Konservatismen spirar i Frankrike

I min ungdom övervägde jag att doktorera i politisk historia – eller mer specifikt på fransk konservatism under 1900-talet. Emellertid hade en avhandling om fransk konservatism i Sverige på 1970-talet sannolikt tagits emot med en gäspning, inte minst då akademin vid denna tid var präglad av marxismens idéer. Läget var liknande också i Frankrike. Idag, fem decennier senare, kan däremot en motreaktion ses.

De intellektuella som under efterkrigstiden spelat en styrande roll i franskt tänkande var ofta uttalade marxister, som Jean-Paul Sartre. Kring general Charles de Gaulle som styrde landet 1958–69 formades en kader av politiker och höga statstjänstemän, akademiker och författare som hade deltagit aktivt i befrielsen av Frankrike från den tyska ockupationen. De försvarade den starka staten och slöt upp bakom traditionella franska värderingar. de Gaulle själv var resultatet av en strängt katolsk, konservativ uppfostran. Men alla gaullister var inte höger. Tvärtom riktades den kritiska udden ofta från vänster mot de grupper som anslutit sig till Vichyregimens ideal under marskalk Philippe Pétains ledning. Samtidigt drogs en tydlig linje mot kommunisterna.

Majrevolten 1968 fick en avgörande betydelse i Frankrike. En form av vänster med progressiva värderingar kom att alltmer dominera under den senare delen av 1900-talet. Katolska kyrkans ställning som en enande faktor försvagades gradvis, samtidigt som skolan och universiteten radikaliserades. Medierna beskrev världen alltmer utifrån vänsterns perspektiv. Under åren med socialisten François Mitterrand som president (1981–95) skulle drömmarna om en radikal, ny tid förverkligas. Företag och banker skulle socialiseras och rättspolitiken demokratiseras. Mitterrand försökte också att avskaffa privatskolorna. Det mesta genomfördes aldrig: en stor del av borgerligheten vägrade. Men med tiden blev ändå samhällsperspektiven alltmer progressiva.

Det sågs som positivt av de flesta. De styrande var i färd med att genomföra ett gigantiskt projekt för ökad demokrati, ökat välstånd och minskade spänningar mellan människor. Ett Frankrike som var tänkt att präglas av mer människokärlek och ökad respekt mellan olika samhällsklasser. Vem hade kunnat tro att det samhället skulle leda till sämre materiella villkor för merparten av medborgarna? Vem hade kunnat ana att öppna gränser för invandrare från de forna kolonierna skulle leda till nya problem?

Idag har det vänt. Medborgarna är förbittrade mot staten och mot politikerna. Optimism har bytts mot pessimism. Välfärdsreformer rullas tillbaka utan att kunna hindra att ett redan gigantiskt budgetunderskott når än högre nivåer. Den gamla skiljelinjen mellan höger och extremhöger har blivit allt svårare att dra då även ledande politiker inom den republikanska högern tänker sig ett brett högerblock för att besegra mittens och vänsterns politiska ledare.

Marine le Pens och hennes kronprins Jordan Bardellas populistiska högerparti Rassemblement National lockar breda folkliga grupper. Samtidigt radikaliseras vänstern och stärker sin ställning bland invandrare och medelklass. Den välbeställda medelklassen i storstäderna anser fortfarande att Frankrike bör styras av de idéer som präglat de tidigare dominerande partierna. Resten av befolkningen tycker inte det.

Denna höst har spänningen ökat ytterligare. Emmanuel Macron har redan historiskt låga opinionssiffror. Han har också blivit en ensam man i det politiska etablissemanget, sedan han upplöste nationalförsamlingen förra sommaren och i nyvalet förlorade sin parlamentariska majoritet. Därefter har tre av hans premiärministrar tvingats att avgå. Hans projekt i den politiska mitten har förlorat trovärdighet.

Frankrike präglas av ett kulturkrig där väns­terns progressiva värdegrund dominerar, särskilt i den akademiska världen, medan en intellek­tuell höger gör framsteg och blir kända via socia­­la medier. Det har författaren Eugenie Bastié beskrivit, bland annat i La guerre des idées (Idéernas krig) där hon visar att högerlutande intellektuella med bakgrund inom vänstern skräms av en samhällsutveckling som försvagar den västerländska kulturens ställning.

