Så satte Ukraina den ryska Svartahavsflottan ur spel

Före kriget i Ukraina var Rysslands Svartahavsflotta regionens obestridda härskare och ett nyckelinstrument för Moskvas maktprojektion. I dag har den gjorts funktionellt inaktiv i västra Svarta havet, till den grad att handelsfartyg kan anlöpa Odessa utan en tanke på att fronten går vid Cherson – mindre än tre timmar bort med bil. Den ryska flottan har tvingats retirera från sin huvudsakliga bas i Sevastopol och lidit stora förluster mot en motståndare som praktiskt taget saknar en konventionell flotta.

Hur kriget har utvecklats i Svarta havet borde ge Sverige anledning att fundera över vårt eget försvar. Försvarets materielverk håller i skrivande stund på att beställa nästa generations ytstridsfartyg, Luleå-klass. Utvecklingen har pågått sedan 2021 och första leverans är planerad till 2030. Med tanke på kriget i Svarta havet bör man verkligen fundera på om det här är väl investerade miljarder. Ska vi satsa stora resurser på försvarsmateriel som satts ur spel av teknikutvecklingen?

Under 2010-talet och fram till den 24 februari 2022 mottog Svartahavsflottan tre fregatter, sex konventionella attackubåtar och fyra mindre robotkorvetter. Dessa nya enheter lades till den flotta som redan var lokalt dominerande, centrerad kring missilkryssaren Moskva.

Den ukrainska flottan gick däremot in i 2022 som en skugga av sitt forna jag. Den hade aldrig återhämtat sig från annekteringen av Krim 2014, då Ukraina förlorade sin huvudsakliga flottbas i Sevastopol och därmed cirka 70 procent av sina fartyg, vilka antingen beslagtogs eller sänktes. Flottans personal krympte från 17 000 till 5 000. Den styrka som återstod var en liten, åldrande flotta helt oförmögen att utmana den ryska Svartahavsflottan i en konventionell, symmetrisk strid. Den bestod nästan helt av mindre patrull­båtar. Det största stridsfartyget och flaggskeppet, fregatten Hetman Sahaidachniy, var ett nästan 30 år gammalt fartyg som skulle komma att sänkas av sin egen besättning under invasionens första dagar för att förhindra att det tillfångatogs.

Den ryska militärledningen antog, på goda grunder, att Svartahavsflottan skulle ha fria händer att genomföra de mål som den tilldelades i regionen. Så skulle det dock inte bli.

Det ukrainska flottkommandot hade sedan länge insett att det var omöjligt att uppnå mili­­tär paritet med Ryssland. Under ledning av viceami­ral Oleksij Neizjpapa antog man formellt en asym­­metrisk försvarsdoktrin redan innan det fullskaliga kriget bröt ut 2022. Denna strategi övergav medvetet målet om kontroll över havet och fokuserade istället på att göra kostnaden för den ryska flottan att operera i Ukrainas kustvatten oacceptabelt hög. 

Under krigets första timmar den 24 februari 2022 agerade Ryssland för att ta fullständig kontroll över havet. Man meddelade att all sjöfart i Azovska sjön skulle avbrytas och förklarade ett stort område i nordvästra Svarta havet som förbjuden zon, med varningen att alla fartyg inom området skulle betraktas som ”terroristhot”.

Vid den lilla klippiga Ormön stod krigets första marina slag. Trots sin diminutiva storlek gör öns läge den till en strategisk hörnsten för att kontrollera sjölederna till Odessa och Donaus mynning. Den 24 februari anfölls ön av Moskva och patrull­fartyget Vasilij Bykov. Den ukrainska garnisonens trotsiga svar på uppmaningen att kapitulera – ”Ryska krigsskepp, dra åt helvete” – kom att bli en slogan för det ukrainska motståndet. Men efter att ett bombardemang från sjö och luft förstört öns infrastruktur och garnisonen skjutit slut på sin ammunition intogs Ormön och dess försvarare tillfångatogs. Därefter etablerades en blockad av Ukrainas hamnar. 

De ekonomiska konsekvenserna var allvarliga. Hundratals sjömän på dussintals kommersiella fartyg blev instängda i hamn och Ukrainas förmåga att exportera spannmål bröts, vilket bidrog till en global livsmedelskris.

