Vårda din trädgård

Dieter Wieland (f. 1937) skulle egentligen ha studerat arkitektur för Richard Neutra i Kalifornien, men vände i sista stund på klacken och stannade i Tyskland. ”Vad ska en sån som jag göra i ett land där det inte finns några barockkyrkor?” frågade han sig själv. Istället kom han så småningom att bli en av Tysklands främsta dokumentärfilmare.

Då Wieland häromåret fyllde åttio firades han grundligt i tyska medier, inte minst Bayerischer Rundfunk där han verkat större delen av livet. I november såg man ytterligare anledning att uppmärksamma Wieland, då programserien Unter unserem Himmel – där han bidragit med många avsnitt – firade femtio år. Och visst finns det anledning att utnyttja varje tillfälle att lyfta fram denne filmskapare.

Hans filmer är ofta ett mellanting mellan naturfilmer och kulturhistoria. ”Jag är en ögonmänniska”, har han själv sagt, ”och mina ögon lider när kvalitet går förlorad.” Sedan 1970-talet har han därför dokumenterat kulturlandskapets förstörelse, i synnerhet i Bayern. De handlar om allt från hotade medeltidskyrkor till livet i alpernas skogar. Wieland har beskrivits som en ”ilsken poet” och mycket ligger i det: de ofta elegiska filmerna präglas av måleriskt vackra bilder, ett långsamt tempo där de som intervjuas får tala till punkt och Wielands egen nästan drömska röst som mjukar upp de ofta skarpa formuleringarna.

Udden riktas mot kortsiktighet, profitjakt och likgiltighet som leder till förstörelse av ett landskap som är förutsättning för kultur, för kontinuitet och för ett gemensamt minne. Men Wieland har en annan utgångspunkt än de typiska miljöaktivisterna. ”Jag har alltid försökt väcka kärlek”, sade han då han tog emot Lessingpriset för kritik 2016. Nyckelbudskapet är: Ta ansvar, ta hand om, förvalta. I en av sina mest kända dokumentärfilmer, Grün kaputt, uppmanar han till en större omsorg om den egna trädgården. Den som lär sig ta ansvar för en liten bit land kan också ta ansvar för en större, menar han.

Det poetiska anslaget, bildningen, blicken mot de viktiga detaljerna, den vårdande ansatsen och något obestämt lyriskt i tonen är alla saker som kan få en att tycka att Wieland påminner lite om vår egen Sten Selander, poeten, kritikern och akademiledamoten som också var Naturskyddsföreningens ordförande i mer än tio år.