Oppositionen enig mot Chávez

En pensionerad diplomat jag träffar i Caracas menar att om man ska förstå Venezuela måste man förstå landets relation till olja. ”Den är en förbannelse som aldrig lämnar oss”, säger hon. Oljan gör att makthavarna aldrig behöver tänka långsiktigt och att valfläskpolitik sätts i system. Det är möjligt i Venezuela där oljan utgör 95 procent av den totala exporten. Inflationen har ökat drastiskt de senaste åren eftersom regimen köpt sig väljarsympatier.

Under resan i Venezuela träffar jag människor med olika politisk hemvist som är trötta på att hela samhället genomsyras av president Hugo Chávez revolution. I ett fattigt och splittrat land har de politiska konflikterna förvärrat läget. Koalitionen för demokratisk enighet (MUD), som oppositionen kallar sig, utgörs av en brokig samling partier. I dess led finns resterna av Venezuelas gamla maktpartier, konservativa COPEI och socialdemokratiska Acción Democrática. Båda associeras med den gamla korrupta ordningen som länge präglade landet.

Oppositionen förenas egentligen inte av något enhetligt politiskt program. Det är en tillfällig allians, enad av sitt motstånd mot Chávezregimen. Efter det att Henrique Capriles Radonski från Primero Justicia den 12 februari valdes till oppositionens presidentkandidat återstår att se om den faktiskt sluter upp bakom honom. Att Capriles Radonski är för ung för att ha några kopplingar till den gamla tidens politiker talar till hans fördel.

Under Chávez har demokratin tagit stryk och välståndet koncentrerats till statsmakten, något som i sin tur har försvagat oberoende politiska krafter. Trots det har MUD lyckats med en borgfred, presidentvalet den 7 oktober blir därför ett ödesval för den venezolanska oppositionen. I år avgörs om Venezuela kommer att fortsätta med ”chávismen”, eller om landet är redo att välja en ny väg.