Under februari och mars närvarade en stor mängd ryska landstigningsfartyg utanför kusten nära Odessa. Även om det inte kulminerade i en faktisk landstigning tjänade hotet ett avgörande militärt syfte. Det tvingade Ukraina att avdela betydande försvarsresurser till kustlinjen, vilket band upp trupper som kunde ha satts in på andra fronter. Risken för ett ryskt amfibiskt anfall mot Odessa var verklig.

Men blockaden kom att bli kortvarig. Även om Ukraina hade tvingats ge upp Ormön lyckades inte Ryssland förvandla den till en stabil bas som kunde stödja ett eventuellt framtida anfall mot kusten. I brist på de sjöstridskrafter som krävdes för ett direkt amfibiskt motanfall förde Ukraina en asymmetrisk strid och försvagade systema­tiskt ryska resurser på och runt ön med drönare, missiler och artilleri.

Den 13 april träffades Moskva av två sjömåls- robotar av typen R-360 Neptun, avfyrade från ett landbaserat batteri. Attacken var ett mästerverk i asymmetrisk krigföring. Efterföljande analyser tyder på att en drönare av typen Bayraktar TB2 kan ha använts som en skenmanöver för att distrahera kryssarens besättning och radarsystem, vilket gjorde det möjligt för de lågflygande Neptunrobotarna att närma sig oupptäckta. Fartyget sjönk innan det hann bogseras till hamn.

Moskva var inte bara ett krigsfartyg bland andra. Det var den ryska Svartahavsflottans flaggskepp, dess kraftfullaste ytstridsfartyg och lednings- och luftförsvarsnoden för hela flottstyrkan. Dess luftvärnssystem skapade ett skyddande paraply för andra fartyg. Det var det största krigsfartyg som sänkts i strid sedan andra världskriget och det första ryska flaggskepp som förlorats sedan rysk-japanska kriget 1905. 

Och det slutade inte med Moskva. Flera andra fartyg sänktes när de försökte leverera personal eller utrustning till Ormön. Till slut blev den framskjutna positionen ohållbar. Ställda inför konstant ukrainsk artilleri- och roboteld övergav ryssarna ön den 30 juni 2022. Den ryska militärledningen framställde reträtten som ”en gest av god vilja” för att underlätta spannmålsexport, men i verkligheten var det en betydande strategisk seger för Ukraina.

Förlusten av Ormön berövade Ryssland en kritisk strategisk utpost, minskade kraftigt hotet om ett amfibiskt anfall och var ett avgörande första steg i att utmana Rysslands blockad.

Sänkningen av Moskva och den ryska Svartahavsflottans påtvingade reträtt från nordvästra Svarta havet skapade dock ett nytt strategiskt problem för Ukraina. Artilleri och sjömålsrobotar kunde inte längre nå Svartahavsflottan, som nu opererade med relativ säkerhet från Sevastopol på Krim. Ukrainas svar var en kampanj av snabb, decentraliserad teknisk innovation som har kommit att definiera sjökriget: utvecklingen av sjödrönare.

Utvecklingsprocessen leddes inte av försvarets vanliga byråkrati utan av underrättelsetjänsterna. Ukrainas militära underrättelsetjänst (GUR) och säkerhetstjänsten (SBU) har en intensiv rivalitet. De konkurrerar om att vinna sjökriget mot Ryssland. Med hjälp av privata teknikföretag har de byggt varsin familj av sjödrönare.

Magura (Maritime Autonomous Guard Unmanned Robotic Apparatus) är GUR:s främsta attackresurs. Det är ett mindre, mycket manövrerbart obemannat ytfartyg som är särskilt utformat för att jaga och förstöra krigsfartyg till havs. Det liknar en slank, 5,5 meter lång vattenskoter och kan uppnå hastigheter på upp till 78 kilometer i timmen (42 knop) med en operativ räckvidd på över 800 kilometer, vilket gör att den kan korsa Svarta havet. Den kan bära en strids-spets på 320 kilo.

