Merkantilismens återkomst

Den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Hegel menade att historien drivs framåt av motsättningar mellan idéer. Principen kan användas för att förstå hur protektionistiska och frihandelsvänliga idéer avlöst varandra genom århundradena. Vi befinner oss nu i en period då Hegels pendel i snabb takt rör sig i riktning mot protektionism, och av skäl som jag ska förklara i den här essän bör vi förvänta oss att det dröjer innan pendeln slår tillbaka. Trumpadministrationens tullkrig signalerar att USA vill förändra världsekonomin i grunden, och även om Trumps Magarörelse så småningom blir av med den politiska makten är det inte sannolikt att ett nytt styre under Demokraterna skulle rulla tillbaka handelspolitiken. När de hade chansen under president Biden lät de Trumps tullar bestå.

Rudolf Kjellén, statsvetarprofessor i Uppsala vid förra sekelskiftet, var bland de första att använda begreppet geopolitik. För den konservative Kjellén skulle staten analyseras som en levande organism vars livsvillkor ytterst bestämdes av geografin, som därigenom hade en stor påverkan på politiken. I en värld dominerad av de europeiska stormakternas imperialistiska ambitioner fick dessa idéer snabb spridning, liksom liknande teoribildningar om behovet av att militärt kontrollera världshaven eller vissa land- och kustområden.

Efter andra världskriget kom begreppet geopolitik att (inte utan orsak) förknippas med de fascistiska regimernas besatthet av territoriell expansion, men under 1960- och 70-talen fick det diskrediterade konceptet en renässans i framför allt en amerikansk utrikespolitisk kontext. När begreppets fascistoida bagage lades åt sidan fanns där en analysapparat för att tänka strategiskt kring exempelvis geografiska nyckelregioner och maktbalans mellan stormakterna.

I Kjelléns geopolitiska koncept ingick även ekonomi- och befolkningsförhållanden, men på 1990-talet började även det mer specifika systerbegreppet geoekonomi användas av akademiker som studerade geopolitikens ekonomiska aspekter.

De senaste decenniernas allt intensivare geoekonomiska rivalitet har i huvudsak tre orsaker. För det första gör vår tids multipolära stormaktsrivalitet, som alltmer påminner om 1800-talets världsordning, att länder blir mer benägna att använda sig av geoekonomiska verktyg. För det andra har moderna stater betydligt mer resurser än tidigare. För det tredje har den globaliserade marknads­integrationen givit stater fler möjligheter att straffa rivaler ekonomiskt (baksidan är förstås att den egna sårbarheten också ökat).

Verktygen som står till buds är många och inkluderar handelspolitik (framför allt tullar men också kvoter och licenser för import och export), investeringspolitik (staten styr vem som äger och investerar, antingen via lagar och regler eller genom statligt ägande i företag och investeringsfonder), ekonomiska och finansiella sanktioner (här spelar den amerikanska statens kontroll av världens reservvaluta en central roll), statsstödda ekonomiska cyberattacker, sabotage och spioneri, bistånd, finans- och penningpolitik, energi- och råvaruflöden, industripolitik och subventioner samt blockader. Det säger sig självt att olika stater har olika förutsättningar och vilja att använda sig av dessa instrument. Statskapitalistiska diktaturer som Kina och Ryssland har länge utnyttjat hela arsenalen, medan länder i väst av mark­nads­ideologiska skäl varit mindre benägna att använda sig av en del av verktygen. Därtill spelar det roll vilket inflytande staten har över in- och utgående investeringar samt råvaru- och energiflöden, hur den inhemska marknaden ser ut och fungerar samt inflytandet i det globala finansiella systemet. Ett litet exportberoende land som Sverige har i praktiken mycket litet att sätta emot om en stormakt bestämmer sig för att straffa oss eller våra företag ekonomiskt.

Geoekonomiforskaren Mikael Wigell menar att internationella företag har tre olika strategier för att hantera politiseringen av ekonomin. De kan fortsatt hävda att deras uppgift är att tjäna pengar åt sina ägare och att detta görs bäst genom att staten håller sig borta. Alternativt, vilket har blivit blir allt vanligare, kan de också tillmötesgå bägge sidor i en geoekonomisk konflikt enligt principen ”ett företag, två system”. Typexemplet är ett västerländskt företag som tar ställning för mänskliga rättigheter på sin hemmamarknad men håller tyst om detta i Kina. Slutligen kan företagen också anamma en ”patriotisk kapitalism” där de lierar sig med den egna regeringen och/eller accepterar sin position som en pjäs i ett större geoekonomiskt schackspel. De amerikanska techjättarnas uppslutning bakom Trump bör ses i det ljuset.

