Samhälle, Utrikes

Putin testar Nato

Tysk polis finkammar flygplatsen i Leipzig efter en rysk drönarattack. Foto: TT

Det ryska hybridkriget har trappats upp, och det finns inga skäl att tro att angreppen kommer att avta. Den centrala frågan är hur Nato kommer att svara.

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US).

De senaste månaderna har varningarna kommit slag i slag: Ryssland är i färd med att planera ett regelrätt militärt angrepp på Nato – och att genomföra det inom överskådlig tid. Inom några månader, eller kanske ett halvår. Men inte längre bort än så.

Enligt de många och samstämmiga rapporterna från västvärldens underrättelsetjänster skulle ett sådant ryskt intrång i ett närliggande Natolands territorium visserligen vara förhållandevis begränsat till sitt omfång. En snabb vända över ett grannlands gräns, kanske in och ut ur den strategiskt viktiga Suwałki-korridoren mellan Litauen och Polen, som är enda kopplingen landvägen mellan de baltiska staterna och resten av Nato.

Men ändå: Ryssland skulle alltså för första gången någonsin vara berett att ta det avgörande och stora steget att faktiskt testa hållbarheten i den västliga försvarsalliansens artikel 5. Det är alltså den centrala paragraf som fastslår att ett angrepp på en allierad är att betrakta som ett angrepp på Natos samtliga, numera 32, medlemsländer – kärnvapenmakten USA inkluderad.

Under Natos hittills 77 år har ett sådant militärt angrepp på alliansens europeiska territorium aldrig någonsin ägt rum. Den kollektiva avskräckningen, med den amerikanska kärnvapenarsenalen som yttersta garanti för säkerheten, har fungerat och effektivt avhållit alliansens fiender från att passera den skarpa gränsen.

Den enda gång som artikel 5 har aktiverats i Natos långa historia var efter terrorattackerna mot USA för 25 år sedan, den 11 september 2001, när Europa uttalade sin solidaritet med den angripna supermakten. Det står i kontrast till den ursprungliga utgångspunkten för samarbetet: att det var USA som skulle behöva komma till sina europeiska vänners undsättning.

Efter årtionden och åter årtionden av orubblig solidaritet de allierade emellan hopar sig nu frågetecknen kring säkerhetsgarantins faktiska efterlevnad. Kan samtliga Natoländer verkligen förmodas ställa upp om det en dag blir skarpt läge?

Numera är det svajigt lite varstans i den transatlantiska gemenskapen, vilket Putin givetvis nogsamt noterar.

Först och främst gäller frågan så klart om man ännu kan räkna med att det amerikanska kavalleriet, bildligt talat, ska komma ridande för att bistå oss européer. Men numera är det svajigt lite varstans i den transatlantiska gemenskapen, vilket Putin givetvis nogsamt noterar och planerar efter.

I en numerärt och geografiskt så vidsträckt allians som dagens Nato är det förstås inte så underligt att de strategiska hotbilderna i viss mån skiljer sig åt mellan olika delar. Det är ingen hemlighet att de allierade i Sydeuropa – främst Spanien, Italien och Grekland – hellre framhåller den instabilitet som flyktingströmmar och terrorhot genererar från andra sidan av Medelhavet än hotet österifrån från Ryssland. Madrid befinner sig långt från Ukraina, i både geografisk och mental mening.

Den senaste tidens inrikespolitiska utveckling i Europa gör inte saken bättre.

Scenariot med en fransk president Le Pen, som lär avbryta stödet till Ukraina, är illa nog, liksom att valet kan komma att stå mellan henne och yttersta vänsterns Jean-Luc Mélenchon, som förespråkar ett totalt franskt tillbakadragande från Nato.

I Europas största land, Tyskland, är läget inte mer uppmuntrande, med stora inrikespolitiska valsegrar för såväl Alternative für Deutschland som Die Linke. Båda partierna har goda förbindelser med den ryska regimen och ett stopp för stödet till Ukraina på sin politiska agenda. Andra vet man aldrig riktigt var man har, som Turkiet, basarpolitikens okrönte mästare.

Allt detta är förstås rena jackpotten för Moskva. Att Putin skulle vara beredd att ge sig på ett sådant äventyr som ett militärt angrepp på det mångfalt mycket starkare väst kan verka paradoxalt, när han redan har fullt upp med att hålla huvudet ovanför vattenytan i det självförvållade kaoset i Ukraina. Men ju mer trängd Putin blir i kriget, och ju mer framgångsrikt ukrainarna får den ryska civilbefolkningen att känna av krigets fasor på hemmaplan, desto farligare blir han för sina grannländer.