Magura V5 har tillskrivits en rad framgångar, inklusive sänkningen av robotkorvetten Ivanovets av Tarantul-III-klass i januari 2024 och det stora landstigningsfartyget Tsezar Kunikov av Ropucha-klass månaden därpå.

SBU:s motsvarande skapelse är Sea Baby. Det är ett större, mer mångsidigt, obemannat ytfartyg som är utformat för att slå mot högvärdiga sta­tiska mål, som fartyg i hamn och kritisk infra­struktur. Dess större storlek möjliggör en betydligt tyngre last på upp till 850 kilo sprängämnen, vilket användes med stor effekt i attacken mot Kertjbron, som förbinder Krimhalvön med fastlandet i öster, sommaren 2023. Sea Baby har utvecklats för att kunna be­styck­­as med en mängd olika vapensystem. Utöver att utföra självmordsuppdrag har den observerats bära raketramper och lägga ut sjöminor.

Ställd inför det ständigt vidareutvecklade asymmetriska hotet har den ryska Svartahavsflottan inte bara lidit förödande materiella förluster, utan också tvingats till reträtt. Staden Sevastopol på Krimhalvön har varit Svartahavsflottans viktigaste hamn sedan dess grundande 1783. Efter en serie förödande ukrainska attacker i slutet av 2023 tvingades Svartahavsflottan lämna sin historiska bas. Nu verkar den från Novorossijsk, beläget vid Svarta havets östkust. Det är en stor och kapabel hamn, men flytten skapar betydande logistiska problem till följd av dess avlägsna position. Och inte heller i Novorossijsk är flottan säker.

Nästintill oförmögen att operera i västra Svarta havet har den ryska flottan tvingats lägga om sin strategi till ”aktivt försvar”. Det innebär att man avfyrar kryssningsrobotar, ofta från positioner strax utanför hemmahamnarna, och patrullerar sin egen kust. I övrigt får man förlita sig på ubåtar. Hela det nordvästra Svarta havet ligger under ukrainsk kontroll – trots att landet i praktiken inte har någon flotta.

Kriget i Svarta havet är på intet sätt över. Likt resten av kriget i Ukraina sker det i mångt och mycket på den tekniska fronten. Ryssland har implementerat en rad taktiska motmedel med varierande framgång. Hamnarna har utrustats med fysiska barriärer i inloppen, fartygen har fått tunga kulsprutor och småkalibriga automatkanoner för närförsvar, och flygpatruller med helikoptrar och stridsflygplan har använts för att jaga sjödrönare till havs. Ukraina svarade med att beväpna sina drönare med luftvärnsrobotar. Flera ryska attackhelikoptrar har förstörts av drönare och i maj 2025 lyckades en Magura för första gången skjuta ner ett stridsflygplan.

De luftvärnsbestyckade sjödrönarna har tvingat Ryssland att använda sjömålsrobotar som motmedel. Dessa är mångfalt dyrare än drönarna. I den nuvarande utnötningsstriden har Ukraina den tydliga fördelen, både ekonomiskt och logistiskt. Rysslands avancerade ytstridsfartyg, med prislappar från tiotals upp till hundratals miljoner dollar, har gjorts överflödiga av drönare som i runda slängar kostar 250 000 dollar.

Kriget i Svarta havet är bara ett av många exempel från kriget mellan Ryssland och Ukraina som visar på hur stor och dyr krigsmateriel har förlorat mot nya enkla lösningar. I det finns viktiga lärdomar för Sverige att dra. Östersjön liknar i mångt och mycket Svarta havet, ett innanhav med hårt trafikerade handelsrutter. Det är korta avstånd och goda möjligheter för drönare att dominera området. 

Än så länge ligger Ryssland efter Ukraina i utvecklingen av sjödrönare, men genom att kopiera ukrainska modeller håller den ryska flottan på att bygga upp expertis. Den svenska marinen bör förvänta sig att i framtiden möta en fiende som har liknande förmågor som den ukrainska drönarflottan.Samtidigt innebär Sveriges Natomedlemskap att vi behöver ha möjlighet att undsätta Baltikum i händelse av konflikt med Ryssland. Vi har också en lång kust att försvara. Ytstridsförmåga behövs, men ska den verkligen bestå av ett fåtal stora ytstridsfartyg?

