Samhälle, Utrikes

Den tyska energiomställningens baksida

Angela Merkel påstod att Energiewende skulle löna sig ekonomiskt. Hon hade fel. Foto: Reynaldo Paganelli / TT

Tysklands Energiewende har fått allvarliga konsekvenser för både energiförsörjningen och ekonomin i stort. Vågar man hoppas att botten är nådd?

Martin Berg

Journalist.

Förväntningarna var höga när Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel 2011 deklarerade att energiomställningsprojektet Energiewende ”kommer att göra Tyskland till ett föregångsland. Det är genomförbart, det är säkert och det kommer att löna sig ekonomiskt”.

Femton år senare kommer nästan 60 procent av Tysklands el från vind- och solkraft, vilket låter som ett fantastiskt facit. Det tyska folket stöder också projektet, visar flera undersökningar. Men den 26 september presenterades vad Friedrich Merz kristdemokratiska regering kallar en ”grundläggande nyordning” av denna stora omställning.

Omställningen av det tyska elsystemet och kraftproduktionen har länge drivits av omfattande subventioner. Nu styr Merzregeringen om politiken mot ökad marknadsorientering: vind- och solkraft ska byggas ut i takt med elnätet och samordnas med lagring, efterfrågan och reglerbar reservkraft.

”Det som har glömts bort eller sopats under mattan är systemkostnaderna. Energipolitiken kan inte längre reduceras till en tävling i att producera så många kilowattimmar förnybar el man kan”, konstaterade Katherina Reiche, Tysklands förbundsminister för ekonomi och energi.

Staffan Reveman, expert på tysk energipolitik, menar att initiativet inte kommer en dag för tidigt, och konstaterar samtidigt att Tysklands stora misstag var att fasa ut kärnkraften.

– Att stänga kärnkraften, fasa ut kolet samtidigt och tro att sol och vind skulle kunna försörja en industrination som Tyskland var ett dyrköpt misstag.

Det innebär nämligen att de 40 procent av elproduktionen som inte kommer från väderberoende kraftkällor, kommer från kol och naturgas. Tyskland växlar mellan perioder med mycket billig el och bristsituationer med höga priser. Och när ett antal stora konsultbolag för några år sedan räknade på den tyska energiomställningen uppskattades kostnaden för Tysklands mål om ett fossilfritt elsystem 2035 till över 1 000 miljarder euro.

Manuel Frondel, forskningsledare vid det ekonomiska forskningsinstitutet RWI, konstaterar att problemet är kringkostnaderna för ett väderberoende elsystem.

– Det krävs enorma investeringar i elnät, batterier, flexibilitet och vätgasinfrastruktur. De systemkostnaderna överstiger vida kostnaden för själva produktionen. Därför är löftena om att elpriset kommer att sjunka med mer sol och vind felaktiga.

Samtidigt ger omställningen upphov till en paradox. För att nå målen ska Tyskland upphandla 10–12 gigawatt ny gaskraft till början av 2031. Det motsvarar effekten i ungefär åtta stora kärnkraftsreaktorer – alltså det fossilfria kraftslag som stängts ned.

Manuel Frondel pekar på en ironisk konsekvens: Tyskland, som under decennier varit en stor elexportör, blev nettoimportör samma månad som de tre sista kärnkraftverken stängdes 2023. Framför allt importeras el från Frankrike, vars elproduktion helt bygger på kärnkraft.

Batterier och lagring lyfts fram som en tänkbar del av lösningen på gapet mellan utbud och efterfrågan. Reveman menar att batterier kan göra nytta, men inte ersätta planerbar produktion under längre perioder.

– Batterier kan flytta el mellan timmar och göra stor nytta för den snabba balanseringen. Men att lagra el för flera dygn med låg vind- och solproduktion är inte realistiskt.

Det innebär att Tyskland, parallellt med den stora utbyggnaden av vind och sol, fortfarande behöver nät, reservkraft och annan kapacitet för de perioder då produktionen är låg.

Detta driver upp kostnaderna. Under 2010-talet låg spotpriset oftast kring 30–50 euro per MWh. Hittills 2026 är snittet drygt 100 euro – mer än tre gånger nivån 2020 – vilket främst beror på att det tyska elsystemet ofta måste stöttas upp av dyr gas- och kolkraft.

Den tyska industrin befinner sig inte i en tillfällig kris. Det vi ser är en strukturell avindustrialisering av Tyskland.

