Den nya tidens otidigheter

Bokstäverna var olika stora, från pyttesmå till enorma, och där fanns symboler som säkert betydde något för avsändaren, men som var obegripliga för läsaren.

Nuförtiden får man bara brev från dem som är för gamla för att ha bemästrat internet, och de är utan undantag hövliga. Tokarna och råskällarna har gått över till elektroniska medier för att skicka sina skrivelser, och de verkar ha ökat ofantligt i antal.

Jag är den förste att erkänna att jag ofta uttrycker mina idéer, som inte alla instämmer i, på ett rättframt sätt, och därför förväntar mig mothugg. Mer förvånande är att ett antal professorer, för det mesta amerikanska och i vissa fall framstående, verkar mer benägna att ta till otidigheter än argument.

När jag till exempel hävdade att George Bernard Shaw, den framstående dramatikern och Ibsens lärjunge, var ohjälpligt och arrogant okunnig i medicinska frågor (som Ibsen förvisso inte var, tvärtom), eftersom han kallade Pasteur och Lister för bluffar samtidigt som han trodde på dr Jägers absurda yllesystem, fick jag som svar ett vulgärt och grovt formulerat meddelande från en framstående amerikansk professor, och specialist på Shaw. Faktum är att jag hade citerat källorna exakt, men professorn nedlät sig inte att påtala på vilken punkt jag hade fel. Han öste bara glåpord över mig.

på den tiden när det skrevs brev med märkligt färgat bläck fick jag aldrig oförskämda brev från akademiker; min fråga är därför om internet bara gör det möjligt för vresiga och ohyfsade människor att ventilera sina känslor, eller om det främjar sådana känslor genom att göra det möjligt för människor att ventilera dem. Fanns all denna galla före internet, och är i så fall möjligheten att enkelt få ventilera den till psykologiskt gagn för de gallsprängda? Eller är det tvärtom så att de enkla ventilationsmöjligheterna leder till allt större produktion av galla?

En analog fråga ställdes på 1960- och 70-talet, nämligen om det ökande våld som visades på teve och i andra kanaler fungerade som rening från eller stimulans för våldsamma böjelser. Våld var som varet i en böld, som på ett eller annat sätt måste komma ut. De flesta tecken (som emellertid aldrig är definitiva) pekar på att våld på teve, om man har vuxit upp med det, ökar ens våldsbenägenhet. Och på samma sätt menar jag att oförskämdheter blir en vana som man hänger sig åt ju mer man hänger sig åt den.

Denna vana har dessutom en inbyggd tendens att stegras, och leder till en kapprustning i oförskämdheter. Processen är tydlig i de kommentarer som följer på artiklar publicerade på nätet. Först förolämpar någon författaren till den ursprungliga artikeln, sedan förolämpar någon förolämparen, sedan förolämpar någon den som förolämpat förolämparen… För att ändra metaforen en smula: de verbala kloa-kernas slussar har öppnats.

I Storbritannien, där regeringen uppträder alltmer auktoritärt, har detta blivit en viktig fråga. Landets största bombare-av-främmande-länder-för-deras-eget-bästa, förre premiärministern Tony Blair, fick igenom en lag som gör det brottsligt att publicera grovt kränkande kommentarer i elektroniska medier: så nu ägnar sig polisen åt att spåra upp elaka kommentarer snarare än att jaga rånare och inbrottstjuvar. Och folk sätts i fängelse inte för vad de gör, utan för vad de säger.