Glöm det, var därför det – förmodade – budskap som CIA-chefen John Ratcliffe hade med sig i bagaget när han avlade ett uppmärksammat besök i Kreml under sensommaren. Där har CIA-chefer inte för vana att springa ner dörrarna. Men Ratcliffes besök erinrade om en annan noterbar visit i högkvarteret vid Röda torget, när Ratcliffes företrädare Bill Burns år 2021 varnade ryssarna för att ännu en gång ge sig på Ukraina (det första angreppet var som bekant redan 2014 när Krim annekterades av Ryssland). En varning som vi vet inte avskräckte Putin det minsta. Att president Biden sedan trasslade in sig i diverse resonemang om att ett litet ryskt angrepp på Ukraina bara skulle leda till ”en liten reaktion” fick knappast Putin att avskriva sina planer på ett angrepp.

Ratcliffes budskap i somras förmodas vara detsamma som hans kollega Burns fem år tidigare: Vi vet vad ni håller på med, så se till att lägga planerna på hyllan. Från Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckien har rapporter med liknande budskap läckts till medierna, liksom från vår egen svenska militära underrättelsetjänst Must. Men faktum är att vi ju redan är angripna av ryssarna och har varit det ett bra tag.

I Leipzig upptäcktes en sprängmedelsbestyckad drönare på ett ukrainskt transportflyg – tack och lov innan laddningen hann detonera.

Hybridkrig låter både snällare och mera ofarligt än ett regelrätt militärt angrepp, men att tro det vore ett misstag; skadorna kan vara nog så svåra och konsekvenserna nog så allvarliga. Allt som ryssarna företar sig handlar ju i grunden om en och samma sak: att skapa söndring och splittring, utmana och testa Natos gränser och sammanhållning. I hybridkriget, som tar sig alla möjliga former, från trollfabriker till drönarangrepp, görs det genom att kringgå artikel 5 och därigenom undvika att drabbas av någon kraftfull respons från Natos sida.

De senaste månaderna har de ryska hybridattackerna blivit alltmer provocerande. Ett av sommarens mest spektakulära angrepp ägde rum i Leipzig, där en sprängmedelsbestyckad drönare upptäcktes på ett ukrainskt transportflyg – tack och lov innan laddningen hann detonera inne i hangaren.

Det är därför ingen vild gissning att det pågående ryska hybridkriget mot Nato ytterligare kommer att trappas upp framöver, med fler och än allvarligare angrepp på samhällsviktiga funktioner och sabotage mot viktig infrastruktur, inte minst mot försvarsindustrin som förser Ukraina med militär materiel.

En allierad som i egenskap av en av västvärldens allra främsta bidragsgivare till Ukraina länge har varit måltavla för ryska attacker är Danmark. Vi minns de mystiska drönarna på Köpenhamns flygplats förra hösten, och så sent som i mitten av september i år blev en dansk militärhelikopter på rutinuppdrag beskjuten med nödraketer från en rysk fregatt strax utanför staden Gedser.

I slutet av samma månad presenterade danska FE – Forsvarets efterretningstjeneste – en uppdaterad analys av hotbilden, där en markant eskalering på flera plan från rysk sida konstateras. FE:s chef Thomas Ahrenkiel instämmer med sina europeiska kolleger i bedömningen att det finns en stigande risk för ett ”begränsat militärt angrepp” mot ett eller flera Natoländer som gränsar till Ryssland.

Redan i en tidigare analys skrev FE att Danmark nu inte bara har en utan två hotbilder att hantera: den klassiska från Putins Ryssland och en ny mot Rigsfællesskabet (den danska termen för gemenskapen med de självstyrande riksdelarna Grönland och Färöarna) från landets dittills närmaste allierade, USA. President Trumps krav på ett amerikanskt övertagande av Grönland kastade Nato ut i dess värsta kris någonsin och har varit förödande för förtroendet inom försvarsalliansen.

Det nya försvarsavtal mellan USA, Danmark och Grönland som undertecknades i New York den 22 september i år är därför den bästa nyheten på lång tid för Nato och har redan lett till ökad harmoni i den transatlantiska gemenskapen. Även nyheten om en sannolik permanent amerikansk militärbas i Polen – det efterlängtade ”Fort Trump” – är positiv. Den skulle åtminstone i viss mån kunna kompensera för de amerikanska neddragningarna på andra håll i alliansstrukturen.

Hur länge lugnet varar vet man förstås aldrig med Trump. Och på östfronten är det, dessvärre, intet nytt.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Samhälle