Varför folk inte förstår Irankriget

Följer man enbart stora svenska medier kan det emellanåt vara svårt att begripa varför USA och Israel angrep Iran den 28 februari. En anledning till förvirringen är antagligen de svenska experternas homogenitet. Samma lilla krets av namn återbrukas i medierna, och de tycker och tänker ungefär likadant. Alltför ofta landar det, mellan raderna, i samma tjatiga förklaringsmodell: Trump är dum och israelerna är onda. Det står var och en fritt att hysa den uppfattningen – men till att förklara Irankriget räcker den helt enkelt inte.

Ett illustrativt exempel i mängden: i SVT:s Agenda, blott två dygn efter krigsutbrottet, pekade den före detta utrikesministern Carl Bildt på tre orsaker till angreppet: 1. ”Israel har tryckt på” och att Netanyahu ”vill ha” detta krig. 2. Iran var försvagat sedan tolvdagarskriget förra året. 3. Trump har personligen ”börjat få smak för” att använda militärmakt, och är ”närmast förtrollad av makten i den amerikanska militärapparaten”. Psykologiserande spekulationer med andra ord, en kväll då SVT:s flaggskepp rimligen borde ­erbjudit geopolitiska eller militärstrategiska ­analyser, gärna av någon militär expert.

I samma program påstod Bildt också att det ”inte funnits något överhängande hot från Iran, inget omedelbart skäl till kriget” – ett diskutabelt påstående, som inte fick några motfrågor. Inte heller lyftes i programmet ett av de mest uppenbara motiven till kriget: att Iran var i färd med att utveckla, och snart skulle inneha, kärnvapen. Ett existentiellt hot för Israel, men framför allt något som markant skulle påverka världsordningen.

Hur vore det att ha ett Nordkorea i Mellan­östern, fast med större ambitioner? Irans regim drivs av religiös övertygelse, hyllar martyr­döden och demoniserar den demokratiska, fria västvärlden – samtidigt som den är lierad med Ryssland, Kina och Nordkorea. Naturligtvis skulle en sådan kärnvapenmakt få påtagliga säkerhetsmässiga konsekvenser globalt, inklusive i Sverige.

En annan sak som också ofta glöms bort i svenska medier är Irans nät av proxyer, ombud, som Hizbollah i Libanon, Houthierna i Jemen, miliser i Irak och Syrien samt de palestinska terrorgrupperna Hamas och Islamiska Jihad. Det har av och till regnat missiler över Israel de senaste åren från Hizbollah och Houthierna. Iran har med andra ord länge fört ett lågintensivt proxykrig mot Israel, och Hamas massaker i Israel den 7 oktober 2023 sponsrades av Iran.

Men även om Israel vill stoppa dessa ­aggressioner finns det inget i affärsmannen Trumps ledarskap som tyder på att han skulle gå in i ett kostsamt krig utan en egen agenda, bara för att Netanyahu tjatar. Ändå var det uppfattningen som förmedlades av experterna i Agenda den 2 mars.

Inte heller hjälpte det tittarna att förstå ­konflikten då Aktuellt två dagar senare lanserade en perifer teori, signerad kyrkohistorikern Joel Halldorf. Här gavs intrycket att USA:s angrepp på Iran främst skulle vara ett kristet apokalyptiskt krig. Som grädde på moset sändes ett par minuter av den konspirationsteoretiske och antisemitiske influeraren Tucker Carlsons budskap okommenterat till den svenska publiken.

I internationell media saknas inte intressanta genomlysningar av vad som faktiskt händer.

Ta exempelvis Mellanösternanalytikern Haviv Rettig Gur. Han driver tesen att angreppet för Trumps del i första hand handlar om att trycka tillbaka Kina, som sedan 2021 har ett ”strategiskt partnerskap” på en rad områden med Iran.

Enligt Rettig Gur handlar Irankriget alltså för USA främst om den globala maktbalansen, och är ett led i en större geopolitisk strategi. En tankeväckande analys som nog många svenska mediekonsumenter går miste om.

(Vill man ändå roa sig med privatpsykologiska motiv till kriget så kan det vara värt att påminna om att islamiska republiken ligger bakom minst en plan att mörda Trump, vilket möjligen kan ha gett den amerikanske presidenten ett eller annat horn i sidan till regimen.)

Axess Magasin strävar efter att erbjuda kompletterande och fördjupande perspektiv, och Christer Sfeirs analys av Irankriget (s. 14) är ett exempel på det. Dessutom djupdyker vi i detta nummer i vår svenska beredskap – varför är Sverige aldrig redo?