Ett angrepp på Diligensen

Guy de Maupassant (1850–93) skrev cirka 300 noveller. Många av dem finns på svenska i olika volymer. I mitt bibliotek har jag till exempel ett urval som Teddy Brunius gjorde 1950, Allouma och andra noveller, med olika översättare, bland dem Sigfrid Siwertz.

En annan författare som översatte Maupassant var Hjalmar Söderberg. Han utgav 1927 Huset Tellier, som innehåller nio noveller. Då hade Söderberg sedan länge slutat att skriva romaner, för att istället ägna sig åt religionshistoriska arbeten. Han intresserade sig dock tidigt för fransmannen. Som 22-åring skrev han 1892 i Nyaste Kristianstadsbladet en artikel som detaljerat beskrev Maupassants nyligen genomförda självmordsförsök. Man får nog säga att pressetiken har gått framåt sedan den tiden.

Nu har ytterligare en volym med Maupassanttexter utkommit, Fettpärlan och andra berättelser (Bakhåll), i översättning av Marie Berthelius. Förutom titelnovellen innehåller boken bland annat ”Ett Parisäventyr”. Där reser en landsortsfru till den franska huvudstaden i förhoppningen att uppleva synden. I ”Ånger” börjar en äldre ungkarl ana att han för 30 år sedan missade sitt livs möjlighet till en kärleksrelation. I ”Olivlunden” blir en kyrkoherde uppsökt av en obehaglig, kriminell luffare, som visar sig vara hans okände son.

Det är i allt väsentligt en utmärkt volym. En skönhetsfläck är dock att Berthelius i efterordet angriper regissören John Ford, en polemik som grundar sig i ett vanligt förekommande missförstånd.

Fords Diligensen (1939) är ett centralt verk i filmhistorien. Det betraktas som den första moderna västernfilmen och innebar John Waynes genombrott som skådespelare. Därefter samarbetade Ford och Wayne i en rad fina filmer, som Indianöverfallet vid Fort Apache, The Quiet Man, The Searchers och Mannen som sköt Liberty Valence. Orson Welles såg Diligensen otaliga gånger innan han regisserade Citizen Kane och brukade lyfta fram Ford som en förebild. När han fick en fråga om sina favoritregissörer sade Welles att han föredrog de gamla mästarna, ”by which I mean John Ford, John Ford and John Ford”.

Manuset till Diligensen bygger på en novell av Ernest Haycox. Långt senare uppgav Ford att filmen även var inspirerad av Fettpärlan. Detta påstående har ifrågasatts av Fordexperter. Förvisso finns det vissa ytliga likheter mellan Fords och Maupassants verk, också i Fettpärlan färdas ett antal personer i en diligens. I båda verken är en av huvudpersonerna en prostituerad kvinna, som till en början blir utfrusen av de övriga passagerarna. (I novellen är hon något överviktig, vilket förklarar hennes öknamn.) Men där upphör också i stort sett likheterna. Handlingen i de två styckena är helt olika, Fettpärlan utspelar sig under fransk-tyska kriget 1870–71.

Ända upprepas ofta påståendet att Diligensen skulle vara en filmatisering av Fettpärlan, och denna uppfattning riskerar att förstöra upplevelsen av verket. När Diligensen sändes i SVT 1986 skrev Svenska Dagbladets kritiker Hans Schiller en nedlåtande kommentar till filmen, som han menade inte längre borde räknas som en klassiker: ”Medan de Maupassants novell är en bitter satir över borgerlighetens hyckleri blir Fords version mer en sentimental moralitet.” Och i samma anda skriver Berthelius: ”När man studerar några av tiotalet filmatiseringar inspirerade av Fettpärlan, är det upprörande att konstatera hur Maupassants samhällskritik har förvridits […] Ford tar sig så stora friheter gentemot originaltexten att nästan ingenting känns igen av ramberättelsen.”

Det är lite märkligt att Berthelius inte ifrågasätter att Fords film skulle utgå från Maupassant, trots de stora skillnader hon noterar. Det är väl sannolikt att hon skulle ha uppskattat Diligensen mer om hon hade tittat på den utan förutfattade meningar.

Både Maupassant och Ford var mästare inom sina genrer. Den förre var en av världslitteraturens bästa novellister, den senare en av 1900-talets främsta filmregissörer. Men det finns ingen anledning att jämföra dem med varandra.