Men energin är bara en del av den tyska industrikrisen. Hela den ekonomiska modell som länge bar den tyska industrin har mer eller mindre eliminerats. Under decennier kunde Tyskland luta sig mot billig rysk gas, amerikanska säkerhetsgarantier och en växande kinesisk marknad för tyska exportvaror, inte minst bilar. I dag är alla tre förutsättningarna ett minne blott.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har produktionen i Tysklands energiintensiva industri fallit med 15,2 procent. För industrin som helhet är nedgången 9,5 procent och de energiintensiva branscherna har förlorat drygt 53 000 arbetstillfällen. Den tyska bilindustrin, en framgångssaga som tog sin början efter andra världskriget, kämpar nu för sin överlevnad.

De stora vinster som den tyska bilindustrin har kammat hem på den kinesiska marknaden under 2000-talet har enligt flera bedömare dolt begynnande strukturella svagheter. Volkswagen är ett tydligt exempel. Dess koncernchef Oliver Blume har nyligen uppgett att vinstmarginalen för 2026 sjunkit till omkring 1 procent, vilket är en katastrof.

– Volkswagen har haft för stor kostym i flera år, men den lönsamma exporten till Kina gjorde det möjligt att skjuta reformerna framför sig. Nu tvingas man till panikåtgärder, konstaterar Erik Thyselius, som driver nyhetsbrevet ”Tysklandskollen”.

Volkswagen planerar nu stora personalnedskärningar och fabriksstängningar, vilket har mött hårt motstånd från fackförbundet IG Metall. Under parollen ”Zukunft statt Kahlschlag” – framtid i stället för nedskärningar – har anställda demonstrerat mot planerna.

För ekonomen Frondel är utvecklingen större än en vanlig konjunkturnedgång:

– Den tyska industrin, och särskilt den energiintensiva, befinner sig inte i en tillfällig kris. Det vi ser är en strukturell avindustrialisering av Tyskland.

Han betonar samtidigt att den tyska industrikrisen inte bara beror på dyrare energi. Tyskland har också en extremt tung byråkrati, höga arbetskraftskostnader och allvarlig brist på kvalificerad arbetskraft.

I början av juli 2026 presenterade förbundskansler Friedrich Merz ett stort reformpaket för att häva Tysklands stagnation och försöka minska det växande stödet för det högerradikala partiet Alternative für Deutschland (AfD).

Förslaget innehåller skattesänkningar för arbetare, försök att lätta upp byråkratin och sjukregler som ska stramas åt. Samtidigt vill man göra om pensionssystemet enligt svensk modell.

Hittills har strategin misslyckats. I delstatsvalen i september vann AfD jordskredssegrar i två delstater på CDU:s bekostnad. Merz kallade resultaten en fullständig katastrof.

Hans reformpaket har inte heller slagit rot hos gemene man i Tyskland. – Tyskarna är skeptiska till stora reformer. Länge trodde man att den gamla ekonomiska modellen skulle fortsätta fungera. Nu måste Merz förändra ett system som inte längre levererar, samtidigt som väljarna inte vill ha de reformer som krävs, säger Erik Thyselius.

Parallellt finns det tecken på att den tyska ekonomin återhämtar sig. Enligt det tyska industriförbundet BDI:s (Bundesverband der Deutschen Industrie) senaste prognos landar tillväxten på 1 procent 2026, efter flera år med minustillväxt. Men BDI levererar en brasklapp: ”Det är främst statliga utgifter för infrastruktur och försvar som driver tillväxten, medan de privata investeringarna fortsätter att vara svaga”, uppger organisationens vd Tanja Gönner.

Lena Sellgren, chefekonom på Business Sweden, reste nyligen runt i Tyskland och träffade företag och industrier. – Krisinsikten finns där. Både politiken och näringslivet vet vad som behöver göras. Men samtidigt finns en jättestor politisk utmaning i att faktiskt få igenom de reformer som behövs.

Även Sellgren betonar att energipolitiken bara är en del av Tysklands problem. Landet behöver investeringar i infrastruktur, digitalisering och AI, samtidigt som produktiviteten måste öka. Men hon ser också tecken på att den negativa utvecklingen kan vara på väg att vända. Merzregeringen har avsatt ett särskilt investeringspaket på 500 miljarder euro under tolv år och vill få fart på näringslivets investeringar. Konjunktursignalerna från Tyskland ser relativt ljusa ut.

– Både tjänstesektorn och framför allt industrin ligger över 50-strecket i inköpsindex, vilket indikerar expansion. Vi ser alltså en återhämtning som sakta-liga har inletts, men det är självklart för tidigt att säga att den är bestående, säger Sellgren.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Mer av

Martin Berg

Läs vidare inom Samhälle