Katarina Barrling, Krönika

Katarina Barrling

När blev vuxna människor så infantila?

Foto: Shutterstock

Vi lever i ett samhälle där barn förväntas bete sig som vuxna – medan vuxna i hög grad beter sig som barn.

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Årets julklapp är en vuxenleksak. Det har väckt en del syrliga kommentarer, men här finns en god tanke, och att bejaka det lekfulla är inte ett tecken på omognad utan på liv. Inför förra julen förespråkade jag på denna sida fler gungor, och jag skriver gärna under på att det finns en mening bortom det gravallvarliga. Så långt ett utmärkt val av julklappskommittén, även om jag förstås hade hoppats på gungan.

Men det finns ett men. Problemet uppstår när vuxna flyr ansvar i lekens namn. Själva ordet ”vuxenleksak” stärker intrycket av vuxna som en invasiv art som breder ut sig i barndomens känsliga biotop. Det handlar om samhälleliga strukturer, som få av oss (undertecknad inräknad) kommer undan.

Ta till exempel teknikens under. Det är vi vuxna som strösslar våra sms med allt skojigare emojis. De unga nöjer sig med ett stramt ”OK”. Det är knappt de ens sätter punkt. Möjligen tror de att punkt, semikolon och andra skiljetecken är ännu en grupp lustiga figurer som deras lekfulla föräldrar hittat på?

Och numera omges även en genomsnittlig 53-åring av diverse digitala föräldrafunktioner som påminner om att dricka vatten, ringa mamma eller stanna bilen för en kaffepaus. Rökraster verkar dock vara utrangerade, dem får man ta ansvar för själv. Det är möjligt att det i något led återfinns mänsklig hjärnaktivitet bakom allt detta, men säker kan man inte vara. Kanske är det via dessa välvilliga stödstrukturer som AI till slut tar över världen?

Vuxenvägran märks också i arbetslivet. ”Tack och lov att jag inte är chef”, brukar jag tänka när jag hör dem som är just detta berätta hur de dagligen brottas med uppdraget att få sina medarbetare att vilja arbeta. Utöver Excelblad och lönelistor behöver chefen numera ägna tid åt motivationsskapande åtgärder och förståelse för varje medarbetares personliga livssituation, inklusive ett generöst överseende med vederbörandes behov av att göra någonting annat än att arbeta, eller medarbeta för den delen.

För barnen är världen desto allvarligare: de tilldelas leklöshet i frihetens namn. Och ansvar.

Som om det inte vore nog tillkommer livsstilsinfantilismen. Vuxna har blivit som Ragnar i SVT:s gamla barnprogram Farbrorn som inte vill va’ stor. Att göra saker som hör det vuxna livet till kallas nervöst för att samla ”vuxenpoäng”, som om man behövde bifoga en ursäkt varje gång man berättar att man gift sig eller köpt en dammsugare.

För barnen är världen desto allvarligare: de tilldelas leklöshet i frihetens namn. Och ansvar. Det är som om vi tänkt att eftersom frihet är något så gott vill vi förse barn med mer av den än de bett om. Innan de kan gå eller tala lämnas de ensamt fria i sina digitala universum, med skärmen som enda sällskap. När de kommer till skolan blir de projektledare och förväntas hålla i sina egna utvecklingssamtal, medan lärare (eller ”mentor”) och förälder andäktigt lyssnar. Man behöver inte vara Jean-Paul Sartre för att inse att frihet också innebär ångest. Den läggs nu på barnen, i all välmening.

Enligt samma logik fick den (inledningsvis) 15-åriga Greta Thunberg bära den samlade mänsklighetens öde på sina axlar. Därmed kunde vi vuxna fortsätta leva ungefär som vi alltid gjort, om än med den förmildrande omständigheten att vi på flyget till Thailand uttryckte vårt stöd för Greta.

Det var ett tag sedan nu, men processen fortsätter. När detta skrivs diskuteras fängelsestraff för 13-åringar. Oavsett hur man betraktar åtgärden eller orsakerna till att barn som knappt lämnat mellanstadiet springer runt med pistoler och handgranater, kvarstår att det är vuxna som skapat en värld där de faktiskt gör det. Det är svårt att inte se världen i svart vissa dagar.

Och kanske är det ändå inte frihetsskapande att lämna blöjbarn ensamma i skärmvärlden, eller låta dem leda sina utvecklingssamtal.

Möjligen har vi i vår iver att distansera oss från preussiska uppfostransmodeller i spannet från Prussiluskan till biskop Vergérus skapat ett annat ont: ett samhälle som behandlar vuxna som barn och barn som vuxna. Det är också en helvetesvariant.

Så vuxenleksak eller ej, vad man framför allt skulle önska sig till jul vore en kungörelse om Årets barnjulklapp. Och då framför allt vad den inte är – en digital verksamhetsplan eller ett batteri av valmöjligheter. God jul! 

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

Läs vidare inom Krönika