Euron och idealismen

Jag överdriver inte. På 1990-talet framställde holländska anhängare av Europaprojektet en politisk annons som lät förstå att motståndare mot en alltmer omfattande union var positiva till Auschwitz och Srebrenica.

Att vara för euron är däremot moraliskt uppbyggligt. På en och samma gång kan man presentera sig som förespråkare för fred, samarbete och ömsesidig förståelse.

Vem vill inte vara en god människa hellre än en ond människa? Att stödja EU har blivit 2000-talets motsvarighet till religion. Att inte betyga unionen sin vördnad visar att man är ondskefull.

Jag hade inget att invända mot det synsättet förrän euron uppfanns. För människor som försöker undfly arvet efter fascismen i Västeuropa, fascismen och kommunismen i Östeuropa och de små men smutsiga diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland i Sydeuropa, var EU verkligen en frälsning.

Det sämsta som eu gjorde var att ta den idealism och de förhoppningar om en bättre värld som Europas folk kom bärande på och kasta bort dem på en grym och ohanterlig valutaunion. Efterhand som elitens experiment att påtvinga de europeiska folken en tvångströja skapar allt större elände undrar jag hur länge den gängse synen att EU är en välgörande institution kommer att bestå – särskilt inom den europeiska vänstern.

Att försvara euron förblir tills vidare ståndpunkten bland i övrigt sansade människor inom mitten-vänstern. Senast när jag var i Paris sänkte sig en besvärad tystnad över rummet när jag kritiserade den. Mina tvivel förvandlade mig automatiskt till en högertok, kanske nyfascist. Jag har talat med grekiska vänsterpolitiker som bekämpade överstarnas diktatur under 1970-talet, och som fortfarande inte kan erkänna att det europeiska projekt de såg som en välsignelse nu har blivit en förbannelse.

Deras tro kan knappast förbli bestående. Ur ett vänsterperspektiv går euron högerns ärenden. Eurozonen förvägrar länder möjligheten att devalvera sin valuta eller öka efterfrågan via sedelpressen. Det enda alternativ den erbjuder sina svagare medlemmar är ”inre devalvering”. De måste minska arbetarnas löner och skära ned på sin välfärdsstat för att återställa konkurrenskraften. Med andra ord: Eurozonen river upp de skyddsnät som europeiska socialdemokrater i ett århundrade kämpat för att uppnå, allt i solidaritetens och utvecklingens namn.

Ungdomsarbetslösheten i Grekland ligger på 64 procent. I Spanien finns två miljoner hushåll där samtliga familjemedlemmar saknar arbete. När den regionala regeringen i Andalusien försökte hindra bankerna från att utmäta bostäder, förklarade EU-kommissionen att de kanske bröt mot villkoren för EMU:s räddningspaket för de spanska bankerna. ”Om det är så, är det inte värt att vara en del av Europa”, sade José Antonio Grinan, Andalusiens socialistledare.

Det mest riskabla ögonblicket för EU lär komma när andra ledare till vänster om mitten senkommet drar samma slutsats. Den europeiska vänstern är för tillfället inte stark, men den har fortfarande stor kapacitet att moralisera och fördöma. Fram till nu har den stöttat det europeiska projektet med religiös glöd. Snart misstänker jag att samma glöd kommer att vändas mot det.