Globaliseringens historia kan delas in i sex faser. I den första fasen, cirka 1500–1800, började världen knytas ihop ekonomiskt och politiskt på de merkantilistiska kolonialmakternas villkor. Rikedom sågs som ett nollsummespel där kolonierna fungerade som leverantörer av råvaror och som marknader för moderlandet. Genom att utfärda monopol till handelskompanier som backades upp militärt ökade statens ekonomiska förmåga att föra krig och lägga under sig fler kolonier. Makt säkrade överflöd.

Den andra fasen, från cirka 1800 till 1914, präglades av industriell globalisering och imperialistisk kapitalism. Den tekniska utvecklingen med nya maskiner, fabriker och transporter gjorde att produktion och handel växte snabbt. Samtidigt förde upplysningens idéer med sig ett nytt sätt att tänka kring handel och ekonomiskt välstånd. Den skotske filosofen Adam Smiths kritik av merkantilismen fick med tiden stort genomslag. Det var inte genom att samla ädla metaller i statens skattkistor som välstånd skapades. I stället skulle borttagandet av hinder för kommers leda till ett alltmer specialiserat samhälle genom männi­skans inneboende strävan efter att förbättra sin egen situation genom byteshandel. I ett sådant samhälle utvecklas ny teknik och överflödet sprids till det stora flertalet, inte bara till dem som fått statliga privilegier. Genom att Smiths idéer fick fäste i den ledande europeiska stormakten Storbritannien under 1800-talet spreds frihandeln över världen – även om många länder, exempelvis USA, alltjämt behöll höga tullar för att skydda inhemsk industri och jordbruk.

Första världskriget krossade den frihandelsinriktade världshandeln, och det skulle dröja till 1980-talet innan handelsvolymerna som andel av global bnp var tillbaka på samma nivåer. Efter att kanonerna tystnat såg den engelske ekonomen John Maynard Keynes tillbaka på en förlorad värld: ”Vilken enastående episod i människans ekonomiska framsteg den tid var som tog slut i augusti 1914! (…) Invånaren i London kunde, medan han låg i sängen och drack sitt morgonte, ringa ett telefonsamtal och beställa olika produkter från hela världen, i den mängd han önskade, och med fog räkna med en snar leverans direkt till sin dörr. Han kunde på samma gång och på samma sätt placera sina tillgångar i naturresurser och nya företag var som helst i världen […] Han kunde omedelbart, om han så önskade, säkra billiga och bekväma färdmedel till vilket land eller klimat som helst – utan pass eller andra formaliteter.”

Globaliseringens tredje fas, präglad av mellankrigstidens nationalism och protektionism, tog i sin tur slut 1945 då de allierade länderna enades om en ny ekonomisk världsordning i den lilla amerikanska staden Bretton Woods. Arkitekten bakom detta finansiella system var just Keynes, och vi kan därmed tala om globaliseringens fjärde fas mellan 1945 och 1970-talets mitt som ”den keynesianska globaliseringen”, där huvudmålet var att skapa ett stabilt internationellt finansiellt system för ökad handel. Hörnstenen i systemet var fasta växelkurser (världens valutor knöts till dollarn, som i sin tur kunde växlas mot guld till ett fast värde) under den nya Internationella valutafondens övervakning. Strikt kapitalkontroll skulle förhindra mänskligt flockbeteende (vad Keynes benämnde animal spirits) på finansiella marknader.

Systemet fungerade ungefär som tänkt i 30 år: världshandeln ökade snabbt och de finansiella kriserna blev färre. Samtidigt underminerades förtroendet för att USA verkligen kunde lösa in dollar mot guld när landet gick från export- till importöverskott parallellt med att statsbudgeten försämrades av sociala reformprogram och ett dyrt krig i Vietnam. År 1971 upphävde president Nixon möjligheten att växla dollar mot guld. De tusenåriga banden mellan pengar och metall försvann över en natt. Dollarn kom dock att behålla sin status som reservvaluta, mycket tack vare att olja – världsekonomins smörjmedel – alltjämt handlades med den amerikanska valutan.

Bretton Woods-systemets kollaps, 1970-talets oljekris och den ekonomiska tillbakagången ökade efterfrågan på nya ekonomiska idéer. Återigen slog Hegels pendel över till förmån för en mer marknadsorienterad frihandel. Akademiker som Friedrich Hayek och hans adept Milton Friedman plockade upp mycket av 1800-talets liberala ekonomiska idéer. Fri prissättning, konkurrens och begränsad statlig inblandning i ekonomin blev det nygamla recept som också fick gehör bland en ny generation politiska ledare. Den marknadsorienterade nyliberalismen – globaliseringens femte fas – gick hand i hand med idén om Wandel durch Handel: ju fler länder som anslöt sig till den kommersiellt drivna globaliseringen, desto större acceptans för idéer om demokrati och mänskliga rättigheter.

