Man blir inte avbegåvad

Sociologen Roland Paulsen har i höst gett ut en hyllad bok med titeln Avbegåvad. Titeln låter förstå att något har funnits och sedan tagits bort, att någon har berövats sina förmågor av någon annan. Läsaren anar därmed ett konstruktivistiskt tankegods i filosofen Rousseaus efterföljd. På 1700-talet formulerade denne: ”Människan föds fri men är överallt i bojor.” I stället för att låta människan blomstra fördärvar samhället henne med sina trånga fållor och begränsningar.

Tillhör man inte denna skolbildning anser man snarare att det goda för människan är just att inlemmas i samhället och gå från vildhet till myndighet, från barnslighet till behärskning, från självupptagenhet till ansvarstagande.

Men rousseauan ser en normativ beskrivning av detta slag som sinnebilden för borgerlig och auktoritär konformism. Rousseauanens på en gång individualistiska och antiindividualistiska synsätt har i vårt land gått segrande fram genom pedagogiken, kulturlivet och universiteten. Livet och tillvaron betraktas då som något synnerligen dynamiskt och beskrivs hellre som rörelse än som tillstånd. Världen är ett verb, inte ett adjektiv som beskriver och spärrar in. Sålunda avbegåvas, rasifieras och könas vi. Vi är inte, vi blir, eller görs. Någon annan riktar sina (fientliga) handlingar mot det sårbara subjektet.

Fastän åskådningen alltså utgör vårt kulturradikala samhälles själva epicentrum har detta epicentrum självförståelsen hos en revolutionär cell. Skälet är att anhängarna anser att den verkliga makten finns hos den kapitalistiska världsordningen på nyliberal, rasistisk och kolonial grund, en ordning som predikar frihet samtidigt som den påtvingar folk en tillvaro de inte är gjorda för.

I sin genombrottsbok Vi bara lyder (2015) riktades Roland Paulsens civilisationskritik mot normerna och lagarna kring arbete. Lönearbete, menade han i eftersvallet av den borgerliga regeringens stränga arbetslinje, är inte en given ordning, utan en godtycklig konvention, en disciplinerande regim som vanställer människor, leder oss bort från det vi helst vill och in i själsdödande underkastelse under krafter som utnyttjar oss. Många nickade bifall och samtalen om allmän medborgarlön tog fart.

Den konstruktivistiska filosofin förkastar tron på en orubblig struktur med naturliga logiker vilka människan har att utgå från och förhålla sig till. Allt som är kunde enligt konstruktivisterna vara på ett annat sätt, men inte bara ett annat sätt, utan på vilket sätt som helst, hopfogat utifrån viljan och goda värderingar. Människan är så att säga inte underställd någonting utöver sin hämmande tro att världen är på ett visst sätt. Den tron, dess språkliga och institutionella uttryck, föresätter sig konstruktivisten att exponera och avslöja.

En god värdering är exempelvis frihet. Men i vårt system, där vi tvingas arbeta för att klara oss och dessutom arbeta med sådant som bestäms av vad andra vill, av andras efterfrågan, är individen definitionsmässigt ofri, emedan frihet är att känna sig fri. Följaktligen är systemet ofritt och tvingande.

Tvång är här uppenbarligen något väsensskilt från det som vardagsförnuftet förstår som tvång, och dess verkan är subtil. Det här tvånget stympar och förvanskar människans mänsklighet samtidigt som det får henne att tro att hon inte är värd bättre.

En av de patenterade metoderna hos denna typ av samhällstänkande är att likställa utfall med avsikt. Det som blir är också systemets önskan, något som får Paulsen att ogenerat hävda att ”en av skolans viktigaste funktioner är att stämpla vissa barn som smarta och andra som dumma – det vill säga att avbegåva”.

En motsvarighet till detta tänkande skulle vara att en forskare undersöker fenomenet idrott. Med empirisk ovedersäglighet noteras att många idrottare drabbas av skador, varpå forskaren proklamerar att ett av idrottens främsta syften är att utövarna ska skada sig.

