”Slakt!”, varnade Jan Scherman för redan veckor innan betänkandet presenterats. I Aftonbladet oroar sig Karin Petterson över att en av de ”bärande väggarna” i svensk demokrati ska falla in om kommitténs förslag blir verklighet (en beskrivning som, om den vore sann, skulle innebära att svensk demokrati har betydligt större problem än att SVT inte får fortsätta producera innehåll på Tiktok).

DN:s Björn Wiman är något försiktigare då han ser framför sig att public service riskerar att duka under i ett slags sotdöd snarare än ”den brutala slakt” som drabbade danska DR för ett antal år sedan (ett beslut som föranleddes av år av otaliga skandaler och kostnadshärvor inom det danska public servicebolaget).

Någon ”sotdöd” är det så klart inte tal om. Än mindre ”slakt”. Tvärtom framstår beredningens förslag om att det inledande året höja medelstilldelningen från dagens två till tre procent för att sedan gå ned till två igen och, slutligen, år 2031–33 till en procent som väl försiktigt.

De som med emfas ser varje initiativ till att söka effektivisera public service i syfte att frigöra resurser till relevant och intressant journalistik som hot mot demokratin, borde ta sig en funderare på vad det var som föranledde att politikerna kunde ta fram storsläggan i Danmark.

I Tyskland, där de tre public servicebolagen (ARD, ZDF och Deutschlandradio) tillsammans får in hisnande 10 miljarder euro per år, har flera skandaler kring astronomiska chefslöner och pampfasoner öppnat för en ytterst legitim kritik kring vad tittarnas pengar går till. Brittiska BBC tog 2022 sammanlagt in 5,33 miljarder pund från TV-licenser och sändningsrättigheter till program världen över. Debatten om vad det brittiska programbolaget borde göra och för hur mycket pengar har rasat sedan Thatchers dagar (minst).

En sak som BBC varit föredömliga inom är metoden med vilken man utvärderat det egna innehållet. Genom åren beställdes flera rapporter av dåvarande BBC Governors och senare BBC Trust (motsvarigheterna till den svenska Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR). Utvärderingarna tog sig an alltifrån programbolagets bevakning av bland annat Israel-Palestinakonflikten (2005), näringslivets villkor (2007) och EU (2005).

Den mest omfattande rapporten publicerades 2007 (From Seesaw to Wagonwheel…) och handlade om hur BBC skulle förhålla sig till begreppet opartiskhet i ett (då) modernt medielandskap.

Beredningens skrivelse om att ”…En forskningsstudie bör genomföras för att på ett övergripande och kunskapsinriktat sätt belysa villkoret om opartiskhet…” (s. 28) lovar därför gott. Kanske är det rentav mot Storbritannien man har blickat?  

Man kan självklart ha invändningar om att det inte går att utvärdera ett hantverk som journalistik i positivistisk anda (om än att det går utmärkt att bedöma hur opartiskt, eller partiskt, ett ämne har skildrats genom att analysera bulken av samtliga nyhetsvinklar inom ett givet ämne och given mätperiod) och att beslutet om vem eller vilka som externt ska göra utvärderingarna öppnar upp för ännu en nivå av politisering.

Poängen är att en fällning av ett enskilt inslag i Granskningsnämnden säger ganska lite, eller rättare sagt ingenting, om hur rapporteringen av ett ämne i stort ser ut. Att mäta partiledarnas talartid är också det ett alldeles för trubbigt verktyg för slå fast att ett programbolags nyhetsbevakning är opartisk eller ej.

Om kommitténs arbete skulle leda till att innehåll i public service bolagen kunde utvärderas på ett någorlunda metodiskt sätt vore därför mycket vunnet.