Här bryr de sig inte om förbud

Det finns en strand vid en vik nära en klippa och här ligger jag med ansiktet vänt mot solen. Bredvid står en väska i canvastyg där jag lagt ner böcker, bubbelvatten, penna och anteckningsblock. Karibiens vågor är stora och starka, ananasen söt, och här vill vi njuta de böljande palmplymerna som rör sig i den ljumma vinden.

I Gabriel García Márquez vackra kortroman Vi ses i augusti reser huvudpersonen Ana till en karibisk ö för att lägga blommor på sin mammas grav. Ana hänförs precis som jag av stränderna som bildar en gräns mot den orörda djungeln och lagunens turkosfärgade vatten. Som många latinamerikanska författare är García Márquez bra på att skildra värme och fuktig klibbighet, med kroppens ständiga sömnighet som följd. Jag läser om Anas inre oro, om mandelträden och fågellivet, lojt i min solstol, och börjar känna mig dåsig. Medan jag flyttar in under parasollet för att fånga skuggan tittar jag mig omkring.

Ganska omgående blir jag lite irriterad och störd av telefonerna som ständigt plockas fram. En man i bermudashorts och rödbrända axlar stryker runt min plats med sin telefon fastspänd i en selfie-pinne. Min bleka vinterkropp vill inte hamna på en turists öppna Instagram. Vi lever ju plötsligt i en ny tid, där bild- och röstmanipulering blivit en naturlig del av AI-utvecklingen, och ingen går säker. Om du fastnar på bild kan fotografiet användas på sätt du inte vill, du kan identifieras på en sekund med dagens teknik för ansiktsigenkänning. Utvecklingen är obehaglig, borde det inte finnas ett förbud? resonerar jag med mig själv medan jag blundar i min bekväma solstol.

Men vad är väl ett förbud? Överallt på stränderna och vid hotellet, som ligger på kusten, finns skyltar – på franska – om att rökning är otillåtet. Överallt ser jag fransmän och fransyskor som röker, helt oblygt.

Vid en strand en bit bort, där vattnet väller in, finns stora plakat uppsatta med texten ”plage dangereuse, courant violent”. Jag tar min morgonpromenad här, medan havet dånar. Man ska undvika bad, ”baignade interdite”, det är farligt, och förbjudet. De unga fransmännen och fransyskorna tjoar och tjimmar, de kastar sig ut med sina brädor i vattnet och paddlar ut mot vågens topp för att fånga den precis där den blir som brantast. Vi talar inte om nybörjare här, balansen är avundsvärd, de är verkligen duktiga, men vet de inte om att det är förbjudet?

När jag tittar på ungdomarna känner jag mig så himla idiotsäker. Och svensk. Jag suckar lite och går därifrån.

Kanske måste vi förstå såväl gesten som logiken bakom restriktioner för att motiveras att följa förbudet? Ana i romanen jag läser bryter mot flera etiska förbud. Men som så ofta i skönlitteraturen får läsaren ta del av hennes överträdelser via en rad omständigheter och överväganden. Márquez skriver att människan följer ett ”eget inre normsystem, som förmodligen aldrig skulle gå att belägga”. Det är en mer realistisk syn på våra bevekelsegrunder än det välkända kantianska ”kategoriska imperativet”, om att handla enligt den levnadsregel man vill se som allmän lag. Livet, det levda, är ju fullt av undantag. Att jaga den perfekta vågen hör ungdomen till, en uppspikad skylt kan inte hindra stark längtan.

På planet hem igen till Sverige hör jag för första gången en upplysning uttalas på franska som alla passagerare verkar lystra till. Flygvärdinnan har en skärpa i rösten när hon meddelar att det är förbjudet att fotografera kabinpersonalen, och om man vill fotografera något annat måste man först fråga om lov. Det har med AI att göra – vilket i landet motvalls givetvis kallas något annat, nämligen IA. Ett skifte är i antågande, jag blir lite glad. Riskerna med den nya tekniken verkar ha fått en förändrad betoning, ett annat genomslag, nya normsystem skapas. Alla på planet följer reglerna.

Hemma på dörrmattan ligger posten och väntar, med en inbjudan till en privat fest. Vi ombeds lämna mobilerna hemma, ”fotografera inga gäster”. ”Javisst”, tänker jag, ”det är en ny tid nu” och tänder långsamt en cigarett.