Den framlidne professorn i idrottshistoria Jan Lindroth hävdade att man kan förstå idrott på två sätt. Antingen som ett område med en egen inre logik, där föreningar, ledare och aktiva själva formar verksamheten, eller som en avspegling av samhället. Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan.
Den svenska idrottsrörelsen började växa fram som en av flera folkrörelser under slutet av 1800-talet. Tidigare hade organiserad idrott främst varit något som studenter, borgare och militärer ägnade sig åt, men från 1880-talet kom tränings- och tävlingsaktiviteter att spridas till allt bredare folklager.
Det är därför inte underligt att idrottsrörelsen började tilldra sig politiskt intresse. Redan 1921 tillsattes den första idrottsutredningen, som året därpå kom fram till att statligt stöd till idrottens främjande var motiverat.
År 1957 presenterades utredningen Idrotten och samhället, där det offentliga fortfarande i första hand betraktades som en möjlig understödjare av idrott på de platser där idrottsrörelsens egna resurser inte räckte till. Men tecken fanns även på en mer aktiv idrottspolitik – utredningen föreslog också stöd till föreningar och anläggningar med det uttalade syftet att stärka möjligheterna för fler att delta.
Idrottsrörelsens självständighet betonades, men stödet hade redan börjat förknippas med statliga syften och kontroll. Denna kontroll var dock främst ekonomisk, i form av redovisning och revision, snarare än mål- och resultatinriktad.
Drygt ett decennium senare hade utvecklingen accelererat. År 1969 kom betänkandet Idrott åt alla, enligt vilket idrotten inte längre bara skulle understödjas punktvis utan med politikens hjälp göras tillgänglig för alla. Kommunerna fick en tydligare roll i att bygga och driva anläggningar där barn, studenter, funktionshindrade och resurssvaga grupper alla hade praktisk möjlighet att idrotta.
Idrotten beskrevs fortfarande som fri och av staten obunden. Samtidigt förhöll sig staten inte neutral när det gällde idrottens organisationer. Riksidrottsförbundet (RF), som bildades 1903 av fristående företrädare för idrottsrörelsen för att samla och organisera svensk idrott, gavs en central roll i fördelningen och beredningen av statsstödet. Det innebar att riksdagen stärkte RF:s ställning gentemot organisationer utanför förbundet – inte minst Korpen och Friluftsfrämjandet. Staten blev på så vis en form av kungamakare i organiseringen av svensk idrott. Så länge idrottsrörelsen ansågs ta samhällsansvar såg politikerna dock inget behov av större kontroll. Från 1970-talet började den föreningsdemokratiska organisationsformen därtill tillskrivas ett starkare egenvärde.
Från slutet av 1980-talet hade däremot den svenska statsförvaltningen börjat ställas om från en mer traditionell regel- och detaljstyrning mot mål- och resultatstyrning, ofta förknippad med new public management. Denna styrningsmodell kom med tiden också att överföras till relationen mellan staten och de organisationer som mottog offentliga bidrag. Det centrala var inte längre att verksamheten drevs på ett visst sätt, utan att den uppnådde politiskt önskvärda mål.
Det finns tecken på att själva rörelsen ibland vill annat än staten.
År 1996 års idrottsutredning var ett tydligt uttryck för just denna förändring. I direktiven efterfrågade regeringen tydligare mål och uppföljning för stödet. I slutbetänkandet formulerades också att idrottsrörelsens verksamhet bör främja ”jämställdhet och integration”. Ett typiskt exempel på hur det fick genomslag i praktiken är hur IFK Linköping Basket under två år kring millennieskiftet mottog sammanlagt 360 000 kronor i offentligt stöd för att kombinera basketverksamhet med uttalade mål om integration och folkhälsa – bland annat genom särskilda rekryteringsinsatser riktade till ungdomar med invandrarbakgrund. Projektpengar från det offentliga blev på så sätt implicita incitament att utforma den ideella idrottsrörelsen på ett visst sätt. Riksidrottsförbundet drev samtidigt jämställdhetsprojektet Tjejer på arenan.
I en av utredningens expertessäer beskrev Jan Lindroth tävlingsidrottens organisation, prestationsmätning och framstegstro som nära förbundna med det industrisamhälle som vi höll på att lämna för kunskapssamhället. Han frågade sig om tävlingsidrotten helt enkelt skulle komma att bli omodern i ett postindustriellt samhälle, medan han ansåg att motionsidrotten låg mer i linje med framtidens postmateriella värderingar.
Här är det frestande att se ett tidsdokument. Fukuyamas tes om ”historiens slut” hade bara några år tidigare fångat en tidsanda där de stora ideologiska och kollektiva konflikterna tycktes vara på väg att förlora sin kraft. Detta till förmån för ett mer individualistiskt samhälle präglat av frihet, välstånd och självförverkligande. Mot den bakgrunden blir Lindroths fråga begriplig: om tävlingsidrotten speglade industrisamhällets kamp, kollektiva motsättningar och framstegstro, så kunde motionsidrotten framstå som bättre anpassad till en framtid där individens välbefinnande står i centrum.
Efter millennieskiftet blev förskjutningen mot en idrottsrörelse med ett allt tydligare formulerat samhällsuppdrag ännu mer påtaglig. I 2008 års idrottsbetänkande var en uttalad ambition att utvärdera stödets effekter, föreslå indikatorer och tydligare precisera vad staten vill uppnå. RF ska behålla stor frihet att själv bestämma hur de statliga målen ska realiseras, men förväntas mäta, redovisa och administrera på ett sätt som påminner om offentlig förvaltning.
Här ligger idrottsrörelsens nuvarande dilemma. Precis som tidigare drar den stor nytta av offentliga medel – exakt hur mycket är svårt att veta; det är uppdelat i statliga pengar till Riksidrottsförbundet, kommunala föreningsbidrag och subventionerade avgifter till idrottsanläggningar samt projektbidrag från exempelvis Allmänna arvsfonden. Samtidigt har idrottsrörelsen i allt större utsträckning kommit att behöva legitimera det offentliga stödet genom sin förmåga att bidra till politiskt formulerade samhällsmål snarare än genom sin egen rätt att som folkrörelse formulera vad idrotten är till för.
Det finns tecken på att själva rörelsen ibland vill annat än staten. I Ungdomsbarometern 2025 uppgav 53 procent av de föreningsidrottande ungdomarna att tävling var viktigt i deras idrottsutövande. Det kan ställas mot den linje som RF drev under 2010-talet, där tävlingens rangordnande och selekterande inslag inom barn- och ungdomsidrotten tonades ned. RF konstaterade självt 2016 att förändringarna av förbundens barn- och ungdomsverksamhet, framför allt tävlingssystemen, ofta hade genomförts trots internt motstånd.
Den idrottsliga utvecklingen under 2010-talet ligger inte långt från den politiska retorik som var vanlig under samma tid, ofta formulerad som att människor eller grupper inte skulle ”ställas mot varandra”. Analogin bör inte drivas för långt men rymmer alltjämt en semantisk likhet: tävlingsidrotten bygger definitionsmässigt på att individer eller lag ställs mot varandra.
För idrotten, precis som för andra delar av det bidragsberoende civilsamhället, är motsättningen tydlig. Staten vill inte styra folkrörelsens verksamhet, men ställer samtidigt allt tydligare krav på professionalitet, redovisning och vilka samhällsvärden de offentliga medlen ska främja. Samtidigt vill den räkna hem folkrörelsens frivillighet, demokratiska organisationsform och låga kostnader.
Frågan är hur många ideella ledare som i längden vill bära det uppdraget.
