Ett famlande i blindo

Under en utlandsresa nyligen påmindes jag om hur extremt pedagogiskt det svenska samhället är. När högtalarmeddelandena på tågen uteblir och inga informationsskyltar om insekter och fåglar möter en vid skogsbrynet, när den enda läsningen på mjölkpaketen är en saklig innehållsförteckning och man plötsligt själv får tolka konstverken på museets väggar – då går det med full kraft upp för en hur omgivna av skyltar och tips, råd och förslag vi i Sverige egentligen lever. Hur staten och det privata näringslivet tävlar i nitet att informera, upplysa och – för att använda ett verb i tiden – underlätta för oss.

”Går det ens längre att samsas runt ett gemensamt projekt? Eller har vi redan glidit isär för mycket?”

I rätt dos och på rätt plats är vårt pedagogiska nit ett värdefullt drag. När jag reser i Sverige bläddrar jag gärna i de allestädes närvarande broschyrerna för att lära mig mer om allt från naturreservat till kyrkohistoria. Ändå är det något som skaver. För trots all information och upplysning kan vi kan ju inte komma överens om den grundläggande frågan om vilket land vi egentligen lever i. Är Sverige en humanitär stormakt eller en europeisk no go-zon? Ett moraliskt föregångsland eller en enda stor urspårad fritidsgård? Det är dispyter som därtill har gett internationella återklanger. Det har funnits debattörer som önskat att vi skulle sluta tala om bilder av verkligheten och istället börja tala om verkligheten i sig. Det är lättare sagt än gjort.

Frågan är om vi inte tvärtom lider en skriande brist på en övergripande metafor för vårt gemensamma samhällsbygge. För det duger inte att säga att var och en kan definiera Sverige lite som man själv vill. Den svenska lagstiftningen räcker som sammanhållande grund, invänder en del. Men ett land måste ändå vara något mer än en samling juridiska paragrafer, det blir uppenbart inte minst när rättssystemet sätts under så hård press som hos oss.

Idén om folkhemmet var den mest inflytelserika svenska politiska metaforen under förra seklet. Mot den fanns en hel del att invända, men den var åtminstone något att ta spjärn mot, invända mot eller gå i dialog med. Några år efter millennieskiftet gjorde Göran Persson ett tappert men mindre framgångsrikt försök att uppdatera denna metafor till ”det gröna folkhemmet”. Nu famlar vi mest i blindo. Oavsett om vi är vänster eller höger tycks vi ha svårt att fixera vårt eget land med blicken. Det är frustrerande för alla inblandade – inte minst för de nya medborgare som kämpar med att orientera sig i det ännu okända sammanhanget.

Problemen inom integrationsområdet har gjort det allt svårare att i normativt mångkulturell anda beskriva Sverige som en sorts färgglad mosaik. En möjlig utgångspunkt skulle dock kunna vara att utgå ifrån vad nationen inte kan vara. Här var justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) något på spåren i en intervju för några år sedan, i samband med införandet av den lagstiftning som sade att den som fick avslag på sin asylansökan inte längre hade rätt till bidrag och bostad. Sverige, menade Johansson, kan inte bli ”ett hotell där man får betalt för att bo”. Han hade förstås rätt; inte heller vårt land kan drivas som ett hotell som ledningen har lämnat vind för våg och där gästerna checkar in och ut som de själva vill.

Om inte folkhem eller hotell – så vad? Med tanke på hur Sverige på område efter område skiljer ut sig i det europeiska sammanhanget, både genom sin moderna historia och genom sina samtida vägval, ligger det nära till hands att beskriva Sverige som en ö. Med öbornas halsstarriga solipsism har vi trott att internationaliseringen kunde ske på våra villkor. Därför denna yrvakenhet inför allt från hedersvåld och gängskjutningar till återvändande IS-soldater.

Men en bättre metafor än ön för att beskriva det samtida Sverige är kanske arkipelagen, som i sin tur består av ett system av mindre öar eller enheter. Ändå finns det en klar begränsning också med denna bild – den är ju bara beskrivningen av ett tillstånd. För att bli giltig måste en nationell metafor rymma både koordinaterna till den plats som vi befinner oss på och vägen som leder vidare och ut ur den. Den får inte bygga på önsketänkande eller välvilja – utan på självkritik och realism. Men någon sådan övergripande metafor finns inte idag. Den nuvarande regeringen och de regeringsalternativ som tornar upp sig ter sig alla bräckliga, inte bara på grund av det parlamentariska läget, utan för att de samtliga tycks ha svårt att staka ut en gemensam samhällsvision. Och över allt svävar naturligtvis den oroande frågan: Går det ens längre att samsas runt ett gemensamt projekt? Eller har vi redan glidit isär för mycket?

Klart är att vi under överskådlig tid lär fortsätta att famla i blindo – i en sorts landsomfattande dimma där varken bortförklaringar eller desinformation saknas, en dimma som bara tycks tätna. Det vi till att börja med skulle behöva är förmodligen en nationell upplysningskampanj i den civiliserande konsten att vara oense kring dessa frågor; en gravt försummad färdighet hos oss, som inte desto mindre lär bli central framöver. För vi befinner oss numera på väglöst territorium. Det sprakar i de kortslutna högtalarsystemen. Kanske är detta presentationstavlan som borde möta den som ankommer till våra gränser: ”Välkommen till Sverige. Vi återkommer när vi har mer information.”