Strutsmetoden som geopolitisk doktrin

Hur kunde så många i övrigt kloka huvuden landa så fel? Och hur kunde så många annars rätt förnuftiga beslutsfattare så länge krampaktigt hålla fast vid kartan, också lång tid efter att den uppenbart helt hade upphört att spegla verkligheten?

Det var ju det som hände efter murens fall i västvärlden, där rent önsketänkande i hög grad har fått ligga till grund för den förda politiken i en rad avgörande – eller rentav existentiella – frågor.

Det ena årtiondet efter det andra. Trots rikligt med blinkande röda lampor längs vägen och trots insiktsfulla röster som varnade för utvecklingen men mestadels avfärdades som mer eller mindre hysteriska.

Alla dessa år när det var kartan som gällde i stället för verkligheten och stora delar av politiken tilläts driva ut på avvägar utan att några större ansatser gjordes för att föra den in på ett vettigt spår. Där farorna i den nya unipolära världen sällan eller aldrig togs riktigt på allvar.

Konsekvenserna för vår egen kontinent av alla dessa i varierande grad ansvarslösa och naiva politiska beslut lever vi med i dag i det Europa som, liksom freden som följde på Berlinmurens fall, i väsentliga avseenden kan betraktas som förlorat, med den danske sociologen, författaren och politikern Henrik Dahls ord.

I sin nya bok levererar Dahl (ej släkt med recensenten) en tankeväckande och ingående analys av hur det egentligen gick till när Europa först vann en storseger i kalla kriget, bara för att därefter lyckas med bedriften att förlora – tabe – den efterföljande freden.

I Danmark är Henrik Dahl ett mycket välbekant ansikte i debatten och något så unikt – och unikt danskt – som en intellektuell politiker. Han har en hel rad omtalade verk om samhällsfrågor på sitt samvete redan långt före denna hans senaste, som stadigt har hållit sig kvar i toppen på bästsäljarlistorna ända sedan den kom ut i höstas.

Alltsedan valet 2024 återfinns Henrik Dahl i EU-parlamentet i Bryssel, efter nio år i Folketinget för det pigga partiet Liberal alliance. I båda parlamenten har han, och har haft, utrikes- och försvarspolitik som sin speciella nisch, med alla de för en sociolog sannolikt oemotståndliga möjligheterna till observationer inifrån politikens ”maskinrum”, som danskarna säger.

Henrik Dahl vet med andra ord vad han talar – och skriver – om och räds till skillnad från flertalet av sina studieobjekt inte att säga sanningar, inte heller när de är av de mer obekväma slagen.

Som att kejsaren faktiskt är naken, för att ta till en i sammanhanget passande referens.

Men hur hamnade vi då här i denna osköna nya värld, bara några decennier efter det att kalla kriget fick ett så lyckosamt slut? Svaret, menar Dahl, är egentligen rätt enkelt: för att alltför många politiker och beslutsfattare i alltför många länder helt enkelt satsade på fel häst, eller snarare litterär auktoritet, att luta sig mot – Frances Fukuya­ma med sina deterministiska idéer om historiens slut efter demokratins slutgiltiga seger, som citerats in absurdum alltsedan hans bok The End of History and the Last Man utkom 1992 och hänryckte stora delar av såväl den akademiska som den politiska världen.

De flesta, noterar Dahl, hade dock mått bra av att läsa boken i sin helhet, med alla dess nyanser, och inte bara de korta sammandragen i artikelform som de flesta nöjde sig med. Men de grundläggande slutsatserna var såklart desamma: Sovjetunionen och östblockets fall var inte bara ett militärt nederlag för den totalitära kommunismen – utan först och främst en universell och evig seger för den liberala demokratin.

I och med murens och kommunismens samfällda kollaps hade världen med väst i täten slagit in på det som i den svenska debatten så gärna refererades till som ”den enda vägen”. Nu önskade jordens alla folk inte annat än att slå följe in på samma väg och kunde nästan inte bärga sig i sin iver att kopiera västvärldens värderingar och styrelseskick.

