Världens första queerfilm

Den har kallats världens första queerfilm, Mauritz Stillers Vingarne från 1916. Ändå är den förvånansvärt okänd. Så var den också mer eller mindre bortglömd under många år, därför att man trodde att den för alltid var förlorad. På 1980-talet hittades emellertid en kopia i Norge som sedan restaurerades av Svenska filminstitutet.

Man kan undra varför Stillers stumfilm inte har väckt mer uppmärksamhet. Min gissning är att de homoerotiska undertonerna går de flesta förbi eftersom de förmedlas via ett mytologiskt kodspråk.

Stiller gav filmen dess namn efter Carl Milles skulptur Vingarna (1908), även kalla Gosse med örn. Den finns i flera exemplar och kan beskådas bland annat framför Nationalmuseum i Stockholm och på Götaplatsen i Göteborg. Skulpturen har en central roll i filmen och föreställer en naken yngling på knä som sträcker sig upp mot en örn med utbredda vingar.

I Stillers film är det en skulptör vid namn Claude Zoret (Egil Eide), även kallad ”Mästaren”, som är upphovsman till Vingarna. Modell för ynglingen är den bildsköne Mikael (Lars Hanson), som Zoret har tagit som fosterson.

Till ateljén kommer en furstinna (Lili Bech) för att få sitt porträtt målat. Kärlek uppstår mellan henne och Mikael. Furstinnan hänger sig åt lyx och omåttliga utsvävningar och Mikael hakar på. För att hjälpa henne i hennes ekonomiska trångmål säljer Mikael Vingarna, trots att han har fått den av sin mentor och fosterfar. Mästaren blir förtvivlad över att förlora sin älskade Mikael och vädjar till furstinnan att få tillbaka sitt ”barn”.

Till grund för filmen ligger romanen Mikaël (1904) av den danske författaren Herman Bang. I en av filmens inledande textrutor sägs dessutom att vi ska få se en moderniserad form av antikens berättelse om Daidalos och Ikaros. Den romerske diktaren Ovidius berättar i Metamorfoser om konstnären och uppfinnaren Daidalos, som skapade vingar åt sig och sin son Ikaros. Upptänd av frihetskänsla glömde Ikaros sin fars varningar och flög för nära solen, varpå vaxet i vingarna smälte och han störtade mot jorden. Mikael är alltså en Ikaros som i sin hänförelse glömmer faderns förmaningar – och kraschar.

Eller gör han det? Mikael verkar lycklig över tillvaron med sin sköna dam; det är fosterfadern som blir förtvivlad över att ha förlorat sin son till en kvinna. Den sålda skulpturen kan han undvara.

Som åskådare förleds man att tro att Milles skulptur avbildar Ikaros på väg upp i skyn. Stiller har ju berättat för oss att det är honom vi ska tänka på. Men skulpturen föreställer faktiskt inte Ikaros. I stället illustrerar den en annan antik saga, nämligen den om den unge Ganymedes som Zeus fick syn på och fattade tycke för. Förklädd till örn förde Zeus honom till Olympen, där han tog honom till älskare och gjorde honom till gudarnas munskänk. Ganymedesmotivet framkommer inte bara genom skulpturen, utan också i en inledningsscen där en örn sitter och spejar på en sten, för att sedan flyga i väg. Scenen talar sitt kodspråk: vi kan vänta oss en Zeus som spanar efter en yngling att ta i sitt hägn.

Men även Ikarosmotivet är erotiskt laddat. Inte hos Ovidius, där Ikaros är ett lekande barn som ser på världen med en pojkes ögon.

Men i konsten, inte minst under 1800-talet, avbildas han ofta som en halvnaken yngling, ibland bara utrustad med ett höftskynke. Ikaros har gjorts till sinnebilden för en tilldragande, knappt vuxen, man. Bakom honom står den instruerande fadern och fäster sina vingar på hans rygg.

En märklig sak med Vingarne är att den är försedd med en ramhandling i vilken regissören och skådespelarna spelar sig själva. Detta metafilmiska grepp har vållat både den samtida och nutida publiken huvudbry. Hur ska man tolka den? Som ett uttryck för konstnärlig experimentlusta eller som en nyckel till filmens budskap? Jag tror det senare. I prologen sätter regissör Stiller ut en annons med texten ”Ung, intelligent man med fördelaktigt utseende sökes till filminspelning”. En 19-årig Nils Asther ringer på hos regissören, varpå han får ett ex av Bangs roman för genomläsning. Han uppmanas att återkomma. Tyvärr klarar han inte provfilmningen, varför rollen i stället går till Lars Hanson.

Nils Asther var öppet bisexuell. Herman Bang var homosexuell, liksom Mauritz Stiller och hans manusförfattare Axel Esbensen. Vid tiden för inspelningen av Vingarne levde Nils Asther ett
erotiskt vidlyftigt liv med både kvinnor och män, något han frispråkigt berättar om i sin postumt utgivna självbiografi Narrens väg: ingen gudasaga (1988). Bland de pikanta anekdoterna finns den om hur han invigdes i homosexuell kärlek av just Mauritz Stiller. Därefter blev han Stillers skyddsling.

Ungefär samtidigt träffade Asther författaren Hjalmar Bergman, som tidigt intresserade sig för film och kom att skriva filmmanus. Asther beskriver förhållandet med Bergman som en far- och sonrelation med sinnliga inslag. Den unge gunstlingen försågs med bostad och fick följa med på resor. Att Hjalmar Bergman hyste en förkärlek för unga män är belagt även i andra källor.

Relationerna påminner om det som antikens intellektuella greker kallade gossekärlek, pederasti. Kärleken mellan en äldre man som lär upp en yngre hyllas av grekerna som den renaste och högsta formen av kärlek.

Den är sprungen ur det gudomliga men är uppenbar endast för de visa och obegriplig för omvärlden. Idén utvecklas särskilt i Platons skrift Gästabudet. I den figurerar den atenske fältherren Alkibiades, som var lärjunge och ung älskare till Sokrates. Intressant nog förekommer denne Sokrates gunstling även i Bangs roman. Där är motsvarigheten till skulpturen Vingarna en målning föreställande den vackre Alkibiades, med Mikael som modell.

I ramberättelsen till Vingarne ersätts Nils Asther av den 30-årige, heterosexuelle Lars Hanson. När det är premiär för filmen (i filmen) är Hanson så missnöjd med sin insats att han reser sig upp och lämnar biosalongen.

Stockholms kulturelit och gaykretsar kunde nog ana vad Stiller ville säga med det: Hanson var en mer erfaren skådespelare och passade som älskare åt en furstinna, men var egentligen för gammal för rollen. Berättelsens egentlige Mikael var Nils Asther, en Ikaros eller Ganymedes med den rätta åldern men fortfarande lärling. Ett fynd som hittats av den store Zeus.

Senare tog sig Nils Asther ut i världen för att pröva sina vingar och kom att göra karriär i Hollywood, där han spelade mot många av de stora stjärnorna, bland annat mot ett annat av Stillers fynd: Greta Garbo. Likt Ikaros – och Mikael – levde han ett alltför högtflygande och utsvävande liv och hamnade i missbruk och ekonomisk ruin.

Vingarne blev Nils Asthers genombrottsfilm. Bara det gör filmen sevärd och minnesvärd.