Tack för ditt perspektiv

Programmet speglar samtiden, inte minst får lyssnaren genom floran av programledare en snabbkurs i vad som är den rätta sidan i den rådande samhällsdiskursen. En del programledare tar sig an åsiktskorrigeringens uppgift mer nitiskt än andra. Det ska i sammanhanget inte glömmas bort att Dagens Nyheter i december 2012 avslöjade att Ring P 1-redaktionerna den hösten hade fått direktiv från programledningen om att registrera de inringandes åsikter, religionstillhörighet och även sjukdomar. Den telefondatabas som samlade lyssnarnas namn, ålder och bostadsadress gjordes således om till något helt annat. Åsiktsregistreringen kritiserades såväl internt som externt, men försvarades av många redaktionschefer. Just denna aktuella morgon reagerade jag på det sistnämnda sättet när Ring P 1 dragit igång. I fåtöljen och med tekoppen i handen lyssnade jag till en man som beskrev villkoren för landets bönder under och efter sommarens torka. Mina djur kommer att behöva nödslaktas och det blir brist på svenskt kött och riskerar att bli det på livsmedel i landet, slog han fast. Lantbrukaren redogjorde ingående för kostnader och foderförsörjning. Lyssnaren kunde låta tankarna vandra till vad som hände i motsvarande situation i vårt land för hundra år sedan: Människor svalt. De funderingarna tvärnitade dock när programledaren avslutade samtalet med orden ”Tack för ditt perspektiv!”. De fyra orden ringar in vårt lands, vår samtids, ja, vår västerländska civilisations problem: Allt har med den urvattnade postmodernismen förvandlats till perspektiv. Fakta har blivit ett perspektiv bland andra. Torkan och nödslakten är en berättelse, din berättelse, ditt perspektiv. Tack för ditt perspektiv! Nästa, tack! Till dessa fyra ord kan vi även härleda Sveriges bristande beredskap vad gäller en del av statens kärnuppgifter, en brist som funnits under decennier. När fakta uppfattas som ett perspektiv bland andra glider den riktiga verkligheten undan som fötter på en blöt, algig sten. De personliga berättelserna och perspektiven har blivit den samhälleliga sökmotorn för att beskriva och adressera problem. Det är därför vår beredskap på för många områden inte fungerar tillfredsställande: Tidsandan har skapat en no-go-zon för att nyktert tala om statens kärnfunktioner. Frågor, svar och kommunikation blir kryddade med känslor. De raka beskrivningarna av verkligheten och av de åtgärder som är nödvändiga betraktas som hårda och svårsmälta för en befolkning van vid ständig tillförsel av sockrade beten. Inom alla samhälleliga sektorer härskar för stor portion subjektivitet, mänskliga vinklar och berättelser med känslomässiga ingångar. Det har till och med gått så långt att de så kallade hårda frågorna, som beredskap baserad på fakta och åtgärdsplaner grundade på kunskap och beprövad erfarenhet, har kommit att politiseras och betraktas som ”höger”, istället för som samhällsbärande. En demokratisk stats fundament byggs inte på perspektiv, berättelser och känslor. Folksamlingarna som längs vägarna hyllade de raska polska brandmän som kom till vår hjälp under sommarens bränder är en illustration till den insikten. I skarpt läge behöver du en person som släcker bränder och planerar för din och landets livsmedelsförsörjning. De enda krafter som på lång sikt kan komma att flytta fram sina positioner genom att perspektivretoriken och subjektiviteten breder ut sig och skymmer sikten – och konturerna av att ett bord är ett bord och inget annat – är de som vill underminera existensen av nationalstater och har som mål att skapa kaos. Det sker ett utdraget uppvaknande i Sverige efter Estoniakatastrofen, tsunamin, terrorattentat, säkerhetsläckaget från Transportstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB:s, broschyr om kris och krig, omfattande skogsbränder och nödslakt. Sverige är inte så förberett som vårt land borde vara och måste vara. Vi behöver en nationell omskolning där ordet ”perspektiv” och frågan ”Hur känns det?” är bannlysta. Kanske kan programledarna i Ring P 1 göra en insats?