Det finns dagar man aldrig glömmer. För många Afghanistanveteraner blev den 15 augusti 2021 en sådan dag, när talibanerna intog Kabul. Nu, fem år senare, står omfattningen av omvärldens svek klar.
– När ni åker härifrån kommer vi att dödas, sade Zainab, en kvinnlig polis från Takhar som jag träffade under min tid som pressofficer i Afghanistan 2013. I hennes provins hade man då kommit förhållandevis långt: 50 av 840 poliser var kvinnor. Ändå hade hon inga illusioner om framtiden.
– Afghanska kvinnor trakasseras av samhället i stort och ofta till och med av sina egna familjer. Huset är ett hem för mannen, men för kvinnan är det ett fängelse, fortsatte hon.
På Camp Alamo i Kabul utbildade utlandsstyrkorna kvinnliga afghanska soldater, men det var svårt att hitta rekryter. Få av de kvinnor som deltog under min tid vågade berätta för familjen om sitt yrkesval, sova kvar på militärförläggningen eller ens bära uniform utanför utlandsstyrkornas skyddande murar. Innan de gick utanför grindarna åkte burkan på igen. För att förklara sin frånvaro från hemmet hittade de på att de undervisade i läs- och skrivkunnighet på baserna.
Under de 20 år som de USA-ledda internationella militärinsatserna pågick i Afghanistan var kvinnors deltagande ett uttalat mål för såväl biståndet som stats- och säkerhetsbyggandet. Givarländer, däribland Sverige, finansierade utbildning och rekrytering av kvinnliga politiker, poliser, officerare, domare och tjänstemän, samtidigt som den afghanska regeringen pressades att öka kvinnors representation.
Utmaningarna var enorma.
På kvinnofängelset i Sheberghan var det vanligaste brottet självmordsförsök, ofta till följd av bortgifte, enligt ministeriet för kvinnofrågor. En fånge jag träffade på kvinnofängelset i Aibak avtjänade ett fyraårigt fängelsestraff för att ha blivit svårt misshandlad av sin man. Om han hade tappat besinningen måste ju hon ha provocerat honom.
För oss var året 2013, för afghanerna 1392. Och det kändes verkligen som om vi levde i helt skilda tidsepoker.
Nu hette det att skolorna skulle förbli stängda tills en plan tagits fram som överensstämde med ”islamisk lag och afghansk kultur”.
Vid den afghanska republikens fall 2021 hade konkreta framsteg ändå gjorts mot alla odds. 27 procent av ledamöterna i parlamentets underhus var kvinnor, omkring 250 kvinnor arbetade som domare och över 400 som åklagare. Nästan 6 000 kvinnor tjänstgjorde inom polis och försvar och över 100 000 studerade vid universitet och högskolor.
Sedan den amerikanska militära reträtten från Afghanistan har dessa framsteg i stort sett helt tillintetgjorts medan omvärlden passivt sett på. Visserligen stoppades utvecklingsbiståndet till den afghanska staten efter talibanernas maktövertagande. Men internationella organisationer fortsatte att hålla i gång sjukvård och livsmedelsförsörjning.
Talibanledningen var väl medveten om att kvinnors rättigheter och flickors utbildning vägde tungt för omvärldens acceptans av det nya styret. Därför försökte den inledningsvis framställa sig som mer moderat än 1990-talets talibanregim.
Flickor fick fortsatt gå i skolan till och med årskurs 6, medan flickor från årskurs 7 och uppåt utestängdes. Samtidigt kunde kvinnor som redan hade avslutat gymnasiet före maktövertagandet och var inskrivna vid universitetet under en period fortsätta sina studier, om än under striktare regler med könssegregering även på universitetsnivå.
Talibanerna lovade upprepade gånger att flickor i högstadie- och gymnasieålder snart skulle få återvända till skolan. I mars 2022 lät de meddela att skolorna skulle öppna för alla, men när flickor dök upp i samband med terminsstarten skickades de hem igen. Nu hette det att skolorna skulle förbli stängda tills en plan tagits fram som överensstämde med ”islamisk lag och afghansk kultur”.
Någon sådan plan presenterades aldrig och i december samma år stängdes även universiteten för kvinnor. Därmed hade talibanerna först brutit utbildningskedjan för yngre flickor och därefter också stoppat de kvinnor som redan befann sig i högre utbildning. I slutet av 2024 utvidgades förbudet till medicinska utbildningar för kvinnor, däribland utbildningar till sjuksköterska och barnmorska.
