig människa borde ta på allvar.

Man skulle kunna kalla det Sven Lidman-linjen efter den på sin tid i köttet brinnande dekadenspoeten Lidman som blev omvänd och som pingstvän gjorde stor lycka genom att saftigt skildra det syndfulla leverne som nu fyllde både honom och den andlöst lyssnande församlingen med vämjelse.

Man skulle också kunna kalla det Stagnelius-strategin efter den olycklige romantiske skalden som förkunnade den timliga världens uselhet genom att målande beskriva de paradisiska fröjder som inte var möjliga att njuta av här på jorden: ”Paradisets månskensnätter, / Edens blomsterkrönta slätter, / ljusets änglar i det höga / aldrig skådar dem ditt öga.”

Alltså, man skriver och talar oupphörligen om det nya partiet. Ibland verkar det inte finnas några andra partier överhuvudtaget. Men man gör det på ett indignerat och anklagande sätt som för var och en klargör att detta parti inte borde få fi nnas.

Det resulterar gärna i att man själv framstår som rättshaveristisk och partiet i fråga som utsatt för mobbning. Farligt, farligt. Få ting kan reta svenska folket till avståndstagande, i det här fallet från pressen, och solidaritet, i det här fallet med Sverigedemokraterna, som mobbningsmisstankar.

Avslöjandet är det journalistiska grepp som favoriseras när pressen ska ta sig an nya partier med osympatisk aura. Outtröttligt försöker svenska journalister avslöja att Sverigedemokraterna, liksom före dem Ny demokrati, e g e n t l i g e n är ett rasistiskt parti.

Ett någorlunda aktuellt och dessutom framgångsrikt exempel på denna ambition var radioprogrammet Kalibers reportageserie om Sverigedemokraterna våren 2009. En reporter hade nästlat sig in i Sverigedemokraternas ungdomsförbund, följde med på en färjeresa över Östersjön och kunde till sin fasa och glädje bli öronvittne till allsång på färjan. Hennes tillfälliga partivänner brast ut i det ena komprometterande sångnumret efter det andra.

Det var oväntat underhållande att lyssna till när programmet sändes. Men det journalistiska innehållet var varken överraskande eller öronöppnande.

Att försöka demaskera Sverigedemokraterna som främlingsfientliga är ungefär lika meningsfullt som att försöka avslöja att moderaterna egentligen vill sänka skatterna eller att det förekommer samlagsscener i porrfilmer. Främlingsfientligheten är trots allt partiets affärsidé.

”Väldigt få väljare söker sig till Sverigedemokraterna för att de har en bra skol-, sjukvårds-, arbetsmarknads- eller ekonomisk politik”, påpekar journalisten Pontus Mattson torrt i en reportagebok om partiet, Sverigedemokraterna in på bara skinnet (2009).

Det gör på sätt och vis Sverigedemokraterna immuna mot undersökande journalistik. Reportrarna säger det partiföreträdarna själva skulle ha sagt om de bara hade vågat. De undersökande reportrarna avslöjar att Sverigedemokraterna fortfarande är främlingsfi entliga och lugnar därmed de kärnväljare som möjligen börjat bli lite oroliga på den punkten. Energisk avslöjande journalistik riskerar många gånger att i praktiken fungera som en reklamkampanj för det avslöjade partiet.

Så vad ska pressen då göra? Kanske som Expressen i den serie partiledarintervjuer tidningen publicerade i september 2009. Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson fick inga frågor alls om partiets kärnverksamhet, invandringspolitiken.

Genom att intervjua populistiska nischpartier om allt utom just deras nischer slår pressen i bästa fall två flugor i en smäll. Dels framstår den själv som saklig och rättvis. Dels kan den få nischpartiets företrädare att framstå som klantiga och okunniga. Men i längden går det naturligtvis inte att undvika de för nischpartierna centrala frågorna. Så hur hanterar man då ett parti som Sverigedemokraterna?

Svaret måste bli präktigt trist. Man bedriver konsekvent och normal opinionsbildning på de opinionsbildande sidorna och sakligt granskande nyhetsjournalistik på nyhetsplats.

Journalister har ofta en överdriven föreställning om sin egen makt och betydelse. Vi tror gärna att det är vi som är kungamakarna, att det är vi som har makt att avgöra vilka av de nyfödda partierna som ska få växa sig stora och komma in i riksdagen.

Paradexemplet brukar vara Ny demokrati. Det började med en artikel på DN Debatt. Sedan kom Sifo-undersökningen som presenterades hos Siewert Öholm i tvprogrammet Svar Direkt. Och sedan var Bert och Ians lycka gjord.

