När studenter mäter kvalitet

Ett nytt inslag (!) är att man istället för ”förutsättningar och processer” utvärderat resultaten – genom att granska hur väl studenterna når målen i motsvarande examensbeskrivningar.

I Aktuellt 25/4 kunde man se en debatt mellan utbildningsminister Björklund och Camilla Georgsson, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, där man är kritisk mot att mäta kvaliteten genom att se till resultat. Här vi ser typiska tecken på den förödande rådande mentaliteten. Enligt Georgsson är problemet att ”man därigenom missar många viktiga aspekter, bland annat studenternas egen åsikt om utbildningen”. Björklund kontrade med att ”när man är student på en utbildning så har man inte fullt ut förmågan att se om den håller rätt vetenskaplig kvalitet” varpå Georgsson svarar att studenten visst kan bedöma både utbildningens kvalitet och föreläsarens kompetens.

Och studenternas ”egen åsikt” om utbildningen behöver givetvis inte alls ha med prestation eller resultat att göra (annars hade man ju varit överens i studion). Om man tror att man kan mäta kvaliteten på utbildningen till exempel genom att fråga: ”Vad tycker du om kursen i ordinära differentialekvationer?” får man räkna med svar som: ”Den var kass, det var för lite fokus på hur vi kände oss som människor och för mycket fokus på differentialoperatorerna, det var avhumaniserande och kränkande.”

JAG ÄR SJÄLV HÄRDAD EFTER ATT ha undervisat studenter i över tio år. Det måste påpekas att de flesta studenter har en bra inställning och jobbar hårt för att lyckas. Kanske är man inom matematiken är förskonad från diverse destruktiva influenser. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta åt de tecken på tidsandan som man ändå stöter på med jämna mellanrum. Ett år var det studenter som krävde en garanti i förväg att de skulle klara tentan om de lade åtta timmar om dagen på kursen eftersom det i kurskatalogen stod att den motsvarade heltid.

Ett annat år var det en grupp förstaårsstudenter som efter första föreläsningen tågade mot mig med bestämda steg med den flera kilo tunga kursboken och proklamerade: ”Vi räknar med att klara den här kursen utan ett behöva öppna boken.” Krav på att per automatik bli godkänd för åtta timmars arbetsdag och krav på att klara kursen utan att öppna boken – det är ord och inga visor.

Jag kan bara minnas en gång när den nya mentaliteten visat sig gynnsam. Det var när jag hade en grupp lärarstudenter som var fulla av visdom och uppror i sinnet efter sin första termin på Lärarhögskolan. ”De har sagt till oss på Lärarhögskolan att det är en del av vår pedagogiska utbildning att ifrågasätta allt ni gör här”, var det första jag fick höra. Ifrågasätt på ni, svarade jag, det är bara bra att ifrågasätta ett matematiskt bevis, då måste vi gå igenom varje tankesteg ni ifrågasätter och förstå hur allt leder fram till en sats, och om ni inte gillar det ändå kanske ni kan tänka ut ett alternativt bevis till satsen. Det blev en givande termin, och lärarstudenternas ifrågasättandeprocess ledde faktiskt till att de utvecklade ett genuint intresse för matematik – det var en vinn-vinn-situation. Ibland har man tur och kan utnyttja rådande trender, även om de är befängda.