Samhälle, Inrikes

Så förlorar borgerligheten förorten

Vänsterpartiet bjuder på kaffe i Malmöförorten Rosengård under valrörelsen 2026. Foto: Johan Nilsson / TT

Tidöregeringens politik har egentligen starkt stöd i förorterna. Men när det vankas valrörelse lämnar man walkover genom sin frånvaro.

Linnea Lindquist

Biträdande rektor och liberal skoldebattör.

Året var 2006 och jag hade precis börjat arbeta som lärare i Husby, ett område klassat som särskilt utsatt. Sommar övergick sakta i höst och det började synas på torget att det var valår. På broar och lyktstolpar satt valaffischer med löften om mer pengar till vård, skola och omsorg. Jag såg politiker från de rödgröna som log och lovade ett bättre Sverige om de fick väljarnas förtroende. På ett vitt, rangligt plastbord hade Socialdemokraterna dukat upp med flyers, kakor och en kaffetermos för förbipasserande som ville lyssna på vad partiet hade att erbjuda.

På väg hem från jobbet såg jag part aktiva eldsjälar som delade ut flygblad och pratade med potentiella väljare. Majoriteten av alla partipolitiskt aktiva arbetar ideellt på sin fritid, för att de bryr sig om Sverige. De vill göra samhället bättre, och för det engagemanget ska de ha vår fulla respekt.

Eftersom jag bodde i området rörde jag mig utomhus även på kvällar och helger. En sak som jag snabbt lade märke till var att det bara var Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet som var närvarande på torget.

Jag undrade varför inte Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna trängdes med de rödgröna partierna. När jag frågade en företrädare för ett borgerligt parti varför de inte verkade driva kampanjer i utsatta områden ryckte han på axlarna och svarade att det inte är någon mening att lägga tid i de områdena eftersom väljarna ändå röstar rött.

Så resonerar en förlorare.

En profil i Husby som jag träffade på torget konstaterade torrt att högern inte ens hade bemödat sig om att sätta upp valaffischer. Detta alltså redan 2006.

I Rosengård C fick S och V drygt 95 procent av rösterna.

I dag visar nedslag i ett par av de mest omskrivna utsatta områdena att de helt domineras av vänstern. I Rinkeby C fick Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans drygt 90 procent av rösterna i höstens val, medan Tidöpartierna fick 5 procent. I Husby C fick S och V 76 procent av rösterna, medan Tidö fick 14 procent. I Rosengård C fick S och V drygt 95 procent av rösterna, medan Tidö fick drygt 2 procent. På motsvarande sätt ser det ut i alla valdistrikt jag tittar på. Sveriges Television rapporterade efter valet att Tidöpartierna har tappat drygt 7 procentenheter i utsatta områden sedan förra valet. En boende som intervjuas förklarade tappet med att Tidöpartierna har talat illa om dem.

Jag har varit med om fem valrörelser i förorten och alla har följt samma mönster. De rödgröna partierna är synliga. Vid några enstaka tillfällen ser jag några tappra själar från Liberalerna som står vid tunnelbanan och delar ut flygblad. Jag har funderat mycket på hur det kommer sig att borgerligheten har så dåligt politiskt självförtroende när det gäller de utsatta områdena.

De pratar mycket om dem som bor där, men när det vankas valrörelse lyser de med sin frånvaro.

Jag tror att det är ett generalmisstag.

Tidöregeringen vann valet 2022 och satte Sverige på en ny kurs. De reformer som genomfördes under förra mandatperioden har egentligen starkt stöd i förorten. Det är ju främst där invånarna drabbas av skjutningar, sprängningar, otrygghet, hedersförtryck, låga inkomster och social utsatthet.

Så blev det då 2026 och dags för valrörelse igen. Precis som tidigare har jag rört mig i området på daglig basis. Moderaterna gick till val med ett löfte riktat specifikt till invånarna i utsatta områden. Nu skulle de få möjlighet att köpa sin bostad. Liberalerna slog på stort med ett förortslyft. Samtliga partier i Tidö pratade om sänkta skatter för vanligt folk, att få ordning i skolorna och att de skulle fortsätta göra det jobbigt att vara kriminell. Under den senaste mandatperioden har skjutningarna minskat rejält, straffen har skärpts, fler brottsrubriceringar har tillkommit och den upplevda tryggheten i utsatta områden har ökat.

