Monsieur le Président

Men låt mig först påpeka att jag är en vän av den europeiska gemenskapen och – i huvudsak – av EU, så att inga oklarheter råder på de punkterna. Jag går rakt på sak: Ert brev har en viss bombastisk ton, samtidigt som det är defensivt och vädjande. Kanske har det varit er tanke. Möjligen följer det av att ni försökt anpassa tonläget till en spännvidd av skilda kulturella kontexter. Men här i Sverige är vi inte vana vid politiska företrädare som tilltalar oss på det sättet. Sedan mycket länge regerar du-reformen här och svenska politiker kan klä sig i jeans eller tajts på sammanträdena. Och ministrar har dreadlocks. Detta innebär dock inte att det ej finns hierarkier i mitt land, utan enbart att de är mindre synliga. För vi gör skillnad på folk och folk även i Sverige, alla du-reformer, platta organisationer, jämställdhetsintegreringar och certifieringar till trots. Men i berättelsen om vårt fosterland tycker vi om bilden av oss själva som mer moraliskt framgångsrika och framsynta än andra. Ni får ursäkta, men ni borde nog ha strukit formuleringen ”Vi kan inte vara sömngångare i ett kraftlöst Europa”. Det var väl ändå onödigt dystopiskt? Populistiskt rentav. Jag noterar att ni vid upprepade tillfällen talar om sådant ni vill förbjuda. Ni vill förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet, eftersom respekten för individen är grundvalen för vår civilisation, skriver ni. Men vem drar gränsen mellan kritik och hat? Vem tillges tolkningsföreträdet? Herr president, ni vill förbjuda politiska partier i Europa som finansieras av främmande makt samt förbjuda de företag som skadar våra strategiska intressen och våra grundläggande värderingar. Förbudsförslagen genererar en djup tjärn av tolkningsfrågor och hyllmeter av gränsdragningsproblem. Er uppfattning att EU ska inrätta en byrå för skydd av demokratierna, förstår jag som ett uttryck för att ni själv inser den problematiken och den eventuella kollisionen med, precis: våra värderingar. Men när politiker börjar tala om byråer som ska skydda demokratin väcks hos mig, som är uppvuxen under kalla kriget, illavarslande associationer. Monsieur le Président, ni förstår säkert vart jag vill komma. Ert EU är sannerligen ett Stor-EU, ett omfattande transnationellt organ. De som inför folkomröstningen i mitt land 1994 påpekade den potentiella utvecklingen mot ett EU som omspänner fler och fler av ländernas nationella angelägenheter anklagades för att sprida skrämselpropaganda. Det tål att tänkas på såhär tjugofem år senare. Ni glömmer dessutom, eller vet möjligen inte, att Sverige alltid vill vara bäst i klassen. Vi läser och efterlever det EU beslutar och implementerar till punkt och pricka. Är det ett Stor-EU som ligger i korten, vill vi vara detta EU:s mönsterelev. Som ni kan föreställa er blir det hela mycket vidsträckt och genomgripande. Ni skriver, naturligtvis, om brexit. Jag omfamnar de bestämda uppfattningarna att britterna inte är några idioter samt att de politiker som behandlar dem som sådana riskerar att behöva se sig själva i skrattspegeln. William Shakespeares, Jane Austens och Winstons Churchills landsmän och landsmaninnor uppskattar knappast att bli tilltalade som trotsiga barn som ska lockas och hotas. Herr president, Konferens för Europa kallar ni det nya organ som ska peka ut de nödvändiga förändringarna för EU:s frihet, skydd och framsteg. Ni vill höra en rad representanter för att kunna sätta kurs med rätt färdplan. Bland annat ämnar ni ge religiösa och andliga samfund inflytande. Nu börjar det brännas, monsieur Macron. Vilka religiösa ledare är det ni har i åtanke? Vem utser dem och hur får de sina mandat? Vad har de egentligen för mandat? Här vill jag, avslutningsvis, sända med en uppmaning: Se upp med religiösa ledares kravlistor när EU:s framtida politiska utveckling mejlas fram. Deras krav och uppfattningar kan nämligen nära den polarisering jag tror ni är ute efter att motverka. Leve Europa!