Kanske det. Men hur ska man då förklara Miljöpartiets inmarsch i riksdagen och Kristdemokraternas förvandling från politisk sekt till politisk maktfaktor?

Medierna är viktiga, det vore naivt att påstå något annat. Men ska små partier växa sig stora måste det också fi nnas en gynnsam jordmån, annars kan de aldrig slå rot. Det måste finnas en korrespondens mellan de stora och breda strömningarna i tiden och partiets profilfrågor. Det fanns en resonansbotten för såväl de gröna som KD. Det var därför de lyckades etablera sig. Det fanns en oro, kring miljön respektive den traditionella familjens framtid, som pockade på att bli politiskt artikulerad.

Andra nystartade partier har misslyckats i valen trots stort medieintresse. Feministiskt initiativ är ett exempel. Ett annat är det enda parti jag själv varit aktiv i, Sarajevolistan. Partiet startades 1995 och ställde upp i EU-valet med en enda bärande fråga: omvärlden måste intervenera i Bosnien för att sätta stopp för den etniska rensningen. Hälften av kandidaterna på listan var journalister, de övriga var kända skådespelare och författare. Vi fick off entligt stöd av kändisar som Ulf Lundell och Jonas Gardell. Vårt massmediala utgångsläge var gott, kan man lugnt säga. Trots det fick vi bara en enda procent av rösterna.

Betydelsen av massmedialt genomslag ska inte överdrivas. Att uppfattas som intressant av pressen räcker inte. För att framgångsrikt etablera ett nytt parti måste man också ha trovärdighet i en fråga med bred förankring hos valmanskåren.

Det är mot den bakgrunden Piratpartiets genombrott i EU-valet 2009 förstärker min misantropi. Om svenskarnas engagemang mot ett pågående folkmord räckte till en procent 1995 så kände i alla fall hela sju procent av valmanskåren fjorton år senare så starkt för sin rätt till gratiskonsumtion av romantiska komedier och hiphop att de valde att rösta in piraterna i EU-parlamentet. Det gäller att prioritera här i världen. Och Piratpartiet hade inte ens någon karismatisk kändis som frontfigur.

Jag slutar där jag började, i konsekvensneutraliteten. Hur principiellt vällovlig den än är finns det starka skäl att höja ett varnande finger. Att inte låta publiceringen av viktiga nyheter bromsas av farhågor för den ena eller andra konsekvensen är en sak, dessutom en riktig sak. Men att inte ta någon hänsyn till eventuella följder av ett massivt frossande i strunt är något annat.

Konsekvensneutralitet i kombination med den journalistiska dogmen att det nya alltid är mer spännande än det redan etablerade skapar ett journalistiskt klimat som om det blir permanent kommer att gynna uppkomsten av de mest bisarra tänkbara och otänkbara nischpartier. Det av kändisar som Ingemar Stenmark och Börje Salming stöttade Norrlandspartiet får väl räknas till den mer seriösa avdelningen.

Man har annars skäl att känna sig en smula orolig när man blickar ut över det svenska medielandskapet. Vad är idag viktigt på riktigt? Inte valutapolitiken, knappt ens politikernas mobiltelefonräkningar. Viktigt på riktigt är maktspelet i Mästarnas mästare och folkomröstningarna i Let’s Dance.

Också ett så av tradition korrekt och gråkostymerat SvT- program som Aktuellt har visat tendenser på att hellre vilja dansa cha-chacha. Med viss förvåning kunde en masochistiskt trogen Aktuellt-tittare en kväll upptäcka att ett av kvällens ämnen var Sveriges framtida chanser i schlager-EM.

Det lär inte dröja innan ett schlager-parti går till val på löftet att reformera delfi nalerna och föra nästa års svenska bidrag till seger i Europafinalen.

Jag menar allvar. När de tunga partierna dansar tryckare, så tätt intill varandra, att det är omöjligt att avgöra vem som för, finns det gott om plats på kanterna för jippon och upptåg. Pokerpartiet? Snuspartiet? Twitterpartiet? Hångelpartiet? Skolkpartiet? Taxfreepartiet? Ostkakeparitet? Mad Men-partiet? Inget-salt-på-vinter-trottoarer- partiet? Spinning-partiet?

Det blir allt viktigare att pressen förmår stå emot frestelsen att ge efter för sina instinkter, de som insisterar på att alla som säger något riktigt skogstokigt och gör det först alltid är intressantare än den som ständigt har något vettigt att säga.