Gårdagens fartyg kommer inte att klara av framtidens krig. Inte ens det mest avancerade ryska fartyget Moskva lyckades försvara sig mot den ukrainska krigföringen. Frågan är om det verkligen är läge att investera enorma summor i att utveckla en fartygsklass som levereras först 2030. 

Även om fartyg av Luleå-klass på papperet kan hantera de förmågor som dagens drönare har är det mycket osannolikt att de kan tackla dem som kommer fram efter ytterligare fem år av utveckling. När fartygen väl levereras 2030 riskerar de att vara lika utdaterade som ekarna på Visingsö. Under mitten av 1800-talet planterade den svenska staten 350 hektar ekskog på ön i Vättern i syfte att säkerställa marinens framtida behov av det kritiska träslaget. När träden till slut blev färdiga för skeppsbygge, 1975, hade över ett århundrade gått sedan ekfartyg hade en framträdande roll på världshaven.

Tanken med Luleå-klass är visserligen inte dålig. Korvetten är tänkt att byggas med överdimensionerade generatorer för att nya system ska kunna adderas. En stor del av fartygets volym lämnas också tom i den initiala designen, för att man i ett senare skede ska kunna addera de modu­ler som ett modernt krig kräver.

Ett argument för att inte helt avskriva ytstridsfartyg i framtiden är den ryska flottans bristande flexibilitet och besättningarnas bristande kvalitet. Kanske hade en Natoflotta kunnat anpassa sig bättre till det asymmetriska kriget och bibehålla övertaget på havet. Bemannade fartyg har också en inbyggd flexibilitet som obemannade system inte har. Det finns helt enkelt uppgifter som drönare inte kan lösa.

Men Försvarsmaktens resurser är, trots de stora tillskotten, inte obegränsade. Oavsett Luleå-klassens potentiella fördelar är frågan om inte pengarna, eller åtminstone en del av dem, vore bättre spenderade på att bygga upp en svensk flotta av sjödrönare. Varför inte köpa den direkt från Ukraina? Landet leder den tekniska utvecklingen och har nyligen öppnat för export av sina världsledande sjödrönare.

Ytstridsfartyg är för övrigt inte den enda stora vapenteknik som kan bli utdaterad av den snabba teknikutvecklingen under det pågående kriget. I Militär Debatt har bland andra kapten Andreas Braw spekulerat om huruvida stridsvagnen och den mekaniserade brigaden håller på att förpassas till historien, på samma sätt som ryttararmén blev överspelad under första världskriget. Även stridsflyg har fått en mycket mindre roll i det pågående kriget än man hade förväntat sig på förhand. Fastän de används i större utsträckning än ytstridsfartyg är det värt att fundera på om de enorma kostnaderna är motiverade. 

Framtiden är svår att förutsäga. Förekomsten av obemannade system kan innebära att många bemannade plattformar blir obsoleta. Det har hänt förut; kavalleri är inte längre ett truppslag inom moderna försvarsmakter. Förekomsten av drönare behöver dock inte innebära att andra ytstridsfartyg, stridsvagnar eller stridsflyg förlorar sina användningsområden. När flygplanet gjorde sin storskaliga entré på slagfältet under första världskriget var en vanlig slutsats att flygvapnet helt skulle dominera framtiden. 

Idén att alla framtida krig skulle avgöras till fullo i luften lanserades av italienska strateger som Giulio Douhet, amerikanska generaler som William ”Billy” Mitchell och grundaren av Royal Air Force Hugh Trenchard. Flygvapnet blev en egen vapengren som inget land kan klara sig utan, till stor del tack vare Douhet, Mitchell och Trenchard. I alla senare krig har flygvapnet spelat en avgörande roll, men både marinen och armén har fortsatt haft viktiga uppgifter att utföra i världens försvarsmakter.

De obemannade systemen kan komma att förpassa nuvarande militära teknik till historien, utgöra en helt ny vapengren eller vara en förmåga som alla nuvarande vapengrenar behöver förses med. Oavsett är en sak säker: Försvarsmakten behöver fokusera sina begränsade resurser och fokus på att införskaffa och lära sig det nya.