Eugène Bastié är också publicist på den konservativa morgontidningen Le Figaro och leder dess återkommande, timslånga tv-sändningar med ämnen som ”Vilken är Frankrikes själ?”, ”Liberalism och konservatism” eller ”Revolutionen, igår och idag”. Här medverkar konservativa intellektuella som får göra självständiga analyser av samhällsutvecklingen.

Den franska nya högern är mångfasetterad. Den har förlorat sin pariastämpel trots att den radikala vänstern fortsatt försöker moraliskt svärta ner sina ideologiska motståndare.

En ledande konservativ tänkare är Mathieu Bock-Côté, född och uppvuxen i Quebec men idag främst verksam i den franska samhällsdebatten utifrån sina perspektiv som främst är sociologens. Han förekommer flitigt som skribent och gäst i nyhetskanalen CNews flera gånger i veckan och har en stor publik. Han skriver också böcker, senast Le totalitarisme sans le goulag (Totalitarismen utan gulag). Bock-Côté hämtar näring ur Västerlandets klassiska filosofi med rötter hos Aristoteles och är präglad av upplysningstidens idéer på 1700-talet.

Han riktar skarp kritik mot de avarter som han ser i det moderna västerländska samhället. Tvärtemot allt officiellt tal om att Frankrike är en levande demokrati med en generös yttrandefrihet ser han hur negativa drag utvecklas. Vänsterradikala företrädare inom politiken, delar av den offentliga sektorn, medier och kultur hotar mångfalden, hävdar han, och beskriver hur en ny form av totalitarism fått växa fram. Den har inget att göra med polisbrutalitet och fångläger. Dess verktyg är istället moraliska fördömanden och försöken att begränsa möjligheterna för den opposition som försvarar klassiska västerländska värderingar och ifrågasätter identitetspolitik och wokeism. Han ser hur det progressiva samhällets företrädare skrämmer människor att alltmer anpassa sig till tidsandan och till att sluta tänka fritt.

Mathieu Bock-Côté citerar i detta sammanhang den franske filosofen Alexis de Tocqueville. Denne liberal med konservativa drag iakttog det moderna väst växa fram i Amerika i början av 1800-talet. Så här citeras han i Bock-Côtés bok: ”Ledaren för ett land hotar dig inte längre med döden om du inte tänker som jag. Du är tvärtom fri att tänka som jag. Allt som omger dig kommer du att behålla, också ditt liv. Du kommer däremot att bli en främling bland oss. Du förlorar rätten att vara en del av vår mänskliga gemenskap.”

Den franska högern, såväl den politiska som den samhällsfilosofiska, omfattar ett brett spektrum. Förutom företrädare för Bock-Côtés konservatism finns de som står för en liberal-konservativ riktning, bland annat den erkända författaren och debattören Laetitia Strauch-Bonart. Andra, som Natacha Polony eller Michel Onfray, är del av en så kallad suveränistisk rörelse med rötterna snarare i en vänster som förenat social rättvisa och kritik av globaliseringen med angrepp på en elit som de anser har förlorat kontakten med breda folkliga grupper i samhället.

Utmärkande för alla dessa är, trots olikheterna, ett grundläggande försvar av den västerländska civilisationen. En annan politisk filosof, med rötter inom vänstern – den tidigare trotskisten Alain Finkielkraut – ägnar sig åt att på ett konservativt vis angripa det franska skolsystem som enligt hans mening inte längre vårdar ämnen som historia, fransk litteratur och filosofi.

Den franska högern, både i politiken och i samhällsdebatten, har som en reaktion på de samhällsproblem som tornat upp sig i landet, stärkts. I detta nya skede ser de konservativa det som sin uppgift att stärka den klassiska kulturen och utmana vänsterns drömmar om en gränslös relativism och individualism. 

Läs mer av Tomas Lindbom på hans blogg, Lindbom på franska – nyheter om politik och kultur.