När Ernst Wigforss fyllde 80 år 1961 hyllades han med en festskrift. Partikamraten Ingemar Lindblad för där ett resonemang om det otydliga och det konkreta i den politiska debatten: ”All erfarenhet tycks tyda på att högergrupper till skillnad från radikala partier vinner framgång med generella invektiv som ’förmyndarstaten’ och honnörsord som ’individens frihet’, men lider nederlag när det kommer att gälla konkret politik.” Slutsatsen för socialister, med tydlig referens till Wigforss gärning, är att de bör ”sträva efter att förlägga den valpolitiska striden till det konkreta planet och undvika det principiella”.
Sextiofem år senare går Magdalena Andersson till val på att ”Sverige ska bli mer som Sverige”.
Det är lätt att göra sig lustig över politisk retorik. Och dålig politisk retorik tenderar att förfölja kandidater och partier. Moderaternas uppmaning ”Rösta på din frisör” från 2002 var så svårbegriplig att den inte överdrivet hårfagre senare partiledaren Fredrik Reinfeldt gjorde en poäng av att han knappast kan ha varit del av målgruppen.
Centerpartiets ”Nja till EU” från 1995 förblir genial i sin uppriktiga otydlighet. För att inte tala om det defaitistiska ”Stärk oppositionen – välj Folkpartiet” från 1964. En valrörelse då man även introducerade halmhatten i svensk politisk kampanjrekvisita. Det senare för att understryka partiets ungdomlighet.
Så ett socialdemokratiskt löfte om att öka rådande ”Sverigehet” kan säkert fylla sin funktion. Och det råder inte brist på bristande konkretion på den andra sidan av politiken. Den med ett detaljerat valprogram kastar första halmhatten.
Politisk konkretion uppfattas i dag generellt som mer av ett problem än en tillgång.
Men det är svårt att se att Socialdemokraterna längre följer Ingemar Lindblads recept. Politisk konkretion uppfattas i dag generellt som mer av ett problem än en tillgång. Partier som tar för mycket ställning åt ena eller andra hållet tvingas inte sällan förklara sig. Ibland på goda grunder.
Att skriva en partipolitisk programtext blir en balansgång mellan att få något sagt och att inte säga för mycket. För dem som läser den mest noggrant är politiska motståndare som vill ha bränsle för egen och andras djupt kända och illa spelade förfäran. När Centerpartiet för något decennium sedan presenterade en idéprogramtext där man bland annat öppnade för att legalisera månggifte blev resultatet inte en principiell debatt om gränserna för individens frihet, det blev en krishantering som nästan kostade Annie Lööf partiledarskapet.
Centerpartiet hade tidigare varit det mest konkreta partiet i svensk politik. Man hade en agenda och den drev man utan att skämmas. Många hånade Bondeförbundet för hur det 1951 lyckades förhandla till sig 52 miljoner i en särskild utbetalning till landets svinbönder – för grisar som redan var slaktade, styckade, sålda och uppätna. Man tog betalt för att gå i koalition med Socialdemokraterna. Det var ytterst konkret, och ytterst populärt hos kärntrupper i partiet. Partiledaren Gunnar Hedlund satt kvar.
Det finns tydliga vallöften som har gjort stor succé i valrörelser. Minns maxtaxan 1998. Men nu för tiden verkar det vara förenligt med risk. Mandat och politiska program ska helst vara så öppna som möjligt.
Diffusa personliga egenskaper som ”ledarskap” lyfts i stället fram. Vad man är – eller säger sig vara – blir viktigare än vad man vill åstadkomma.
Redan 1976, när Sverige för första gången sedan 1932 (med undantag för några månader sommaren 1936) fick en regering som inte var socialdemokratisk, var konkretion Olof Palmes stora akilleshäl. Det var LO:s förslag om löntagarfonder och marksocialisering som plågade S-ledningen genom valrörelsen, men också partiets egna kongressbeslut om socialisering av olika branscher.
Politikens roller skiftar. För 50 år sedan jagade Olof Palme Thorbjörn Fälldin för att det inte fanns något borgerligt regeringsalternativ, 2026 förklarar Magdalena Andersson att Socialdemokraterna går till val som ett enskilt parti och inte tillsammans med några tilltänkta samarbetspartners.
S-ledaren förklarar att detta bottnar i hennes omsorg om att Sverige inte ska amerikaniseras genom blockpolitiken.
Fälldin hade kanske behövt det argumentet.
