Från mobil triumf till bilskam

Med massbilismens genombrott revolutionerades människans möjligheter att transportera sig vart hon ville när hon ville. Rörelsen hade visserligen börjat redan med den serietillverkade cykeln som slog igenom i slutet på 1800-talet, men med bilens segertåg i början och mitten av 1900-talet syntes möjligheterna närapå oändliga. Transporter, rena nöjesresor och karriärmöjligheter som tidigare varit förbehållna det rika fåtalet blev nu uppnåeliga för i princip alla. Det går nästan inte att underskatta bilens påverkan på samhällsutvecklingen från Henry Fords lansering av ”Model-T” till Elon Musks eldrivna Tesla.

I en tid präglad av klimatångest och civilisationskritik är den här delen av bilismens historia kraftigt nedtonad, för att inte säga laddad. Den moraliskt riktiga berättelsen lyder att bilen tar för mycket plats, släpper ut för mycket avgaser och kräver för mycket infrastruktur. Äger du en bil bör du därför tänka till både en och två gånger innan du sätter dig bakom ratten. Kort sagt: en av modernitetens främsta symboler har, ironiskt nog, blivit omodern.

”Transporter, rena nöjesresor och karriärmöjligheter som tidigare varit förbehållna det rika fåtalet blev nu uppnåeliga för i princip alla.”

Fast det där är ju inte riktigt sant. Sedan flera år tillbaka ökar intresset bland unga att skaffa körkort och före pandemin var 2019 ett rekordår för nybilsförsäljningen. Utvecklingen mot renare och bättre motorer går framåt med stormsteg för varje år. Ukaserna från huvudstädernas kultur- och ledarredaktioner om bilens tvivelaktighet verkar inte bekomma medborgarna.

Därför är det synd att bilen nästan enkom ramas in som ett problem av våra institutioner. Det senaste exemplet är Länsstyrelserna som kritiserar Trafikverket för att ta för stor hänsyn till bilismen i deras rapport om framtida väg- och järnvägsbyggen. Bilismen måste minska, inte öka om klimatmålen ska nås. Folk ska resa tätt, tillsammans och effektivt, menar byråkraterna. I denna vision spelar bilen ingen smickrande roll.   

Samma odynamiska och negativa syn på bilen möter den som läser en del annonser för färdiga och planerade hyresprojekt i huvudstadsregionen:

”(Namn på fastighetsbolag) följer Stockholms stads mål och riktlinjer om parkeringar för bilar i området. Hela Stockholm arbetar för ett minskat bilberoende och i kollektivtrafiknära lägen byggs det med (sic) få parkeringsplatser för bilar.”

Alltså: bilen ska inte bara ställas hemma. Den ska helst inte få stå någonstans. Att Miljöpartiet i Stockholm inte har mycket till övers för bilismen är förvisso ingen nyhet.

Men börjar också bilbranschen tvivla på sin egen produkt? I en av Volvos senaste kampanjer är budskapet att ”gatorna tillhör cyklister och fotgängare” (Resumé 12/11-20). Hänsynsfullt mot omgivningen absolut, och det vore särdeles korkat att börja veva mot att Volvo arbetar för ökad trafiksäkerhet. Problemet är att Volvo implicit erkänner problemformuleringen om att bilismen i sig är någonting negativt.

”Bilar borde anpassa sig till städer och de människor som bor i dem, snarare än tvärtom”, säger copywritern bakom kampanjen till Resumé. Att det skulle vara möjligt att anpassa städerna för både bilar och gångtrafikanter verkar inte vara någon aktuell tankefigur. Kampen om stadens utrymme är således ett nollsummespel, där bilen är den ständiga boven i dramat.

Mycket har hänt sedan Volvos bensinosande reklamkampanjer från 1980-talet. Var det bättre förr? Nja, men Volvo bad i alla fall inte om ursäkt för sin existens. I längden spelar sådant också roll.