I ett samhälle där manliga läkare ofta inte kan behandla kvinnor innebär bristen på nya kvinnliga läkare, sjuksköterskor och barnmorskor på sikt en direkt hälsorisk för kvinnor.
Även inom arbetslivet kom förbuden successivt. Först ombads kvinnliga statsanställda att stanna hemma. Därefter kom förbud mot kvinnliga anställda i afghanska och internationella civilsamhällesorganisationer och mot afghanska kvinnor som arbetade för FN. Sedan september 2025 får de inte ens komma in på FN:s kontor i landet.
Omvärlden har visserligen fördömt inskränkningarna av kvinnors rättigheter, men pengarna har fortsatt att flöda in.
Ministeriet för kvinnofrågor har avskaffats. Dess gamla lokaler har övertagits av ministeriet för främjande av dygd och förebyggande av last – den myndighet som i dag övervakar bland annat kvinnors klädsel och beteende. Kvinnor får inte längre vistas i parker eller gym och deras rörelsefrihet begränsas genom krav på en medföljande mahram, en manlig släkting, vid resor och transporter.
Omvärlden har visserligen fördömt inskränkningarna av kvinnors rättigheter, men pengarna har fortsatt att flöda in. Mellan december 2021 och mars 2023 flög FN in 2,4 miljarder dollar i kontanter till Afghanistan för att finansiera humanitär verksamhet. Samtidigt uppger Världsbanken att den sedan augusti 2021 har bidragit med nära 2 miljarder dollar för att säkerställa det afghanska folkets tillgång till vatten, livsmedel, sjukvård och andra samhällstjänster. Man hävdar visserligen att medlen har kanaliserats bortom talibanadministrationens kontroll, men det har ändå medfört att talibanerna trots internationell isolering kunnat styra ett land där mycket av sjukvården, livsmedelsstödet och andra grundläggande funktioner fortfarande finansieras av omvärlden. Det är kvinnor och barn som skulle drabbas hårdast om man lät det afghanska folket svälta, lyder argumentet.
Men när talibanerna märkte att omvärlden fortsatte att leverera stora mängder humanitärt bistånd även utan diplomatiskt erkännande, samtidigt som någon ny utländsk militär intervention framstod som otänkbar, försvann också det sista av omvärldens påtryckningsmedel.
Fem år efter den amerikanska militära reträtten från Afghanistan är kvinnor utestängda från politiskt beslutsfattande och från stora delar av arbetslivet och det offentliga livet. Unesco uppskattar att 2,4 miljoner flickor har nekats högstadie- och gymnasieutbildning och Afghanistan är nu det enda landet i världen där flickor och kvinnor formellt är förbjudna att studera efter grundskolenivå.
När bilderna av USA:s kaotiska evakuering från Afghanistan kablades ut över världen i augusti 2021 erkände en hårt pressad dåvarande president Joe Biden slutligen att uppdraget aldrig handlat om att främja demokrati.
– Vårt enda vitala nationella intresse i Afghanistan har hela tiden varit att förhindra en terrorattack mot USA.
Och för Sveriges del då? Hur mycket brydde vi oss egentligen om afghanska kvinnors situation och hur mycket var bara PR för att vinna allmänhetens stöd för en insats som i själva verket handlade om att stärka relationen med USA och Nato utan att behöva gå med i alliansen?
För många av oss som tjänstgjorde var tveklöst flickors tillgång till utbildning en viktig drivkraft för att motivera den långa frånvaron hemifrån och det personliga risktagandet.
Och de många bakslagen till trots vill jag tro att vi åtminstone lyckades plantera en medvetenhet hos de afghaner vi träffade om att ett mer jämställt samhälle är möjligt. Jag kommer aldrig att glömma när jag tog av mig hjälmen i samband med ett besök i en koranskola i den lilla byn Bargah, väster om Mazar-e-Sharif. Pojkarna i skolan tappade hakan helt när de insåg att soldaten var en kvinna. Eller de gånger afghanska kvinnor rusade fram för att trycka min hand eller visa vilken vacker klänning de bar under burkan.
Inne på militärbaserna vågade de kasta burkan och drog sig inte för att begära ordet och uttrycka sin åsikt även i närvaro av högt uppsatta amerikanska generaler. När de nu åter sitter instängda i sina hem hoppas jag att minnet av dessa erfarenheter väcker kämpaglöd. Om de fortfarande lever, vill säga.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox





