Billström om hotet från koranbränningarna

Tobias Billströms sejour som utrikesminister blev inte längre än knappt två år, men dagarna var desto mer intensiva. Han beskriver dem stramt och sakligt i Skarpt läge. Boken är inte några brett upplagda memoarer – men efter alla år i politikens toppskikt bör Billström ha gott om stoff även till sådana – utan koncentrerar sig på tillvaron i och ute på resa från Arvfurstens palats.

Framställningen består av tre stora block: ett om det säkerhetspolitiska läget i vår del av världen, ett om Sveriges väg till medlemskap i Nato och ett framåtblickande om kommande prövningar och vad som bör göras härnäst. I mediebevakningen har man framför allt skjutit in sig på vad Billström har att säga om inrättandet av det nationella säkerhetsrådet och den nationella säkerhetsråd­givaren (bägge förkortade NSR). Föga förvånande, eftersom detta egentligen är den enda passage i boken som kan beskrivas som kritik av vad rege­ringen Kristersson haft för sig.

Recenserad bok

Skarpt läge

Tobias billström

albert bonniers förlag (2025)

Kritiken får dock sägas vara av det mildare slaget. Billström var positiv till att skapa ett NSR men menar att det hade varit bättre att göra chefen till politisk statssekreterare snarare än opolitisk ämbetsman. Dessutom manar han till mer konkretion i NSR:s arbete och varnar för att expandera institutionen alltför mycket. Det lär väcka måttligt med jubel i statsrådsberedningen, men som kniv i ryggen ter det sig högst beskedligt. Söker man efter nyheter tycker jag att interiörerna från ko­ranbrännandets 2023 är betydligt intressantare. Kommentarerna från turkiskt håll var ampra och många fruktade eller hoppades, allt efter läggning, att de allvarligt skulle skada Sveriges möjlighet att bli medlem i Nato. Till detta kom en laddad inrikespolitisk dimension med yviga utspel från inte minst SD-håll.

Men som Billström beskriver det hela var ingetdera det stora problemet. Det turkiska larmandet dämpades efter att president Erdoğan lyckats bli återvald i maj, och efter Natotoppmötet i Vilnius handlade Turkiets agerande inte om Sverige i sig utan om flygplansköp från USA. Inrikespolitiken förblev inrikespolitisk. ”Såvitt jag minns”, skriver Billström, var det ”ingen av mina internationella kontakter som reflekterade över den upphetsade debatten i Sverige”. Däremot reflekterade de – och mer än så – över själva koranbrännandet, och på många håll gjordes ingen nämnvärd distinktion mellan eldarna och regeringen. Brändes det kora­ner i Sverige måste väl de styrande vara med på noterna?

I början av juli nåddes UD av ett utkast till resolution från de muslimska ländernas samarbetsorganisation OIC, som gick ut på att samtliga 57 medlemsländer skulle bryta de diplomatiska förbindelserna med Sverige och inleda handelsbojkott. De ekonomiska följderna hade kunnat bli dramatiska och under sommaren fick diplomatins telefoner gå varma. Billström ringde runt till ministerkollegerna i OIC med budskap om hur svensk yttrandefrihet och polis fungerar och att det inte var till regeringens glädje som provokatörerna tände på.

Iran var pådrivande i OIC, och till sist gjorde en blandning av den svenska diplomatin och ett växande missnöje i många länder med att hetsas av mullorna i Teheran att stämningen lugnade sig och bojkotterna uteblev.

I Danmark gav man efter och stiftade lag mot att bränna heliga skrifter. Sverige nöjde sig med en utredning om ändringar i ordningslagen, som presenterades i fjol men mig veterligen ännu inte har fått praktiskt genomslag. Kombinationen av principfasthet och smidighet redde ut stormen rätt väl. Säkerhetsfrågorna ger boken dess samlande tema. Ryssland strävar efter att Europas gränstrakter ska vara fyllda av konflikter, vilket skapar uppgifter inte bara för Nato utan även för EU. Samtidigt varnar Billström för protektionism på det försvars­industriella området och talar för inkluderande avtal med Storbritannien.

Några råd specifikt för svensk del gäller ökade satsningar på säkerhet i Östersjön, inrättandet av ett finansiellt underrättelsecentrum, förbättrat skydd för Esrange och rekrytering av ukrainska officerare till Försvarshögskolan. Alltsammans nyktert och rimligt, som så mycket i denna bok.