Fördömda sanning

Jag drar mig till minnes när jag skrev en forskarförberedande uppsats. I inledningen författade jag en programförklaring och räknade upp vilka kategorier och grupper jag ingick i. Kvinna, vit, västerländsk var några av dem. Läsaren skulle därmed bli medvetandegjord om perspektivet var den kluriga tanken.

Den dåvarande biskopen i Stockholm, tillika professorn i Nya testamentets exegetik, Krister Stendahl spände roat ögonen i mig och frågade: ”Så, du tror att du är på den säkra sidan nu?” Det var där och då jag började misstänka att det var något grunt och lurt med teorierna.

Idag präglas kurslitteratur och diskurs i ännu högre grad än då av frågor om perspektiv, normkritik och identitet. Det är viktigt att kunna tänka ”utanför boxen”. Men, som en student uttryckte det: ”Man måste ju ha något i boxen först.”

Pisaresultaten visar att baskunskaperna är på glid. Att boxen, som behöver fyllas på med grundläggande kunskap, skakas om av teorier som ifrågasätter det vetenskapliga arbetets grundvalar och förmedlar en kraftigt relativistisk syn på kunskap, är bekymmersamt.

Teoribildningen har förgrovat vad vetenskaplig sanning egentligen handlar om, nämligen att pröva och falsifiera sina hypoteser och att, vanvördigt uttryckt, killyour darlings. Generation efter generation får istället lära sig att allt til syvende og sidst kokar ned till mantrat ”det beror på hur man ser det”.

Naturligtvis är det riktigt att det beror på hur man ser det. Men inte utifrån ett tomrum, utan för att det finns en stabil utgångspunkt. Utgångspunkten i det moderna tänkandet är att det går att avgöra vad som är rimligt och sannolikt och vad som inte är det.

Avskaffandet av sanningen och införandet av identitetsideologin har varit framgångsrikt. I Sverige påverkas samhällsdebatt, politik och den offentliga självförståelsen av dessa teoriers världsbild och människosyn.

Människor låses in i identiteter och grupptillhörigheter. Normkritiken tar sig uttryck i att personer väljs till uppdrag utifrån sitt ursprung eller sin tillhörighet. Att ha en mörk hudfärg, tillhöra en annan kultur än ”majoritetskulturen” eller vara kvinna innebär således att personen förväntas ha en specifik uppsättning egenskaper. Hon eller han ska vara en representant för en grupp med kollektiva särdrag.

Så när kulturdepartementet förra året gav Rättviseförmedlingen i uppdrag att ta fram en normkritisk urvalslista på personer lämpliga för utnämning till statliga uppdrag var det ett exempel på hur teorierna kommit att genomsyra samhällskroppen.

Det finns flera tankemässiga kullerbyttor i de postmoderna och postkoloniala byggena.

Å ena sidan menar förespråkarna att identitet är något en människa skapar, konstruerar, och som är föränderlig. Men å den andra betraktas grupptillhörigheten som en essens, som något givet och stabilt.

Identitetsideologin präglas i själva verket av samma essentialistiska tänkande som teorierna säger sig ta avstånd ifrån: ”Den andre” ska verkligen vara ”den andre” och inte bli lik ”den förste”. Orientalism är en företeelse som ges möjlighet att leva vidare genom en sådan förståelse. Det postkoloniala synsättet lider av samma glidning mellan konstruktion och essens.

Det västerländska tolkningsföreträde som den postkoloniala teorin säger sig bekämpa finns i själva verket inbyggt i den egna utgångspunkten. Teorin är därmed ytterst västerländskt självupptagen i sin fixering vid de egna tillkortakommandena.

I huvudsak är det en västerländsk företeelse att göra upp med slaveri, förtryck och maktrelationer. Uppgörelsen med den egna historien och självkritik är sprungna ur det emancipatoriska upplysningsprojektet.

Men för de frälsta gör det antagligen inte så mycket att teorierna innehåller motsägelser. Konsekvens och motsägelsefrihet är ju släkt med den fördömda sanningen.