Med valet av Donald Trump som amerikansk president 2016 fick även denna era sitt slut. I Vita huset härskar nu de merkantilistiska idéer som Trump har torgfört sedan 1980-talet: handel är ett nollsummespel där den enes vinst är den andres förlust. Genom sin öppenhet har USA enligt detta synsätt blivit ”blåst” samtidigt som landets handelspartners fått amerikanskt militärt skydd. Budskapet har föga förvånande visat sig särskilt potent bland väljare som sett sina jobb försvinna utomlands eller automatiseras. Trump får också vatten på sin kvarn av de enorma underskotten i amerikansk handels- och budgetbalans. Enligt nationalekonomisk teori borde de stora underskotten leda till en svagare dollar – och därmed mindre import – men dollarns status som reservvaluta har gjort att utländska investerare velat hålla stora dollartillgångar, särskilt i ekonomiskt svåra tider.

Trumps ekonomiska rådgivare har därför fört fram idén att avsiktligt sänka värdet på dollarn genom uppgörelser med sina största handelspartners. Idén har än så länge stannat på pappersstadiet, men när dollarn nu haft sitt sämsta år sedan Bretton Woods-systemets kollaps oroar det knappast administrationen. Trumps handelspolitik har således ideologiska och ekonomiska skäl (även om de flesta ekonomer knappast skulle rekommendera åtgärderna). Men globaliseringens sjätte fas, som påminner om mellankrigstidens nationalism och protektionism, har naturligtvis även andra orsaker. I västvärldens huvudstäder och i styrelserummen växer insikten om att Wandel durch Handel inte har fungerat. Repressionen i Kina har ökat – inte minskat – i takt med att välståndet höjts. Därtill finns klimat- och säkerhetsmässiga skäl till att outsourcingen till Kina har varit mindre lyckad.

Världshandeln står alltjämt långt ifrån en kollaps. Världshandelsorganisationen WTO, som numera är helt oförmögen att upprätthålla efterkrigstidens normer för internationell handel, spår minskad handel men inte något ras. Prognosen för 2026 utgick från att varuhandeln skulle öka med 1,8 procent, men den har nu skrivits ned till 0,5 procent. Tillväxten inom handel med tjänster minskar också, om än inte lika mycket då den har förskonats från drakoniska tullar. I globaliseringens senaste fas är det tydligt att marknadslogiken står tillbaka till förmån för geopolitiska hänsyn.

I en sådan värld är det troligt att globalisering­­en ”regionaliseras”: länder eller block av ­­län­der väljer i första hand handelspartners som de kan lita på och vilkas värderingar de delar. Genom ­­att flytta produktionskapacitet till hemmamarknaden (reshoring) eller till vänligt sinnade länder (friendshoring) minskas sårbarheten för geoekonomiska påtryckningar då lager och produktion kommer närmare slutkunden. Användandet av geoekonomiska verktyg kommer sannolikt också att öka: vi kommer att se mer av sanktioner, handelshinder, valutamanipulation, exportkontroll och politiserade försörjningskedjor. En kinesisk blockad av Taiwan är en uppenbar risk, särskilt efter USA:s blockad av venezuelansk olja. Om vi ska tro den nationalekonomiska teorin borde hushållen för­vänta sig högre inflation, ökad ar­betslöshet och lägre tillväxt än vad som hade varit fallet i en fredligare värld med färre handelshinder. Företag kan förvänta sig ökad regelbörda, högre kostnader, större behov av egen geopolitisk analys samt krav på att välja sida mellan olika stormakter.

För svensk del är detta på det stora hela dåliga nyheter då vårt välstånd ytterst beror på obehindrad tillgång till utländska marknader, även om det också finns uppenbara möjligheter för exempelvis försvars- och gruvindustrin. Vi har redan sett exempel på hur vi som ett litet land kan utsättas för geoekonomiska repressalier i form av sabotage mot kritisk infrastruktur (ryska och kinesiska fartyg som ”råkat” dra sina ankare över el- och kommunikationskablar på Östersjöns botten), desinformationskampanjer (svenska företag i Mellanöstern som hotats av bojkott i samband med koranbränningar eller statsunderstödd ryktesspridning om svensk socialtjänst som tvångsomhändertar barn) eller att nyckelföretag förvägras tillgång till viktiga exportmarknader (när H&M kritiserade behandlingen av uigurer på kinesiska bomullsfält stängdes företaget ute från Kinas e-handelsplattformar och butikerna bojkottades).

Medlemskapen i EU och Nato ger viss hävstång, men behovet av att bygga fler och fördjupade allianser, exempelvis runt Östersjön, ökar.

Om historien upprepar sig kommer pendeln någon gång i framtiden att återigen slå över till frihandelns favör. Just nu känns den dagen avlägsen och vi gör bäst i att förbereda oss på en lång era av nymerkantilism, protektionism och nationalism.