Sänk axlarna i public service-debatten

Är det bara jag som har svårt att förstå den ilskna kritiken från Jan Scherman i DN mot Moderaternas mediepolitiska rapport? Att hans nya passion är att försvara SVT/SR/UR-systemet mot allt vad förändringar heter må vara en sak, men handskas han inte litet lättsinnigt och rentav självdestruktivt med argumenten?

M vill ha en bredare och mer ambitiös granskning av kraven på opartiskhet och saklighet än vad dagens översyn genom Granskningsnämnden kan ge. Nämnden synar bara enskilda inslag och anlägger inget helhetsperspektiv. Det verkar vara en utmärkt idé att komplettera den utvärderingen med externa analyser. I den bästa av alla världar skulle det redan ske på initiativ av universitet och högskolor, men tyvärr befinner vi oss inte där.

M-förslaget innebär att bolagen ska hålla sig med en sorts internrevisorer, som kan se till att det genomförs undersökningar och i den mediepolitiska rapporten föreslås att dessa ska rekryteras av Förvaltningsstiftelsen (som är ägare till de tre aktuella mediebolagen). Scherman är mycket missnöjd med detta. Förvaltningsstiftelsens styrelseledamöter tillsätts ju av regeringen. ”Alltså blir det staten som utser de nya bolagsrevisorerna.” Politisering! Den välbekanta refrängen ”Ungern och Polen” skrivs inte ut i Schermans inlägg men på undertexten är inte att ta miste.

Fast, vänta, Granskningsnämndens ledamöter utses ju av regeringen! Och det är redan i dag så att styrelserna i programbolagen SVT, SR och UR tillsätts av den av regeringen utsedda styrelsen i Förvaltningsstiftelsen och att dessa styrelser i sin tur utser verkställande direktörer, som i sin tur utser hela företagsledningar.För mig förefaller detta vara ett betydligt kraftfullare maktmedel än att få utse några lägre tjänstemän som ska ha i uppgift att beställa forskningsrapporter. Vad Scherman i realiteten skriver är att SVT, SR och UR redan är farligt politiserade, vilket förefaller vara att göra de frihetstörstande bolagen en björntjänst.

Public service-debatten skulle tjäna på att fler sänkte axlarna. Någon sorts statlig kontakt kommer alltid att finnas i ett statligt beslutat och organiserat system. Undantaget skulle möjligen vara om skattebetalarna gav bolagen några hundra miljarder i gåva så att de kunde leva på avkastningen, men det vet jag inte om ens Scherman vill se. Det viktiga är att statsmakten inte är inne och rotar i enskilda program och den saken är redan reglerad i grundlag. Det mesta i övrigt – profil i grova drag, helt nya verksamhetsfält, anslagsnivå osv – både kan och bör vara föremål för gammal vanlig politisk debatt.