Det borde vara något som borgerligheten är stolt över och något de vill prata med förortens invånare om. Men återigen lyste de med sin frånvaro, trots att den borgerliga verktygslådan bjuder på flera lösningar på förortens olika problem. Det kan med andra ord potentiellt ha funnits många nya röster att hämta. När det kommer till kritan är politik inte bara reformer – man måste också övertyga väljarna om att förslagen kommer att förbättra deras liv. Politik handlar om att övertyga människor.

Pamfletter och valaffischer fungerar kanske i villaområden, men om man vill nå väljarna i förorterna måste man finnas på plats.

När jag säger att borgerliga politiker inte kampanjar i utsatta områden talar jag inte om enstaka ministerbesök då de lovar att de ska krossa gängkriminaliteten. Jag talar inte om ett verksamhetsbesök på en skola där de får besöka en lektion och slutligen fotograferas med rektorn innan de åker vidare till nästa stopp på valturnén.

En sak som blir tydlig när man arbetar i förorten är att muntlig kommunikation slår skriftlig kommunikation. Pamfletter och valaffischer fungerar kanske i villaområden, men om man vill nå väljarna i förorterna måste man finnas på plats. Många invånare kommer helt enkelt från kulturer där budskap som framförs muntligen har större tyngd, som exempelvis journalisten Per Brinkemo har konstaterat i sin bok Mellan klan och stat (2014) om somalier i Sverige.

Så fungerar det även på min skola.

Föräldrarna kommer till skolan när de vill prata med mig. Det är ytterst sällsynt att jag får ett mejl eller ett telefonsamtal från föräldrar. Jag har alltid dörren till mitt kontor öppen, och flera gånger per dag står det en förälder i dörröppningen som vill fråga mig något eller be om hjälp. För de politiker som tar sig ut till förorten finns mycket att prata med invånarna om. De hade kunnat prata med den ensamstående mamman som har två jobb men ändå inte får ekonomin att gå ihop. De hade kunnat förklara varför just hon kommer att tjäna på lägre skatter. Mannen som driver en liten livsmedelsbutik och som trakasseras av traktens ungdomar hade kunnat få höra hur han skulle gynnas av fler kameror, säkerhetszoner och hårdare straff.

Många föräldrar i förorten oroar sig över låga skolresultat och vad som kommer att hända med deras barn som inte får gymnasiebehörighet. Liberala politiker skulle ha kunnat återge sin vision för skolan.

I de utsatta områdena finns det tjejer som vill, men inte får, bestämma över sina liv. De lever i en miljö där familjens eller släktens krav begränsar friheten. De hade varit intresserade av att höra om den borgerliga regeringens nya lagar mot oskuldskontroller, bortförande av barn och kusinäktenskap. Tjejerna i förorten vill inte ha självutnämnda moralpoliser som bestämmer över deras liv. De vill kunna gå till fritidsgården efter skolan, bli kära i vem de vill och själva välja hur de ska klä sig. Det som efterfrågas har borgerligheten med andra ord svar på.

Frågor som rör arbete, skatter, villkor för företagande, individens frihet samt lag och ordning är i själva verket borgerlighetens paradgrenar. Men då krävs det politiker och valarbetare som faktiskt tar sig till torgen i förorten.

När jag besöker samtalskvällar och föreningar är det främst de rödgröna partierna som är representerade. Om man är borgerligt sinnad och bor i ett utsatt område finns det få sammanhang där det politiska intresset och engagemanget kan växa. Det är klart att man kan åka in till stan och besöka en bokrelease eller samtalskväll hos Timbro eller Ohlininstitutet, men avståndet dit är inte bara geografiskt.

Borgerligheten har ett outnyttjat politiskt engagemang att attrahera om den börjar engagera sig i förortens unga.

Det är varken enkelt eller bekvämt att möta människor som inledningsvis kan uppfattas som fientligt inställda. Det finns risk att bli anklagad för cynism, att man bara dyker upp vid val eller, värre, för rasism. Diskussioner kan därtill bli högljudda.

Samtidigt är det demokrati i dess renaste form när politiker möter potentiella väljare. Borgerliga politiker måste sluta tänka att rösterna är förlorade på förhand. Med goda argument kan man övertyga nya väljare, och därför är det viktigt att prata med alla invånare i Sverige, oavsett var de bor.

Nu har borgerliga partier fyra år på sig att lära känna människorna i förorterna. De borde ta chansen.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Samhälle