I brittisk radio utspelade sig i början av augusti en egendomlig scen. Programledaren Nick Robinson frågade högerpolitikern Rupert Lowe om kung Charles är brittisk. Lowe svarade att det finns ”olika tolkningar” av saken och att man inte ska ”ägna sig åt hårklyverier”. Han fick frågan en gång till och svarade med att tala om något annat.
Lowe är mångmiljonär och har ägnat mycket tid och pengar åt att äga fotbollsklubbar, samtidigt som han äger och driver gården Ravenswell Farm. Han är också vd för familjeföretaget Lowe & Oliver Ltd, hovleverantörer av entreprenadtjänster – ”by Appointment to His Majesty the King” står det stolt på webbplatsen. Företaget har nämligen dragit om elledningarna i bland annat Windsor Castle och Kensington Palace. Man kan alltså arbeta åt kungen utan att vilja intyga att han är britt.
Denna märkliga historia har sitt ursprung i politiken. Nigel Farages parti Reform UK ligger främst i brittiska opinionsmätningar, med runt 23 procent. Rupert Lowe valdes in i parlamentet för Reform men uteslöts efter en fejd med Farage och grundade i år sitt eget parti, Restore Britain, som samlar omkring 4 procent. Nu vill Lowe ha en ”patriotisk allians” med Reform för att inte splittra högerrösterna. Farage har svarat att han är öppen för samtal – men bara om Restore först gör sig av med rasisterna i partitoppen.
Definitionen av ”vit britt” som Lowe stöder sig på innebär att båda föräldrarna måste vara födda i landet. Annars ses man enligt denna definition inte som en riktig britt. Det utesluter inte bara kungen, vars far föddes på Korfu, utan också kända britter som Winston Churchill (amerikansk mor), drottning Victoria (tysk mor), George Orwell (född i Indien), J.R.R. Tolkien (född i Sydafrika) och fotbollslandslagskaptenen Harry Kane (irländsk far). Churchill har Lowe själv kallat ”den störste britt som någonsin levat”. Partiets medgrundare Charlie Downes har antytt att Farage är ”köpt” av judiska bidragsgivare – den klassiska antisemitiska tropen – och förklarat att den låga andelen vita födslar är ”ett existentiellt hot mot vår nation”. Kring partiet rör sig figurer som vill deportera varje icke-vit person ur landet, oavsett medborgarskap och vandel.
Här går en gräns, och The Sunday Telegraphs redaktör Allister Heath har dragit den med skärpa. Det är inte rasism, säger Heath, att vilja minska invandringen kraftigt. Det är inte rasism att deportera dem som vistas illegalt i landet, eller att utvisa lagliga invandrare som vägrar integrera sig, lever på bidrag och begår brott. Det är inte rasism att oroa sig för demografisk förändring i stor skala eller för svårigheten att absorbera stora muslimska grupper. Allt detta är förvisso ting som länge ansågs opassande att yttra, men som numera är allt mer accepterade i europeisk politik.
Men Restore går längre. Partiet är, som Heath skriver, besatt av ras, inte av invandring. Målet är inte ett integrerat, färgblint och patriotiskt samhälle utan ”demografisk trygghet för det vita brittiska folket” – en formulering som gör varje förälder till ett barn med blandad bakgrund och varje blandäktenskap till ett fosterlandsförräderi. Det som borde räknas, skriver Heath, är kultur och lojalitet, inte härstamning. Man kan vara fullt ut britt även om Storbritannien inte är ens förfäders hemland.
Heaths text mottogs inte väl bland Restores sympatisörer. John Cleese, som ofta uttalat sitt stöd för Rupert Lowes parti, skrev upprepade gånger på sitt X-konto att Allister Heath är ”köpt av Israel”. Men man kan faktiskt vara motståndare till rasism utan att få betalt för det.
I den video Lowe gjorde när han lanserade sitt parti säger han att han vill förbjuda halal- och kosherslakt i Storbritannien. Kosherslakt har praktiserats i England sedan normandernas erövring 1066 fram till fördrivningen av judarna 1290 och åter sedan Cromwell släppte in dem 1656. Det är alltså tillåtet i dag under förutsättning att djuret bedövas omedelbart efter slaktögonblicket. Landets första fish and chips-butik öppnades 1860 av en jude i East End – nationalrätten är alltså yngre i landet än den sed Lowe kallar främmande. Om Lowe får sin vilja igenom ska de brittiska judar som varje sabbat ber för kungahusets och försvarsmaktens väl nu, för första gången på 370 år, hindras från att utöva sin religion.