Det var i alla fall den rätt banala slutsats som drogs utifrån Fukuyamas teser i åtskilliga europeiska huvudstäder.

Det var alltså i stort sett bara en fråga om tid, och inte särskilt mycket tid, innan Ryssland, Kina, den muslimska världen och fler därtill skulle anamma samma demokratiska värderingar och pluralistiska politiska system som vi själva har kunnat åtnjuta i generationer.

Det var, enkelt uttryckt, vad Fukuyamas många anhängare i diverse västliga maktcentrum var övertygade om – alltmedan varje antydan att utvecklingen kanske skulle kunna tänkas gå åt ett annat håll ömsom bortförklarades, ömsom negligerades.

Så gick det också som det gick.

För den man i stället skulle ha lyssnat på, menar Henrik Dahl, var en annan amerikansk professor, nämligen Samuel Huntington. Fyra år efter Fukuyama, alltså 1996, formulerade han en gedigen kritik av sin kollegas slutsatser i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order.

Och året efter Huntington kom ännu ett svar på Fukuyama från Zbigniew Brzezinski – en gång i tiden känd som president Jimmy Carters nationelle säkerhetsrådgivare.

I sin bok The Grand Chessboard beskrev Brzezinski i vad som i dag närmast känns som profetiska ordalag hur länder som Ryssland, Kina och Iran snart nog skulle forma en motvikt mot den amerikanska hegemonin.

Medan Brzezinski förutsåg framväxten av konkurrerande maktcentrum framhöll Huntington farorna med att undervärdera betydelsen av kultur när väst närmade sig andra civilisationer. Just den kulturella dimensionen skulle mycket riktigt snart nog komma att sätta krokben för västs ambitioner.

Inte minst för USA:s krigföring i Mellanöstern, men också på europeisk mark när befolkningsstrukturen blev allt mindre homogen i takt med att nya folkgrupper sökte sig hit – vilket ovan nämnda amerikanska krig i högsta grad bidrog till.

Väst borde med andra ord långt tidigare ha insett att övriga världen inte var fullt lika begeistrad av våra demokratiska värderingar och att dessa var allt annat än universella. Men önsketänkandet och ”den fatala euforin” – som är rubriken på ett av kapitlen i boken – levde kvar i högönsklig välmåga, och efter hand som år och årtionden gick hopade sig problemen, framför allt i Europa.

Att Ryssland inte hade begravt sina stormaktsdrömmar kunde var och en som lyssnade på Putins många tal från 2007 och framåt lätt konstatera, för han har ju inte direkt försökt dölja sina avsikter.

Men när den danske försvarschefen – alltså motsvarande ÖB – Peter Bartram anlände till Forsvarsministeriet med tjänsteportföljen laddad med goda analyser, som alla pekade i riktning mot en tilltagande rysk aggression, blev han närmast utskälld av dåvarande försvarsministern Nicolai Wammen och chefen för Forsvarets efterretningstjeneste (FE) Lars Findsen.

Det fanns ingen som helst anledning till oro eller behov för det danska försvaret att rusta upp. Tvärtom skulle nedskärningarna fortsätta, förklarade de båda för en förbluffad – och chockad – Bartram.

Detta hände 2015, bara ett år efter Rysslands första invasion av Ukraina och annekteringen av Krim.

I stort sett samma respons upplevde den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney i en tv-debatt 2012 när president Obama hånfullt avfärdade hans varningar för Ryssland med att guvernören visst var kvar i 1980-talet.

Ett liknande bemötande fick de svenska forskare som gick emot vinden.

Putins Ryssland försåg oss således med gott om skäl att ifrågasätta tesen om den eviga fredens ankomst. Men exemplen är många fler. Kina blev inte ett uns mer demokratiskt av det intensiva handelsutbytet med väst; marknadsekonomin gjorde definitivt kineserna väldigt mycket rikare, men politiskt rubbade den gamla kommunistregimen sig inte ur fläcken.

Så mycket för riktigheten i Wandel durch Handel, att ekonomisk frihet per någon sorts automatik även skulle leda till politisk frihet; en poppis tanke under dessa år.

