Polis, polis, förvaltningskris

Vården i Sverige är inte bara ett av offentlighetens största utgiftsområden, det är också ett av de – för utomstående – mest förvirrande. Vilka politiska beslut leder till en välfungerande vård? Förutom tillräcklig finansiering står de flesta myndighetschefer och politiker handfallna.

Den svenska polisen har många likheter med vården. Det är ett stort utgiftsområde som utgör en av samhällets bärande pelare. Utan fungerande polis och vård börjar det oskrivna kontraktet mellan medborgarna och staten krackelera.

Recenserad bok

Polis. Så funkar det! (Inte) – Om omorganisation, 10 år och 100 miljarder senare

Hanne kjöller

Fri tanke (2025)

Med ojämna mellanrum genomförs dock stora organisatoriska reformer som sägs kunna ­förändra allt till det bättre. Dessa brukar antingen handla om centralisering eller decentralisering. Det är en sorts organisatorisk pendelrörelse. Under 1990-­talet decentraliserades exempelvis den svenska skolan, från staten till kommunerna. Under 2010-talet gick reformen i motsatt riktning för den svenska polisen. Båda ytterligheterna har sina fördelar och nackdelar. Nära händelsernas centrum, i anslutning till medborgarna, skapas yrkeserfarenhet, kontakter och kunskap. I centraliserade organisationer finns däremot överblick, resurshantering och stordriftsfördelar.

Vad den stora polisreformen, som Hanne Kjöller beskriver i sin bok, lovade var alltså fördelarna med centraliseringen. Dubbelarbete, onödiga stödfunktioner på flera platser och splittrade insatser skulle bort. Men istället kantrade det åt centraliseringens nackdelar. Några oväntade konsekvenser av reformen som Kjöller lyfter fram är att personal lånas mellan olika delar av myndigheten, ibland på bekostnad av lokala polisområden. Personal i yttre tjänst söker sig inåt, till den stora centralorganisationen med hyggligare arbetstider och bättre lön. Minskad autonomi för dem som jobbar närmast samhället i kombination med en större – inte mind­re – byråkratisk apparat åderlåter de platser som är i störst behov av kompetent personal.

Kan problemen lösas med mer pengar? Den åtgärden hjälper inte så mycket om resurserna ändå inte hamnar på rätt ställe, om arbetssätten och beslutsordningen inte fungerar. Eller som en polis som Kjöller citerar uttrycker saken: ”Det är inte en resursfråga längre, nu är vi bara dåliga.” Är det verkligen så illa? Myndigheten har fått mer personal och fler synliga poliser som faktiskt jobbar med att gripa kriminella. Trots det finns det numera kroniska problem med att utreda tillräckligt många brott. Mängdbrott faller mellan stolarna, går aldrig vidare i processen när utredningar läggs ned. Den så kallade lagföringsprocenten, det vill säga antalet utredda brott som klaras upp, har minskat mellan 2014 och 2023. Men är verkligen felet enbart den stora polisreformen? Så enkelt är det förstås inte, och Kjöller lämnar utrymme för att det finns många andra förklaringar. Men klart är att den utlovade effektiviseringen uteblev.

Utredningar läggs ned, ständigt. Inte för att det saknas bevis, även om det är det officiella skälet, utan på grund av bristfällig kapacitet att utreda. Riksrevisionen skriver 2023 att trots anslagsökningar och ”fler anställda och en genomgripande omorganisation har Polismyndighetens resultat i form av personuppklaringar försämrats”.

En av Kjöllers observationer som biter sig fast är att kritiker inom myndigheten flyttas åt sidan. Ja-sägare premieras. Det är något som känns igen från andra myndigheter, liksom företagsvärlden.

Polisens arbete sker förstås inte i ett vakuum. Sverige har förändrats de senaste decennierna. En utbredd organiserad brottslighet hör till vardagen. Välfärdsbrott, bedrägerier, mord, narkotikaförsäljning och utpressning bakas ihop till en enda stor härva av svårutredd kriminalitet. Polisen har behövt anpassa sig på kort tid. I en annan tid hade en misslyckad polisreform eller en som inte gjorde särskilt stor skillnad inte spelat lika stor roll. Men i det Sverige vi lever i nu måste polisen fungera.