Farage har hela tiden från vänster anklagats för rasism och främlingsfientlighet, men samtidigt varit noga med att ta avstånd från sådant. Trots många propåer har han vägrat att samarbeta med aktivisten Tommy Robinson, och i ett kvartssekel har han portat medlemmar från det etnonationalistiska British National Party som velat ansluta sig till de partier han lett. Farage har sagt att hans partier ska vara ”icke-sekteristiska, utan rasfördomar”. Hans villkor till Lowe är därför att inga samtal ska hållas förrän antisemiterna i Restore Britain är utrensade.
Den som tror att nationen sitter i dna:et måste betrakta integration som per definition omöjlig.
Farages hållning ger resultat. Väljarna vill ha förändring, men de vill inte ha rasism. Därför har Farage 23 procent och Lowe 4.
Bakom det brittiska grälet döljer sig en av idéhistoriens äldsta konflikter. Det finns två sorters nationalism, och de har skilda stamträd. Den ena bygger på blodet, där nationen är som en utvidgad släkt, ett biologiskt arv man föds in i och aldrig kan förvärva. Den växte fram ur 1800-talets rasläror, hos män som Arthur de Gobineau, och nådde sin logiska slutpunkt i förra seklets raspolitik.
Den andra formen av nationalism bygger på kulturen, där nationen står för ett gemensamt språk, ett minne, en väv av seder och lojaliteter. Det är något man föds in i, förvisso, men också något man kan växa in i, lära sig, välja. Johann Gottfried Herder, som lärde Europa att älska folksjälen, talade om språk och sånger, inte om skallmått. Det är alltså skillnaden mellan etnonationalism och kulturell nationalism.
Ytterst är detta en variant av den gamla striden om natur eller kultur – nature or nurture, som eugenikens fader Francis Galton döpte den till år 1874. Bakom den skymtar ännu äldre frågor: tron på materien eller tron på anden, arvet i kroppen eller tillägnelsen i själen, dna eller tabula rasa – den oskrivna tavla som redan Aristoteles liknade själen vid och som John Locke gjorde till sinnebild för människan som helt och hållet formbar.
Om människan väsentligen är sin biologi, då är nationen ett öde som avgörs vid befruktningen. Om människan väsentligen är vad hon lär sig, då är nationen en skola, öppen för var och en som vill gå i den. Sanningen om individen ligger som alltid någonstans mitt emellan.
Självfallet spelar arvet, generna, stor roll för vilka vi är som enskilda individer. Men när det gäller nationen blir svaret annorlunda. Det finns ingen gen för brittiskhet, lika lite som för svenskhet. Beviset är språket. Ett barn av vilken härkomst som helst som växer upp i Yorkshire talar engelska med Yorkshireaccent. Kultur ärvs inte i generna utan överlämnas – det är just vad ordet tradition betyder, av latinets tradere, att överlämna. Och det som kan överlämnas kan tas emot av vem som helst som sträcker fram händerna.
Därav följer politiken. Den som tror att nationen sitter i dna:et måste betrakta integration som per definition omöjlig – då blir invandringspolitik till avelspolitik, och då spelar det ingen roll hur väl någon lär sig språket, arbetar, betalar skatt och älskar sitt nya land. Den som tror att nationen sitter i kulturen kan däremot både kräva integration och belöna den. Kulturnationalismen är därför ingen kravlös idyll utan tvärtom den enda hållning som över huvud taget kan ställa krav på invandraren – blodsläran har inga krav att ställa, bara domar att avkunna.
Lustigt nog delar blodsnationalisten här premiss med sin påstådda motpol, identitetsvänstern: även den behandlar kultur som ärvd egendom, fastlåst vid hudfärg och härkomst – det är ju det anklagelsen om ”kulturell appropriering” betyder. Båda förnekar att kultur kan läras.
Förr eller senare ställs varje lands nationella rörelse inför samma vägval. Fransmannen Ernest Renan gav redan 1882 det klassiska svaret: En nation är en daglig folkomröstning, ett fortlöpande samtycke att leva tillsammans. Den definitionen rymmer Churchill, Tolkien, kung Charles och invandrare som vill integreras och bidra. Blodsdefinitionen utesluter dem allihop.