För att inte tala om den muslimska världen, som än i dag står kvar och stampar på samma ruta som för 30 år sedan, utan några mänskliga och politiska rättigheter att tala om, alla storslagna västliga insatser till trots – och trots de många förhoppningar som ställdes till den kortlivade arabiska våren.

Betydligt mer framgångsrik har då den omfattande exporten av islamism och antisemitism till väst varit.

Flyktingströmmarna som generöst välkomnades in i det Europa som öppnade sitt hjärta för drygt tio år sedan har inte heller lett till den lyckade integration som så vidlyftigt utlovades. Här är Henrik Dahls eget land dock ett uppmuntrande exempel på att det faktiskt händer att politik utgår från verkligheten.

Kulturella skillnader mellan civilisationer har varit den huvudsakliga källan till konflikter under de gångna åren, konstaterar Dahl. Så tänk om Huntington hade blivit västvärldens husgud på 1990-talet i stället för Fukuyama. Om kulturens påverkan på samhällsutvecklingen hade tagits på större allvar.

Ja, tänk om – som Henrik Dahl gör när han vänder på händelseutvecklingen med ett lyckat kontrafaktiskt grepp. Det är helt klart en av bokens höjdpunkter, även om alla de kontrafaktiska skeendena kanske inte skulle vara lika odelat positiva som de framställs i boken.

Men tänk om det hade varit statsvetaren Bjørn Lomborgs arbete som blivit världsledande för klimatforskningen. Eller, funderar Dahl, tänk vad som kunde ha hänt om Al Gore fått 538 fler röster i Florida – men frågan är hur mannen som påstår sig ha skapat internet egentligen hade hanterat terrorattackerna 9/11. Något Irakkrig hade det förstås inte blivit, och därmed inte heller några stora irakiska flyktinggrupper i Europa. Eller om den tyske förbundskanslern Friedrich Merz långt tidigare hade vunnit maktkampen i CDU och om han och inte Angela Merkel hade blivit tysk förbundskansler och därmed en av Europas mest tongivande politiker – som han sent omsider är i dag.

”Mutti Merkels” felslagna politik har på område efter område fått enorma konsekvenser för hela Europas utveckling. Bland mycket annat hade det tyska beroendet av rysk energi kunnat undvikas, med de förödande konsekvenser det haft på flera plan.

Och tänk om Mitt Romney hade vunnit presidentvalet 2012 över Barack Obama. Eller varför inte John McCain fyra år tidigare?

Merkel och Obama är, menar Dahl, de två ”post-murala” politiker under perioden efter kalla kriget som allra mest personifierade globalisternas orubbliga tro på kartan i stället för verkligheten.

Eller tänk tanken, vilket Dahl också hade kunnat göra i boken, att Ukraina blivit medlem i Nato. Vilket president George W. Bush föreslog och drev men som stoppades vid Bukaresttoppmötet 2008 av en grupp européer anförda av Tyskland och Frankrike.

En rad andra utvidgningar har ju faktiskt genomförts trots hårt motstånd som till slut övervunnits, till exempel till de baltiska staterna, tack vare samme president Bushs handfasta agerande. Och det finns flera exempel på allierade som blivit insläppta i värmen trots att den inrikespolitiska situationen varit långt ifrån problemfri.

En del av de åtgärder som Dahl avslutningsvis rekommenderar i sin bok är nu i full gång att genomföras, i första hand försvarssatsningarna. Men det har för det mesta varit med Trumps kniv på den europeiska strupen, inte genom några plötsliga insikter om nödvändigheten av en stark försvarskapacitet. Framför allt inte i de delar av Europa som befinner sig långt ifrån östgränsen.

Mycket mer återstår att ta itu med efter decennier av politisk vanskötsel; av det som Henrik Dahl betecknar som en mix av övermod, idealism och slarv med siffror, information och sanningen. Och nu är det, konstaterar han, ”ikke længere tid til illusioner, men tid til handling”.

För önsketänkande är ju faktiskt ingen strategi.