Bägge påståendena är uppenbart orimliga, både som värdering av kausalitet och som beskrivning av psykologisk intention. Men så är också rimlighet något som konstruktivisten förkastar, ty rimlighet kräver en måttstock utanför diskursen, att man anser att det finns en fast verklighet där saker och ting är beskaffade på ett visst sätt. Rimlighet är sålunda ett System-ord på så sätt att ordet hänvisar till, och så att säga resignerar inför, en verklighet som är naturligt sammansatt och därför inte går att rucka på. För konstruktivisten finns drömmar och värderingar – i vänstertappning jämlikhet, kärlek, medkänsla med de svaga, i nihilistisk högertappning långt bistrare saker – men aldrig rimlighet eller orimlighet.

Greppet att likställa utfall med intention tillhör lärans mer betydande absurditeter. Det mänskliga samhället är en ytterst komplex väv som saknar centralplanering. Att då låta påskina att uppmätta datapunkter inne i väven utgör systemets uttänkta mål och viljestyrda design, är djupt ohederligt. Vad man blankt struntar i är att den samhällsordning man riktar sin udd mot faktiskt inte utgår från mål och utfall, och inte äger en önskad design. Den utgår från principer, under vilkas hägn individer formar sina liv, varvid ett utfall uppstår som det inte är säkert att någon är nöjd med. Men ska man angripa Systemet måste man angripa principerna som utgör det, inte resultatet av dem.

Ty det blir rakt av vilseledande att angripa en ordning grundad i principer som vore den grundad i mål, och sedan hävda att det som sker är vad Systemet vill ska ske, annars hade systemformgivarna skapat något annat. Ändå pågår detta oegentliga angrepp konstant, och metoden driver forskare och kommentatorer att exempelvis beskriva hur olika grupper i fria samhällen inte når samma resultat, vilket de raskt tolkar som bevis för att dessa samhällen grundas i förtryck och orättvisa. Och när alla inte klarar skolan med bravur tolkas det som att sortering är skolans mening. Med andra ord: målkonflikter mellan önskvärda ting existerar inte i konstruktivistens värld. Trolleri är lärans bas.

Förvisso föreligger inga intellektuella hinder för att hävda att ordningen vi lever under är så deformerande att vi borde omintetgöra den. Däremot föreligger intellektuella hinder för att göra gällande att man kan sätta ihop en samhällsbuffé med enbart godsaker. Val har konsekvenser. Går man inte med på det laborerar man med en människa som aldrig har funnits, vilket är lika oseriöst som det är grundläggande i det konstruktivistiska synsättet: Människan är icke, utan skapas.

I enlighet med den övertygelsen leder Roland Paulsen i bevis, genom oräkneliga hänvisningar till bekräftande studier och förkastande av andra studier, att individen föds med oändlig potential, för att sedan steg för steg ”avbegåvas” av institutionerna: familjen, omgivningen, skolan, arbetsplatserna, lagarna, normerna, språket och förväntningarna. Under återstoden av livet kröker hon sedan rygg inför propagandan som hävdar att de framgångsrika genom sin intelligens har förtjänat sin plats.

Jag delar Paulsens kritik av dem som håller intelligens för något lättfångat och exakt som svarar mot en siffra. Intelligens är en abstraktion, det vill säga sammansatt av olika delar och aspekter, inte sällan undflyende. Likväl finns det fog för även den abstraktionen. Något existerar inne i människorna som svarar mot ordet och det vi menar med det.

Men av respekt för osäkerheten och laddningen kring ämnet hör man så gott som aldrig respektabla personer i Sverige tala om intelligens på det föraktfulla, rasbiologiska och statiska sätt som Roland Paulsen lägger stor möda på att vederlägga.

Oaktat den världsåskådning som Paulsen låter vägleda sitt tänkande rymmer hans bok starka gestaltningar av den egna uppväxten i en familj som prövade lyckan som getbönder i Yttermalung. Gripande och med övertygande konkretion skildrar han hur ett sensibelt barn påverkas psykiskt och i sina skolprestationer av den nedbrytande oron för föräldrarnas dåliga ekonomi.

Hur ett samhälle skulle organiseras där myndiga vuxna kan leva på det sätt som faller dem in utan att det föreligger någon efterfrågan på tjänsterna, hör dock trollerikonsten till.